Eftersom jag är kristen och bekänner mig till evangeliet tvingas jag, hur svårt det än kan vara på grund av mina egna fördomar, tillkortakommanden, okunskap eller ovilja, att se människor jag möter som likvärdiga skapelser eftersom vi alla är Guds avbild.

Det är inte alltid lätt. Jag behöver inte dela deras tro, uppfattningar eller smak, inte heller tycka om deras agerande och livsstilsval. Men varje människa är unik, med sin själs prägel av vad den upplevt i relation till andra och hur den blivit behandlad, på gott och ont. Ju mindre jag tvingas se individen, desto lättare kan jag också fördöma och förfölja. Detta är ett bevisat mönster, som gör att förtryckare och tyranner ofta utser minoriteter eller vissa grupper av motståndare som kollektiv orsak till de bekymmer, som de säger sig vilja befria ’sitt’ folk från. Skulden hos den enskilde känns också mindre, över de övergrepp som utförs i ’försvar’, när det gäller att skydda sig från en grupp som befunnits ’skadlig’.

All form av negativ kollektiv generalisering av grupper och tvångsstyrning av åsikter från makteliten, är ett förminskande av den möjlighet människans individuella skapelse rymmer. Nämligen möjligheten att mötas över världsliga gränser. Det är när hon tar ställning för något gott ur djupet av sitt hjärta, som underverk kan ske. Människa till människa. Det är så Jesus lärt oss att hålla vårt hjärta öppet för Honom, för kärleken till oss själva och andra.

Naturligtvis är detta budskap dynamit i vår tids totala värdegrundskaos. Där de styrandes förhoppning är, att makten behålles genom att de lovar ”allt till alla överallt”. Frustrationen växer då ingen egentligen får något. Hela tiden skapas det nya kollektiv med högljudda krav på särskilda privilegier, samtidigt som vi luras att tro att individualismen lever.

Det är svårare att angripa en maktelit som ingen värdegrund har, än en som har en klart definierad, som är möjlig att bemöta med logisk argumentering. Idag har den tongivande feminismen ingen logik eller sans. Vill den ha en ständig konflikt mellan män och kvinnor? Vill kvinnor ha ett samhälle där män inte behövs, anses vara presumtiva våldsverkare, sexualförbrytare och ständigt förhindrar varje möjlighet att bryta könsmaktsstrukturen. En manlig struktur, som tydligen är så stark att det inte räcker med en majoritet av kvinnor, genom kvotering, för att den ska brytas ned.
Samtidigt har vi en högljudd riktning, delvis sprungen ur feminismen, där kön inte har någon betydelse alls eftersom det egentligen inte finns. För vi en kamp mot något som bara är en tom struktur, utan könets egentliga betydelse. En ändrad syn på detta, genom tidiga genusexperiment på våra dagisbarn, och kampen mot just manligt maktförtryck är borta. Eller? Däremot kan nog en trolig förvirring kring könstillhörighet förväntas i kommande generation.

Underligt och sorgligt så finns, om feministers kamp för det kvinnliga utrymmet lyckas, inget kvinnligt kvar att fylla det med. Moderskapet och olika former av erkänt kvinnliga förmågor som känslig lyhördhet, ödmjukhet eller omvårdande inslag i livet, är nu helt förkastligt så länge det inte betalar sig materiellt. Kvinnlig frihet och positiv livsutveckling har med dagens paroller förändrats till att enkelt släcka liv genom fri abort, helt i motsats till att föda och nära. Nytt är de TV-serier där kvinnor numera arbetar som ’hela karlar’, det vill säga utan hänsyn till den familj och de vänner som finns runtomkring. Fullfjädrade karriärister, som det heter. De är ofta asociala, sönderstressade, otrogna och sparkar ut mannen, samtidigt som de kräver att han tar vårdnaden om barnen på deras villkor. Om detta inte går vägen smärtfritt är deras lösning att gå på krogen och supa sig fulla. Vilket oftast slutar med att de har jobbet kvar, eftersom de har en förstående kvinnlig chef. Inget nytt under solen. Ska man skratta eller gråta.

Jag är en snart sextioårig kvinna, som liksom många funderat mycket kring företeelsen #metoo. Kan vi kvinnor, om vi stämplar kollektivet män som skyldiga och förmögna till sexuella trakasserier, egentligen kräva av dem att de samtidigt ska kunna göra något åt det. Det är motsägelsefullt.
Likaså känns det motsägelsefullt att den moderna feminismen inte heller strävar efter att lyfta fram det skyddsvärda och specifika hos kvinnor, som också gör oss sårbara och berättigar oss den trygghet vi kan kräva. Och som #metoo också kräver.

I min ålder har jag hunnit träffa många olika män, i olika situationer. I föreningslivet, i politiken, på arbetsplatser, i kyrkan, i skolan och i andra former av umgängeskretsar. Nej, alla män förtrycker inte kvinnor och de flesta är inte kapabla att, ens i den mildaste form, trakassera en kvinna sexuellt. Och har jag någon gång blivit klappad på rumpan av en överförfriskad man jag känner, så är han inte möjlig att placera i samma grupp som den någon tillhör där hat och våldsbenägenhet gör det möjligt att misshandla och våldta en kvinna brutalt och hänsynslöst. Helt enkelt för att män, liksom kvinnor, är människor – och därför inte kan dömas eller bedömas kollektivt.

Ann Lång