Hebreerbrevets författare, vars identitet är okänd för oss – man skulle kunna tillämpa Hebr. 7:3 på honom, att ”han står där utan far, utan mor och utan släktregister” – skriver att genom Jesu Kristi offerdöd (Hebr. 10:10–14) har vi fått en ny och levande väg öppnad för oss till ”det allra heligaste”. Det allra heligaste är Guds himmelska boningar, där vi får leva i omedelbar gemenskap med Honom, ha direkt åtgång till Hans fadershjärta, som klappar av kärlek. Redan här på jorden är denna gemvenskap någonting vi åtnjuter genom tron, men i det nästkommande livet kommer vi att uppleva det fullt ut.

Att inte alla människor lever i gemenskap med Gud har med synden att göra. Före syndens inträde i världen levde Adam och Eva i Guds omedelbara närhet. De bodde i paradiset där de var fullständigt ett med Guds vilja. Lyckliga umgicks de med sin Skapare och med varandra – tills ormen fick dem på fall (1 Mos. 3:1–13). De blev utdrivna ur lustgården och som vakter att bevaka vägen tillbaka till paradiset satte Herren Gud keruberna och det flammande svärdets lågor (1 Mos. 3:24).

Vägen till Gud och den kärleksfulla gemenskapen med Honom hade alltså stängts p.g.a. synden. En särskild anordning inne i templet i Jerusalem visade detta på ett påtagligt sätt. Innanför förgårdarna tronade Gud längst inne i templet, i rummet som kallades det allra heligaste. Detta rum var kubformat, tjugo alnar (ca tio meter) långt, brett och högt (1 Kung. 6:20). Den himmelska staden, Guds boning, beskrivs också som en kub; tolvtusen stadier (ca tvåhundratrettio mil!) lång och bred och hög (Upp. 21:16). Det innersta rummet i templet var alltså en avbildning av Guds himmelska boning. Där inne stod förbundsarken och vid dess lock, nådastolen, närvarade Gud på ett alldeles särskilt sätt (2 Mos. 25:22). Men detta det allra heligaste rummet var avskilt genom ett förhänge, ett tjockt draperi (2 Mos. 26:31–33). En intressant detalj är att keruber var avbildade på förhänget (2 Mos. 26:31), vilket markerade att vägen in till det allra heligaste, till gemenskapen med Gud, var stängd. Endast översteprästen fick gå in i det allra heligaste en gång om året. Det skedde på den stora försoningsdagen, yom kippur, då han bestänkte nådastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15–16). Yom kippur betyder ordagrant "övertäckardagen", d.v.s. den dag då förbundsarken övertäcktes med en offerbocks blod. Alla Israels synder under det gångna året förläts på den stora försoningsdagen. Därför att förbundsarken med dess budtavlor, som anklagade Israels folk p.g.a. dess synd, övertäcktes med blod kunde Israel fortsätta att vara Guds folk. Överträdelserna av lagen ”syntes” inte från himlen när blodet övertäckte alltsammans.

Med denna bakgrund ska vi nu närmare studera vad Hebreerbrevets författare kan mena med en ”ny och levande väg”.

Vägen är ny därför att det är Jesu blod som utgjutits

I 1 Joh. 1:7 står det att ”Jesu, Hans Sons, blod renar oss från all synd”. Men blod var, som vi sett ovan, inte något nytt medel till att sona synder. Sedan Mose på Guds befallning instiftat de gammaltestamentliga offerlagarna hade prästerna, den ene efter den andre, generation efter generation (jfr Hebr. 7:23), burit fram blodiga offer. Faktiskt hade ända sedan tidernas begynnelse, då den rättfärdige Abel offrade av sin hjord – ett offer som var välbehagligt inför Herren (1 Mos. 4:4) – synd sonats genom att ett djur fick ge sitt liv i syndarens ställe, för att syndaren skulle vinna förlåtelse.

Gud hade genom Mose ceremoniallag knutit löften om förlåtelse och försoning till de olika slagen av djuroffer (se särskilt 3 Mos. 1–7). Egentligen hade dessa offer ingen försonande kraft i sig själva (Hebr. 10:4), utan de endast förmedlade i förväg den förlåtelse som det kommande offret av Guds Son på Golgata skulle utverka.

Även om Gud genom sitt Ord knutit löften till de gammaltestamentliga offren kanske någon ändå började tvivla på kraften i djurens blod. Hur kunde dödandet av ett djur göra att ens egna synder utplånades? Men nu, i tidens fullbordan (jfr Gal. 4:4–5), är det inte något djurs blod som utgjutits till försoning för våra synder, utan Jesu, Guds Sons, eget blod! ”Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, gick Han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:11–12). Vår ställföreträdare, en Människoson, har tagit mänsklighetens samlade syndaskuld på sig och dött i vårt ställe. Samtidigt är denne vår ställföreträdare Gud, och därför har Hans offer oändlig köpkraft. Gud har köpt sin församling ”med sitt eget blod” (Apg. 20:28). Därför är vägen som öppnats för oss ny. Den verkliga lösepenningen, som endast förebildats av de otaliga, upprepade offren under gamla förbundet, hade nu betalats. Med ny och full styrka hade vägen till Gud, den som stängts genom vår synd, röjts genom betalningen med Guds Sons blod. Nu kan ingen längre tvivla på att offret har kraft att utplåna synden. Ingenting större eller mer värdefullt kan tänkas än Guds eget blod.

