Ledaren i Kyrka och Folk nr 3/2012, aktualiserar den djupgående problematik som förde Svenska kyrkan till avgrundens brant, sedan den liberala teologin gjort sitt: Är Ordets predikoämbete av Gud avsett att vara givet åt enbart män – och vad kan det få för följder? Eller (numera en omhuldad tanke på grund av ”framåtskridandet”) hör det också till kvinnans uppgift att vara herde och ledare i kristenheten? Samtal och debatt har ofta berört saken. Sällan har under senare år – annat var det för 50 år sedan! – öppet påpekats att detta ”framåtskridande” är ett det allra tydligaste tecken på det i Skriften nämnda avfallet. Rysligt är detta ord, men är den verkligheten så rysligt erfaren som den verkligen är? Är vi, 50 år senare, förhärdade?

Saken kan också jämföras med ”framåtskridandet” och omhuldandet av evolutionsläran. Vi sägs vara ”långt framme” i vår tid – ja, men hur är det sant? Framme vid vad? Det sägs i utvecklingspositiva kretsar – ofta med stolthet – att man själv är i framkanten. Och där då?
Ofrånkomligt medförde beslutet 1958, och den praktiska handlingen 1960 och därefter att de organ och sammanslutningar, som sökte bibehålla en bibel- och bekännelsetrogen syn på predikoämbetet, tvingades ta ställning. Det har skett i ord med olika motiveringar men också med olika handlingslinjer beroende på vilka kyrkolärare och ideal man hämtat stöd hos. I denna skara drevs, bland dem som inte konverterade, en linje tidvis med större kraft än andra alternativa. Orsaken låg företrädesvis i en vanemässig och romantiserad kyrkosyn, bestående i förhoppning till institutionens bestående karaktär vad gäller organisationsform samt dess historia.
Denna linje har företrätt den förnuftets och överlevnadens tankelinje som möjliggjort samexistens, trots antikristliga beslut. Sedan följde alltmer praktiskt communio in sacris. Resultat: många uttalanden om motstånd, få eller inga praktiska konsekvenser. Inget skulle få hindra ett kvarblivande i den organisation man kallar kyrkan. Men om nu den sanna kyrkan varken är, får eller kan vara där tillstädes längre, utan är en illusion? Om man ständigt måste söka nya och alltmer konstlade förklaringar? Kan inte templet rivas ner så som det skedde med Jerusalems vackra tempel? Jo, förvisso. Det har redan skett på ett flertal sätt, medan yttre murar kan stå kvar. En annan (lika omöjlig!) linje är, som Ledaren påpekar, att ”ligga lågt med ämbetsfrågan”. Det är också en romantisk och svärmisk idé.

Det är begripligt att man söker undkomma ställningstagandet, eftersom det ger icke-önskvärda effekter. G A Danell talade en gång i tiden om ”helig söndring”. Med den romantiska kyrkosynen, i de två nämnda delarna, är det väl inte tänkbart ens med helig söndring för söndring är ju aldrig helig – tänker man med sitt ”andliga” förnuft. Men om det nu är så att Gud själv avskiljer och söndrar? Hur ser verkligheten ut i dagens Svk?

I en stort uppslagen artikel i Smålandsposten 20/1-2012 om en kvinna på väg till prästvigning i Svk, säger denna 40-åriga sjubarnsmor: ”Bibeln ser jag som en slags gps, vägledning, men man måste titta på verkligheten också”. Hon hoppas snart vara prästvigd för tjänst i Svenska kyrkan, efter att nyligen också varit på s k djupintervjuer med biskop, präster och psykolog. Den s k verkligheten (hennes uttryckssätt) säger förstås att hon ska bli det hon vill. Andra bistår. Och hon är ju inte ensam om det. Vi ser i detta exempel bara ett av de många exempel som under årtionden tvingat fram ettdera av två förhållningssätt hos dem som möter denna konkreta svenskkyrkliga verklighet. Avståndstagande eller helhjärtat mottagande. Men många uttalat avståndstagande har ändå försökt gå en alternativ tredje väg. Anpassning till den ovan nämnda verkligheten vilket innebär att insikt, ord och tanke gör halt när det blir fråga om övergång till praktik.

