Att tro att man vet eller veta att man tror

Skriven av:
Publicerad: 26 oktober, 2017

20 s e Tref

I den senaste evangelieboken, 2003, har denna söndag fått överskriften ”Att leva tillsammans”. När överskrifter infördes i Evangelieboken 1921, hade dagen den traditionella evangelieläsningen om mannen utan bröllopskläder och överskriften för dagen var ”Andlig försumlighet”, vilket gällde även följande evangeliebok, 1942, fram till 1983 då ”Våra hem” blev överskrift och delar av den gamla evangelieläsningen flyttades två söndagar framåt.

Även om texten om mannen utan bröllopskläder utgått ur evangelieboken är varningen för försumlighet inte avlägsen i dagens evangelieläsning. Det är heller inte svårt att knyta ihop den med den nuvarande överskriften. Samtliga evangelister berör vad som händer i Nasaret när Jesus kommer på återbesök.

Att tro att man vet

Folket i Nasaret hade levt tillsammans med Jesus i årtionden. En del mindes kanske att något hade inträffat drygt 30 år tidigare, som gjorde att Maria lämnade Nasaret – och sin trolovade, Josef! – under tre månader för att vara hos sin släkting Elisabet i Judéen, som vid hög ålder födde en son, Johannes. Den sonen hade man också säkert hört talas om i Nasaret. Johannes Döparens förkunnelse genljöd från nere vid Jordan upp över hela landet – och det utan våra sociala medier!

När Maria kom tillbaka från Judéen märkte man snart att hon väntade barn, men när det var dags att föda hade Maria – och Josef, som inte lämnat henne trots att havandeskapet varit ifrågasatt – varit tvungna att bege sig till Betlehem, och sedan dröjde det ett tag innan de etablerade sig i Nasaret igen. Man visste att de hade levt en period på flykt i Egypten.

Så kom han till Nasarets synagoga igen. Nasaret-borna visste vem han var: Josefs son. Marias son. Snickaren. Den som man gått i synagogans skola tillsammans med. Han som snickrade grannens hus. Han som … var som en av oss, ja, han var en av oss. Man kände ju hela familjen!

Men all ”kunskap” hos Nasaret-borna blev deras hinder. Det hjälpte inte att de trodde att de visste. Det hjälpte inte att de hade levt tillsammans med honom så länge. ”Det vet vi väl vem han är! Ska han komma med sådana anspråk?”
Vilken försumlighet från Nasaret-bornas sida!

Att tro att man vet är inte bara ett fenomen då och där. Det kan i lika hög grad vara så här och nu. Det kan finnas två perspektiv. Det ena perspektivet är att man tycker att man är ”färdig” med kyrka och kristen tro. Man kan det där. Man har känt till det sedan årtionden. Söndagsskola. Konfirmation. Kultur. Historia. Men att man skulle låta det få påverka ens liv – nej. Jesus är inte mer än en av oss.

Detta perspektiv är i avtagande. Färre och färre tror idag att de vet. Färre och färre har sedan årtionden levt tillsammans med Jesus och hans kyrka som ett kulturellt fenomen – vår tid och vårt samhälle är mer och mer Jesus-löst. Det är snarare så, att man inte vet vad man ska tro eller vet att man kan tro över huvud taget.

I det perspektivet blir det oerhört väsentligt att inte Kyrkan visar försumlighet i sitt liv tillsammans med omvärlden.

För det andra perspektivet innebär att man som kyrkfolk lever tillsammans med Jesus och hans Kyrka på ett sätt som blir en negativ rutin och vana. Fingertoppskänsligheten kan försvinna och ersattas av valkar när man handskas med det Heliga och den Helige. Man har verkligen lärt sig allt och vet allt och kan allt. Man tror att man vet. Ändå är man kanske lika avvisande mot Jesus som Nasaret-borna, fast under en frommare yttre dräkt. Man avvisar honom inte direkt som de – men man släpper heller inte in honom. Inte ända in i hjärtat. Man har drabbats av grav hemmablindhet. Man lever tillsammans med Jesus – och ändå inte.

Att veta att man tror

Nu behöver vi ta ett djupt Ande-tag och finna vad som är rätt efter allt som kan bli fel och gå snett! För det är bara Guds Ande som kan hjälpa oss så att vi lever på ett rätt sätt tillsammans med Jesus, tillsammans i Kyrkan – och tillsammans med dem som inte tror, så att vi inte hamnar i andlig försumlighet i mötet med världen. Då gäller det att veta att man tror.

Särskilt aposteln Johannes talar mycket om att vi ska veta när det gäller tron, inte ha ett gungfly av önsketänkande eller förmodanden under våra fötter utan stadig mark.

Tron är inte en känsla eller en idé. Tron vilar på fakta. Den vilar på Jesus, som var en av oss, född av jungfrun Maria från Nasaret, skolutbildad i synagogan där, snickarkunnig, släkt med Johannes Döparen … Vår tro vilar också på dopet, en händelse i vårt liv som Jesus garanterar kraften i, och på samma sätt vilar den på mässan: måltiden där bröd och vin dukas fram av oss men där Jesus räcker sig själv åt oss, sin kropp och sitt blod, så att vi faktiskt kan smaka och se hans godhet, förnimma honom med våra sinnen.

Ja, jag tror!
Jag vet att jag tror.

Inte därför att jag är så stark, utan därför att Han är så stark och så verklig. Utan honom är jag som en punkterad ballong. Men om jag lever tillsammans med honom, tillsammans med mina syskon i tron i församlingen, så kan jag också leva tillsammans med dem jag dagligen möter i alla möjliga och omöjliga sammanhang, både sådana som tror att de vet, och sådana som inte vet vad de ska tro, så att Jesus blir känd, trodd, lydd och älskad.

Det är vårt dagliga missionsuppdrag, lika dagligt som löftet från Jesus att vara med oss till tidens slut.