Jag stiftade tidigt i livet bekantskap med vårt östra grannland genom den åländske prosten Brage Liewendahl. Denne förekom i mitt föräldrahem och hörde till min fars nära vänner. Under kriget hade min far engagerat sig för Finlands sak som så många andra gjorde. Finland har med den personliga bakgrunden aldrig varit något främmande eller ett utland för mig. I september fyllde republiken Finland 100 år som självständig nation. Det har inte uppmärksammats efter förtjänst i Sverige trots att vi har femhundra års historia gemensam.

Före 1809 då Ryssland intog Finland var Sverige och Finland ett land men med två språk. Inga två kyrkor i hela världen är därför så lika varandra som den evangelisk lutherska kyrkan i Finland och Svenska kyrkan. Vår historia och vår bekännelse är identisk från Uppsala mötes beslut 1593 över 1686 års kyrkolag till sjuttonhundratalets neologi. En skillnad är att i Finland har väckelsen i större utsträckning stannat inom kyrkan.

Men också i modern tid har kyrkorna, med eftersläpning för den finska lutherska kyrkan, följt i stort sett samma väg. Man fick kvinnopräster 1986 och har nyligen infört samkönade äktenskap. Motståndet har nog i båda fallen varit starkare än i Sverige, men inte tillräckligt. Missionsstiftet i Finland började som en del av den gemensamma missionsprovinsen i Sverige och Finland, nog mycket för att lösa frågan om prästvigningar. Men Finland har två folk- eller statskyrkor – utöver den lutherska också Finlands ortodoxa kyrka. Denna har visat sig mer motståndskraftig mot trender i tiden, men omfattar också bara femtioåttatusen av Finlands invånare.

Samtidigt som republiken Finland firar sina etthundra år är det etthundrafemtio år sedan Gustaf Emil Mannerheims födelse. Denne ledde Finland, först den vita sidan i inbördeskriget och sedan under vinterkriget och fortsättningskriget. Utan Mannerheim inget Finland. Flera biografier har alldeles nyligen utkommit på svenska och man kan väl säga att man i dag har en mera sammansatt bild av krigsledaren och presidenten än den tidigare hjältebilden. Men hur han än tolkas i dag var han med säkerhet nordens störste statsman under 1900-talet. Flera tusental rikssvenskar deltog som frivilliga i de båda krigen på 1940-talet och Sverige bistod med materiel.

Nära kontakter med våra kyrkliga kusiner på andra sidan Östersjön borde vara självfallet, och då kanske inte minst med församlingar och grupper i svenskspråkiga Borgå stift. Genom partiet Sannfinländarnas fientliga fennomanska inställning är svenskans ställning som likaberättigat språk i republiken hotad. Jag skulle tro att rikssvenska kontakter nu är mycket angelägna för finlandssvenskarna. Missionsstiftet har väl varit huvudsakligen finskspråkigt. Men nu har en känd präst – Halvar Sandell – lämnat den evangelisk lutherska kyrkan och man har en svenskspråkig församling i Helsingfors.

Säkert är det också så att vi har mycket att lära av varandra. Bland annat om hur man som bekännelsetrogen minoritet kan leva i en folkkyrka. Finlands sak är vår men idag gäller kanske än mer det vice versa jag skrev i rubriken. Jag har själv erfarit att det finns ett engagemang i Finland för hur det går i Sverige. Inte minst för att erfarenheten säger att det är vad Finland har att vänta sig i tid och längd.

Gustaf Björck