Till inledning kan vi läsa den Gammaltestamentliga texten, skriven för mycket länge sedan men i högsta grad lika sann och gällande än i dag, de starka Herrens ord som kom till Hosea, ord som vittnar om Guds stora kärlek till oss människor som är skapade till hans avbild, ord som beskriver Guds besvikelse över människornas ohörsamhet till honom, ord som beskriver människornas tröghet till att tro men i stället en vilja att ägna sig åt avgudadyrkan. Men också ord som påminner oss om att han fortfarande står bakom allt gott i skapelsen, som han gjort alltifrån den första skapelsedagen. Och att han i sin stora kärlek till oss fortfarande älskar oss och vill vårt bästa. Här i tiden och i evigheten. 

Då som nu.

Guds vilja är att alla människor ska komma till kunskap om sanningen, till tro på honom och den som han i sin kärlek har sänt till att rädda människan från syndens följder, som är evigt mörker och evig död. Sammanfattningen av Guds frälsningsverk i Jesus Kristus har vi hört, och den gäller ännu i dag: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

Men vi människor är inte fullkomliga när det gäller att leva efter Guds vilja. Ingen enda av oss. Inte heller när det gäller vår kristna tro. Vi behöver alla växa i vår tro. Ingen finns som är fullärd. Till och med apostlarna behövde be till Herren: ”Ge oss mer tro!” Vår tro på Gud och på hans Son Jesus Kristus, som kommit till världen för att frälsa syndare, är en gåva från Gud, från honom som är alla goda gåvors givare. Vi kan inte ta till oss den rätta och levande tron när vi vill och hur vi vill. Vi kan inte bara bestämma oss för att börja tro när vi tycker att det passar oss. Guds ord lär och manar oss att vi ska söka Gud medan han låter sig finnas och att vi ska åkalla honom när han är nära (Jes 55:6). ”Sökas skall Kristus, om Kristus skall finnas, sökas av innersta hjärta och själ.” (Sv.ps. 266:2). Hos profeten Jeremia kan vi läsa: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.” (Jer 29:11-13)

Många har fått söka länge innan de har kommit till en rätt och levande tro, innan det som tidigare var ett lärostycke, en teori, har fått liv genom den helige Andes kraft. När det så äntligen har skett att ordet har fått liv genom den helige Andes kraft, då kan man rätt förstå att det är en Guds gåva och ingenting som jag själv har tagit till mig. Det är helt och hållet ett Guds verk. När man har insett det så för det med sig en rätt ödmjukhet som är en av de främsta kännetecknen på en kristen människa. 

Om vi får söka länge innan vi finner den levande tron och en rätt frid med Gud, finns det många orsaker till det. Gud har sina fiender här i världen, tjänare till ”ondskans andemakter” som inte vill se eller tåla någon kristen på jorden. 

Men en av de främsta hindren till att nå en levande tro har vi nog i oss själva, vårt jag, vår egoism och vårt högmod. Vi har litat på att vi är så kloka, belästa och duktiga i oss själva att vi tror att vi på den grunden kan kalla oss kristna. Detta trots att vi hört Jesus säga: ”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.” (Matt 11:25-26) 

Det är just för den han uppenbarar sig, som inte har någonting av egen duktighet eller vishet att visa upp, och som skulle hjälpa dem att lära känna Gud och att nå himmelen en gång. Det är för dem han uppenbarar sig som inte kan visa upp annat än sin egen ofullkomlighet, sina synder, fel och brister, och som måste ropa som den blinde tiggaren som Jesus mötte på vägen upp till Jerusalem: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig.” (Luk 18:38) 

Vi behöver alla be till Gud att han ska ge oss en starkare tro. Och han har lovat höra alla våra böner. Det känns gott att veta att vi har en god förebedjare i Jesus Kristus själv!

Han har ju lovat vara med oss alla dagar intill tidens ände. 

Om de första kristna läser vi: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.” (Apg 2:42) Vi kan läsa och höra Guds ord flitigt för att få den andliga näringen som vi behöver varje dag. Vi kan samtala med varandra om våra egna erfarenheter i att leva som kristen. Sådant verkar alltid trosstärkande och uppbyggligt för alla. 

Och det kanske viktigaste är att vi försöker leva nära Gud i daglig bön, ett hjärtats förtroliga samtal med Gud. När man i sitt samvete känner att allt inte står rätt till, då har vi möjligheten att ta emot den goda hälsningen från himmelens Gud:

Du får tro alla dina synder, fel och brister vara förlåtna i Jesu Kristi namn och blod.

För att växa i tro och bevaras som Guds barn här mitt bland ett ”ont och trolöst släkte” (Matt 12:39) behöver vi allra först som sist ”se på Jesus, trons hövding och fullkomnare.” (Hebr 12:2) Ingen av oss är starkare och duktigare i oss själva än att vi ofta behöver gå till vår Herre med vår ödmjuka bön: ”Ge oss mer tro!” Amen

Karl-Erik Tjäder