För oss kristna lyser Allhelgonahelgen med ett särskilt ljus mitt i höstens mörker. Inte så mycket för de vackert upplysta gravarna på våra kyrkogårdar, och inte heller stört så mycket av kommersialismens Halloween-trams, men därför att vi blir påminda om den triumferande kyrkan, den vitklädda skaran ur alla nationer och folkslag som sjunger Guds och Lammets lov. Var och en av oss har säkert någon vi med stor tacksamhet minns på ett särskilt sätt. Och i vars tro vi gärna vandrar. Med glädje sjunger vi biskop Brorsons vackra sång ”Den stora vita skaran där likt tusen berg med snöskrud bär …”. Somliga av oss lyssnar om möjligt till Bachkantaten ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit”. Gärna framförd i någon kyrka, annars genom någon av de rika möjligheter som finns med CD-skivor eller via nätet.

Men vilka är helgonen? Här går meningarna starkt isär i kristenheten. För den romersk-katolska kyrkan är saken klar. Helgonen är sådana utvalda avlidna kristna, som efter noggrann undersökning av påven på grund av sina fromma liv förklarats vara helgon (de har kanoniserats). Därmed är de tillgängliga för Guds folk på jorden till att be om deras förbön. De tillhör därmed också den skara av så förtjänstfyllda kristna, som inte bara gjort allt vad som hör till rättfärdigheten utan också mer än de behövde. Genom sina liv har de bidragit till den skatt av förtjänster (lat. merita), som Kristus, Maria och alla helgon frambringat och som nu kyrkan förfogar över och kan använda för så kallat avlat. Och avlat kan kyrkan utdela till förkortning av tiden i skärselden, antingen för den som genom bestämda gärningar vinner denna avlat eller för den avlidna person man önskar hjälpa eftersom denne nu befinner sig i skärseldens plågor.

För en evagelisk kristen framstår denna lära om helgonen som helt obiblisk. Att påven skulle ha rätt att träda Gud i ämbetet och helgonförklara somliga eller att somliga kristna skulle ha fullgjort ett så helgat och rättfärdigt kristenliv att detta blivit så förtjänstfyllt att det kunnat tillföra ett extra mått av förtjänster till nytta för de kristna på jorden – var finns det bibliskt stöd för sådant? Lika lite finns det skriftstöd för en tanke, att dessa utvalda heliga skulle kunna vara förmedlare av de kristtrognas böner. Varför skulle Fadern hellre höra helgonens böner än de Guds barns böner som bärs fram i Jesu namn?

Aposteln Paulus sänder alla sina församlingsbrev ”till de heliga i …” i Rom, i Korint, Filippi och så vidare. Gränslinjen går inte så mycket mellan de människor som är på denna sidan evighetens gräns och de som gått över den gränsen. För Nya testamentets författare går gränsen mellan dem som genom tron på Jesus Kristus är helgade – det vill säga äger del i Kristi rättfärdighet och helighet – och de som står utanför och saknar Kristi rättfärdighet. Det är ett större gränsöverskridande att gå från otrons mörker till ljuset hos Kristus än att gå över dödens gräns. Den som i tro lever doplivet – förenad med Kristus i en död som hans – ska också uppstå med honom i en uppståndelse som hans (Rom 6:5). Nya testamentet utlovar ingen skärseld men heller inga särskilda privilegier för utvalda kristna. Vad kan vara större att att gå från död till en uppståndelse likadan som Kristi uppståndelse? Tänk om denna verklighet på nytt fick höras i Sveriges kyrkor i en förkunnelse med ny kraft till omvändelse! I musikgudstjänster, begravningsgudtjäsnter, dopgudstjänster och – först och sist – församlingarnas högmässor och veckomässor.

Att minnas martyrerna är en urkristen sed. Och man gjorde det ofta genom att fira mässa vid deras gravar. Olika martyrer fick olika dagar. När kyrkan fick lugnare villkor blev det inte längre några martyrer. Då införde man ordningen att minnas sådana kristna, som man ansåg ha levat ett extraordinärt fromt liv. Och firade dem. Från detta har så traditionen med att fira Alla Helgons Dag nått oss. I våra dagar lider fler kristna martyrdöden än någonsin tidigare. Open Doors har gjort beräkningar där man uppskattar att antalet kristna martyrer i den världsvida kristenheten nu når upp mot 100 000 årligen! Det är en helt otrolig siffra. Det är möjligt att bland dem finns några som bara var namnkristna, men vi har anledning att tänka att här finns tusentals kristna, som inte älskade sitt liv så att de drog sig undan döden. Men betyder då inte detta, att vi alla, som väntar på att få vara med kring Lammets tron, i vårt Allhelgonafirande med omsorg och tydlighet skulle inkludera dessa heliga? Med bön om att vara redo att att efterfölja dessa helgon i deras tro!

Bengt Birgersson