Vad ska man göra för att få evigt liv hos Gud? Denna till synes för de flesta människor i dag inaktuella fråga anmäler sig ovillkorligt vid läsningen av dagens evangelietext. Texten handlar om den gudfruktige farisén Nikodemus, som uppsöker Jesus på natten. Nikodemus var en man som tog det mycket allvarligt med frågor som dessa: hur ska jag kunna bli räddad från att gå förlorad? Hur ska jag få evigt liv hos Gud?

Han var farisé, en ansedd man och medlem av Stora rådet, som hade ansvar för alla judiska religiösa angelägenheter. Han hörde också till de skriftlärda. En sådan person betraktades av folket med största aktning och vördnad.

Nu har ju beteckningen farisé fått en negativ innebörd på grund av de konfrontationer som förekom mellan Jesus och en del fariséer. I dag betyder beteckningen farisé ofta detsamma som hycklare, en självrättfärdig och självgod person, som tror sig vara bättre och frommare än andra. Så var det inte. De flesta fariséer var äkta i sin Gudstro.

I dagens evangelietext får vi en god bild av en farisé när Nikodemos kommer till Jesus under natten. Han var en man som verkligen ville vara sann i sin Gudstro och var ivrig att gå den väg som Gud hade kallat honom till. Han hade en stor respekt för Jesus och för det som Jesus sade och gjorde. Han var uppenbarligen helt på det klara med att Jesus var den utlovade Messias som kommit.

Han säger: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Bakom dessa ord döljer sig namnet Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Och namnet Immanuel var ju det namn, som var förbundet med den Messias, som Gud en dag skulle sända.

Nikodemos söker sig fram genom bön och bibelläsning. Han har öppna ögon och öron för det som han har hört om Jesus från Nasaret. Han blir övertygad om att här finns en människa, som kommer från Gud och som i verkligheten är Guds Messias, Guds son.

Det är därför som frågan kommer för honom: Vad är det då som saknas? Ska det något ytterligare till? Och vad är det i så fall som ska till för att en människa ska få evigt liv hos Gud?

Svaret som han får är verkligen nedslående. Nikodemos saknar i verkligheten allt! ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” säger Jesus till honom.

Om vi nu tänker oss att Nikodemos kommer till Jesus med sitt livs problem och ber om hjälp så verkar det som om Jesus ödelägger det hela i stället. När Jesus talar till honom, så är det som om han inte tog Nikodemos problem på riktigt allvar. Skulle man säga det på ett annat sätt så kan man säga att Nikodemos kommer med sina teologiska frågor och försöker få Jesus att ge lite hjälp att lösa frågorna, men Jesus förkastar hela frågeställningen.

Detta accepterar Nikodemos inte utan vidare. Då han får höra Jesus tala om en ny födelse, protesterar han: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”

Du har helt rätt, svarar Jesus, ty en människa är en gång för alla fött av kött, det vill säga en människa är i grund och botten en syndare och det betyder att en människa av sig själv aldrig kan bli frälst och få evigt liv och det är den vägen du försökt gå hela tiden, intill detta ögonblick. Det är människans fåfänga försöka att komma till Gud. Men, menar Jesus, det är en väg i blindo. Den leder aldrig till Gud hur du än försöker. ”Det som har fötts av kött är kött” och därför är det nödvändigt med en helt ny födelse genom den Helige Ande .

Niokodemos har hamnat i en riktig återvändsgränd! Han försöker slå ifrån sig: Inte kan en människa födas på nytt? Han står ansikte mot ansikte med Guds krav, som alltså är så höga, att ingen människa på denna jord kan leva upp till dem. Fariséerna visste också, att vi människor inte kan göra oss förtjänta av Guds rike med hjälp av egna prestationer. Men de hade en inlärd tillit till, att Gud kunde fylla en människas sinne med sin kraft, så att Gud på det sättet skulle kunna hjälpa henne i rätt riktning. Har vi bara den goda viljan så hjälper nog Gud till!

Då den fromme farisén, i en av Jesu liknelser, står i templet kan man lägga märke till att han inte tackar sig själv för att han inte är som andra människor och inte som tullindrivaren (publikanen) där bredvid. Nej, han tackar Gud, uppriktigt, fromt och ärligt! Han tackar Gud för att han har gjort en så stor gärning att han blivit så annorlunda, så mycket rikare i sitt trosliv än andra människor. Det är Gud själv, som har hjälpt honom att få ordning på sitt liv. Därför ska Gud ha tack och ära!

Men det är här som Jesus sätter en käpp i hjulet för Nikodemos. Det, som fariséerna menade att man kunde uppnå med Guds hjälp är helt enkelt omöjligt för människorna att uppnå, ty de är födda av kött, alltså som syndare. Det som teologin brukar benämna med ”arvsynden” antyds här. Människan kan av sin natur varken vilja eller göra det goda. Om en människa sätter in all sin vilja och strävan att göra det goda, så kommer hon i verkligheten att sträva mot det onda. Den, som försöker göra det goda, kommer att utföra det onda. Ty ett dåligt träd kan inte bära god frukt. Och den onda människan är och blir ett dåligt träd, om det aldrig så mycket strävar efter att själv vilja bära god frukt och tro, att hon kan göra det.”

Detta är för många en svårsmält biblisk teologi. Det var det för Nikodemos också. Djupast i hjärtat tror vi att det är vi själva som kan förändra oss med Guds hjälp och kraft. Att det i verkligheten är lika omöjligt för oss att bli Guds barn, som det är komma in i vår mor igen och födas på nytt, det skär i våra öron. Det är anstötligt. Vi protesterar mot detta. Kan det verkligen vara så?

Men Jesus säger alltså: just så är det och vi måste försöka förstå att om det inte varit så, hade Jesus aldrig behövt lida och dö på korset. Men Gud själv vet bättre än någon annan, vad som är nödvändigt för människans frälsning.

Vad är det alltså som måste till. Dagens evangelietext ger oss tydligt svaret: en ny födelse! Gud ska själv åstadkomma denna nya födelse och det stora evangeliet är att vi får denna nyfödelse till skänks, som en gåva och det är det heliga Dopet. Därför ska vi hela livet leva i vårt dop, alltså leva i trons gemenskap med Kristus vars sanna kropp och dyra blod vi får ta emot i den heliga Nattvarden.

Till synes verkar denna text svårsmält, men djupast sett är det ett ljuvligt evangelium vi får höra. Det är ett glatt budskap och en hälsning från den Treenige Guden själv, en hälsning att han inte bara har skapat oss och gett oss sin egen Son för vår frälsnings skull, för att det omöjliga ska bli omöjligt.

En hälsning som pekar på att i det heliga Dopet blev du märkt med korsets tecken som ett vittnesbörd om att du ska tillhöra honom och sätta din lit och ditt hopp till honom. Du blev döpt i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn och på det sättet blev du född av Gud själv på nytt till det nya liv, som sträcker sig tvärs igenom död och grav, nämligen det eviga livet. Amen

Roland Kristensson

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!