|
Det har blivit gapigare i världen. Har du lagt märke till det? På tv och film, i radio och vid konserter höjer talarna tonläget och släpper spärrarna. Bland de yngre, också bland kristna, sprider sig bruket att inte endast applådera och så visa uppskattning utan att även skrika högt i falsett. Varifrån kommer denna strömning? Alla spår pekar tydligt i en och samma riktning: det stora landet i väst (USA alltså, inte Norge).
Den som någon gång sett en amerikansk president hålla tal inför kongressen har kunnat lägga märke till hur oerhört lättantändlig publiken är. Gång på gång reser de sig under väldiga applåder och bifallsrop. Varför gör de så? Förklaringen står att finna vid den tidpunkt då kolonisationen av Nordamerika tog ny fart i början av 1800-talet och stora strömmar av kolonisatörer nådde områden där inga kyrkor var byggda. När predikanter samlade folk till friluftsmöten saknades den sedvanliga yttre inramningen till gudstjänsten och de suggestionsmedel som funnits traditionellt i form av orgel och kyrklig konst. För att väcka uppmärksamhet och behålla den fick man ta i med stor kraft. Det gällde att både med fängslande tal och lättsam musik beröra åhörarna. Att få församlingen att ge sig hän i rop, rytm och rörelse blev snart en viktig del inte bara av amerikansk väckelserörelse utan också av den gemensamma amerikanska kulturen. Det höga tempot, de laddade känslorna, viljan att hänföra, som kännetecknar amerikansk underhållning och showbusiness har många av sina rötter i amerikansk väckelsetradition. När kyrkor och församlingar i Sverige idag skall utforma sina gudstjänster och föra vidare den kristna församlingens sång och musik så sker det i en kultur som i allt högre grad koloniseras väster ifrån, amerikaniseras om man så vill. I värsta fall innebär det att kristna tillåter sig själv vilka banaliteter som helst så länge man kan beröra och vinna genklang hos några. Känner vi inte till bakgrunden till det som sker i vår kultur och tränger in över allt så får vi snart se en slags amerikansk kolonisation också av församlings- och gudstjänstliv. Det kan vara värt att veta att den amerikanska showbiz och väckelsekultur som dominerar vår bild inte är hela verkligheten. Det finns i USA stora grupper av kristna med europeiska rötter vars förfäder invandrade efter de stora väckelserna i vilda västern, bl a lutheraner från Tyskland och Skandinavien. De försöker medvetet vidmakthålla en minoritetskultur med andra mer lågmälda uttryckssätt. Det handlar inte bara om mindre uppskruvad stämning i gudstjänster och en förkunnelse som ger näring till tanke och rum för eftertanke. Det handlar också om försök att odla en kultur av vad vi skulle kalla mer europeiskt snitt. Den är mindre gräll i färgerna och kan vid en första anblick verka lite tråkigare men ser man närmare efter rymmer den fler nyanser och ger lite större utrymme åt människor att vara sig själv och där man inte får status efter hur häftig eller sexig man är. Karin Långström Vinge, som är komminister i Skara stift och ledamot av kyrkomötet, ger ofta uttryck för en lära som lämnar mycket övrigt att önska. Men på sin blogg har hon myntat ett ganska festligt ord: "tråkkyrklig". Måhända är det ett uttryck för en reaktion mot den gapighet och de känslomässiga ångvältar som här och var drar fram över svensk kultur och kyrkoliv. Om det rika kyrkliga arv som vi äger och som vuxit fram med lager på lager, likt en pärla i tidens skal, skall kunna lämnas vidare måste vi medvetet forma ett kyrkligt liv där det finns plats för stillhet, allvar och eftertanke. Många utvecklingspsykologer har konstaterat att barn inte mår dåligt av att ha det tråkigt. Tvärtom kan mycket kreativitet födas fram ur det invanda. Nya rön visar också att det är av största vikt att barn under sin uppväxt knyter an till sina föräldrar i första hand och inte till jämnåriga kamrater. När vi firar gudstjänst i Ande och sanning så kan Gud ge oss något långt mycket viktigare än de känslokickar som människor kan åstadkomma. Han kan tala varning och tröst in i djupet av vår personlighet. Han kan riva upp och läka sår och låta oss genom nådens medel sättas i samband med Hans nåderika hjärta. Det kan i hjärtat föda en lovsång som tar sig uttryck inte i skrikighet utan i innerlighet, inte i styrka utan i skönhet, inte i utlevelse utan i inlevelse i lidande medmänniskor. Ungdomar måste få tillfälle att med sina jämnåriga uppleva alla möjliga former av musik, sport och kultur så länge det inte frestar till synd. Men kyrkans gudstjänst skall inte bli en nödtorftigt kamouflerad form av underhållning. Gud give att unga och gamla kunde känna sig fria att bli allvarliga i sin kristendom.
|