Bibeln är långt mer än den gps som hon nämner i förbigående och bara hämtar sina ”favorittexter” från. Den är Guds egen vilje- och verklighetsbeskrivning, Guds ord; också om kvinnans ställning i allmänhet och om ett djupgående syndafall med konsekvenser för hela människosläktet från den första till den sista. Kristus är långt mer än den (fiktiva?) förebild hon menar, enligt ett uttryck i artikeln. Till sin Kristusbild lägger hon den heliga Birgittas föredöme. Ja, nog låter det säga sig: ”Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den.” Är månne den av henne framlagda C-uppsatsen om s k hbtq-personer ett steg på den vägen? Man kan förstås undra vad det ämnesvalet kan ha att göra med den heliga Birgitta. Men än mer – vad säger Kristus? Han som så tydligt genom sina rätta profeter, evangelister och apostlar i Skriften har tydliggjort vari skapelsen består, vad syndafallet och dess följder är, och hur de skall bemötas. Med mottagen frälsning och motstånd.

Här behöver nu annat än s k ”favorittexter” föras in. Till exempel om det avfall som beskriver verkligheten i dagens Sverige, i dess officiella tempel och bland dess tjänare och tjänarinnor. Den konkreta verkligheten i vårt folk och kristenhet är just den som Bibeln beskriver: svärmeri och avfall under sken av gudsdyrkan. Nog var det en gullig artikel i Smp. Och dess sken var vackert. Men vad består det i? Är de framförda meningarna förtroende värda? Så att man med trovärdighet också kan verka i samexistens med sådant?

Alltför länge har betoningen från kyrkans (läs Svenska kyrkans) offentliga företrädare, biskopar m fl, varit att uppfylla förväntningar och beställningar från den oomvända världen. Tacka för det, när de inte är kallade av andra än sin egen ande och av det oomvända folket. Det vittnar om en allomfattande kris: det avfall inne i kyrkan och bland hennes ledare, som är förutsagt i Skriften, men som de många i ledande positioner och i kyrkfolket är helt blinda för. De stöder sig på vad de själva vill. Såsom valda av folket inbillar de sig också att de måste vara valda av Gud. Ja, detta folk har sin gud. Det demokratiska stats- och kyrkoskicket är den avgud som tillbedes och äras.
Den bibliska verkligheten om avgudarna synes inte längre vara aktuell såsom den var för ganska många av våra föregångare och kämpar i predikoämbetet och i det troende folk varur dess rätta ledare blev tagna. I detta folk tänkte man i – och levde i – motståndstermer: kämpa mot ”djävulen, världen och vårt eget kött”. Och det gällde också praktiken. Luther gick, i den Frälsning han fick erfara, in i praktiskt motstånd mot den romerska kyrkan. Därför blev han också satt under den förvärldsligade kyrkans förbannelse. Det finns ingen annan konsekvens att vänta. För Luther gällde det dock liv eller död i andlig mening. Samvetets röst talade. Det som nu tycks gälla, snarare än den bibliska verklighetsbeskrivningen, är: tänk positivt! Kristus är ju segraren. Ja, men hur segrade Han? I sanningens predikan och den därpå följande döden! Skriften ger ju också en sådan konsekvensbeskrivning.
I senare tider har man – även i bekännelsetrogna kretsar – snarare tänkt och handlat i samförståndstermer och överlevnadstermer. Orsaken är alldeles säkert att Bibeln såsom Guds Ord och kristenhetens enda auktoritet, är övergiven. Och att vällevnaden har tagit över. Man vill ju inte heller benämnas med det avskyvärda namnet fundamentalist. Men är verkligen det viktiga att en kyrklig organisation överlever? Eller att människor blivit så bundna av denna kyrkas yttre existensform att de lämnar Guds ords konsekvensbeskrivning?

Under senare årtionden har detta synsätt – omsatt i praktisk handling – medfört att det motstånd som det talats om, alltsedan Kyrklig Samlings inledningsskede i början på 1960-talet, och dess fortsättning i form av olika försök till överlevnad, varit förenat med en hög dos av communio in sacris styrd av självbevarelsedrift och förhoppning till en förblivande ”storkyrka”. Må ingen berömma sig, men må Herren förbarma sig!
Per Gustafsson
Vislanda

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan