Precis som när en enskild kristen frågar Jesus hur det nya livet i Guds nåd ska levas, så ger Jesus också den kristna församlingen samma svar på samma fråga: ”Du skall älska Herren Gud över allting och din nästa som dig själv.” Det är av allra största betydelse för den kristna församlingen att den hela tiden minns budets bägge riktningar – till Gud och till medmänniskan. 

Det är också viktigt att hon förstår när det är kärlek till Gud eller kärleken till medmänniskan som ska vara mest vägledande för församlingen och råda över den andra. Hur ska man kunna veta det? Här kommer ett försök till vägledning genom tre teser.

1. När församlingen möter medmänniskor i sådant som hör tiden och jorden till är det kärleken till medmänniskan som ska vara den vägledande och dominerande principen.

Kanske är det en företagare som man gör upp affärer med, kanske är de en företrädare för samhällets myndigheter som församlingen ska möta i ett ärende. Det är kanske ett barn som söker gemenskap och stimulans eller en vuxen som fått det svårt och som behöver bistånd. Vad gäller då? Jo, det Jesus säger: ”Allt vad ni vill att människorna ska gör för er, det ska ni också göra för dem.” (Matt 7:12) Vad skulle vi vilja om vi var i deras kläder som vi möter? Sannolikt möta medmänniskor som visar respekt och vänlighet, som är hjälpsamma, redliga och pålitliga. Säkert tycker vi också att det är betryggande om vi talar med varandra med ord och begrepp som är begripliga för bägge parter. Ytterst vill vi möta en villkorslös barmhärtighet som inte har några villkor och som inte gör skillnad på folk och folk. 

I sådana förhållanden kräver kärleken till Gud inte att vi förkunnar evangelium rent och klart utan den kräver att vi med förnuft och inlevelse bemöter varje medmänniska som vi själv vill bli bemötta. Aposteln Jakob skriver: ”Om ni uppfyller konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa såsom dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.” (Jak 2:9) 

Att skaffa sig fördelar i affärer under åberopande av direkt ledning från Gud är ett felaktigt sätt att handla. Likaså att tillämpa församlingens förmaningar och kyrkotukt på medmänniskor som bara behöver vårt bistånd i lokal eller internationell diakoni.

2. När församlingen möter Gud i hans ord och sakrament är det kärleken till Gud som ska vägleda, även om det finns människor som känner sig kränkta och bortstötta. 

I gudstjänsten handlar det om himmelska och eviga ting även om den äger rum på jorden och i tiden. 

Djupaste sätt ska församlingen ha sådan kärlek till Gud att den ställer sig själv och sina resurser till Guds förfogande så att Gud kan tala och handla i enligt med sin i Skriften uppenbarade vilja. När församlingen låter Guds ord forma både förkunnelse och liturgi, när Kristus får råda över sakrament och ämbete som han har instiftat det, då handlar församlingen i kärlek till Gud. När församlingen handlar så, handlar hon också vi verklig kärlek till medmänniskorna, även till dem som än så länge står främmande för Guds rike. För när församlingen radikalt låter kärleken till Gud prägla hennes gudstjänst då kan medmänniskor få möjligheten att i kyrkan komma till ett verklig Betel – ett Guds hus, ja, de får chansen att på ett autentiskt sätt komma till Sion, den levande Gudens stad. 

En gudstjänst som formas för att minska anstöt hos en gudsfrånvänd mänsklighet och behaga människor som vill ha allt på sina villkor, den kan under en kort tid smickras med gillande i jämförelse med andra men kommer strax föraktas som värdelös. 

Den yttersta kärlekslösheten hos en församling som låter kärleken till medmänniskorna bestämma över gudstjänst, är den oerhörda kärlekslösheten att människor som Gud kallat tror att det i kyrkan för höra frälsningen väckande evangelium när det i själva verket bara får det falska evangeliets sömnmedel. Paulus skriver: ”Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium i strid mot vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.” (Gal 1: 9) 

Men glöm inte att i samband med varje gudstjänst uppstår helt vanliga möten människor emellan, och där, vid välkomnande till kyrkan, bemötanden av dopföljen och vid eventuella kyrkkaffen, gäller det som sagts ovan i tes 1.

3. När medmänniskor som har makt vill utöva den så att de också styr över kristna i deras förhållande till Gud. 

En kristen är skyldig medmänniskor i olika uppdrag lydnad och anpassning. Att blanda ihop sin egen envetenhet och omedgörlighet med vad troheten till Gud kräver är ett missbruk av Guds namn. En kristen ska med apostlarna som förebilder oftast gå längre i anpassning och i att undvika anstöt än vad som alltid känns. 

Men om medmänniskor i myndighetsuppdrag eller i privata relationer kräver av en kristen att göra avkall på sanningen från Gud och därmed riskera förhållandet till Gud, då ska vi ha klart för oss som enskilda kristna och som kristna församlingar att ingen har rätt att kräva en sådan kärlek till medmänniskorna att det bryter mot vår kärlek till Gud. ”Men Petrus och Johannes svarade dem: ’Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud?’” (Apg 4:20)

Fredrik Sidenvall