Här måste ett påpekande göras om det märkliga och ovanliga ord som används för att beteckna adjektivet ”ny”, som används om ”vägen” i Hebr. 10:20. Författaren till Hebreerbrevet hade två vanligare ord att använda (kainos, neos) för att beskriva den ”nya” och levande vägen, men i stället använder han det mycket ovanliga ordet prosphatos. Ordet förekommer inte på något annat ställe i Nya testamentet. Det är ett ord som går tillbaka ända till Homeros, som använde det då han i Illiaden (700-talet f. Kr.) beskrev hjälten Hektors nyligen dödade kropp som prosphatos. Ordet betydde ursprungligen ”alldeles nyss dödat”, senare kunde det användas i betydelsen ”färsk, nylig”. Det betecknar således något alldeles nytt, det allra senaste, något som alldeles nyss färdigställts. 

Vi kanske råkar i tvivelsmål om huruvida Jesu offer fortfarande äger giltighet. Det var ju trots allt snart två tusen år sedan det ägde rum. Hur annorlunda det vore om Guds Son hade dött för oss idag, t.ex. i gryningen, om det bara var några timmar sedan Han gav upp andan och utropade: ”Det är fullbordat” (Joh. 19:30). Tänk om Hans kropp fortfarande hängde på korset, som ”ett väldoftande offer åt Gud” (Ef. 5:2). Hur lätt skulle det då inte vara att tro, att offret gällde oss, att det inte förlorat sin giltighet. Men tänk att just så är det! Offret är färskt, prosphatos, alldeles nyligen dödat. Gud Fader står ovanför all tid. Han är den ”som är och som var och som kommer” (Upp. 1:4). Allting, såväl det förflutna, det närvarande som det kommande, ligger omedelbart inför Honom. Hans Sons offer är ständigt alldeles inför Honom, som om Jesus korsfästs idag. Jesu blod blir aldrig gammalt, det är ständigt nyligen utgjutet inför Fadern. Det har alltid varit så. I Upp. 13:8 talas om ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Folkbibeln 1998).

Vägen är ny därför att förhänget rämnat

När Jesus dog på korset, brast förhänget i templet i två delar, ”uppifrån och ända ner” (Matt. 27:51). Att den brast uppifrån visar att det var ett Guds verk, en handling från himlen. Det händer ibland att människor funderar över vem som dödade Jesus. Var det ett verk av Kaifas? Eller var det Judas? Kanske Pilatus? Eller de romerska bödlarna? Det ligger en viss sanning i alla dessa förslag. Men ingen av de människorna kunde skada Jesus det allra minsta förrän Hans stund var kommen. Innan dess var Han osårbar. När folket ville kasta Honom utför ett berg i Hans hemstad Nasaret gick Han bara ”rakt igenom folkhopen och vandrade vidare” (Luk. 4:30). I Joh. 7:30 läser vi också, att människorna i Jerusalems tempel ”ville gripa Honom, men ingen bar hand på Honom eftersom Hans stund ännu inte hade kommit”. När stunden sedan var inne sade Jesus: ”I natt kommer ni alla att överge mig. Det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren i hjorden ska skingras” (Matt. 26:31). Jesus citerar här Sak. 13:7, där vi läser: ”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger Herren Sebaot. Slå herden så att fåren skingras.” Det var alltså egentligen och djupast sett Fadern som slog sin Son på korset (Jes. 53:4). Det var inte fråga om ett människoverk. Petrus sade i sin pingstpredikan att hedningarna tillsammans med Jerusalems invånare endast fungerade som yttre verktyg: ”Efter Guds bestämda plan och beslut blev Han utlämnad, och med hjälp av de laglösa spikade ni upp Honom och dödade Honom” (Apg. 2:23). Därför rämnade inte förhänget från golvet och uppåt – från människornas nivå – utan ”uppifrån och ända ned”. Det skedde i samma stund som Jesus gav upp andan och Hans kropp dog på Golgata. Därför heter det, att Han öppnat en ny och levande väg ”för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp”.

Så länge det främre rummet bestod genom att förhänget avskilde det, visade den Helige Ande att vägen till det allra heligaste ännu inte var uppenbarad (Hebr. 9:8). Men när Jesus i sin kropp bar våra synder upp på förbannelsens trä och led döden för dem, förändrades förutsättningarna helt och hållet. Förhänget med de två keruberna (2 Mos. 26:31), som bevakade vägen tillbaka till den paradisiska gemenskapen med Gud (jfr 1 Mos. 3:24), brast mitt itu. Vägen blev öppen och fri för varje syndare till nådens tron, det allra heligaste. Frälsningshemligheten hade uppenbarats. Alla hinder undanröjdes. Jesus öppnade vägen för var och en till Guds kärleksfulla fadershjärta.

Vägen är ny därför att den är levande

Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6). Vägen är alltså en person. Även däri ligger något nytt. Så var det inte under gamla förbundets tid. Översteprästen fick ensam vandra fram genom templet, gå in bakom förhänget, in i det allra heligaste. Men nu, sedan den nya och levande vägen öppnats för oss, har vi en levande vägvisare som vandrar vid vår sida, håller oss i handen och leder oss hela vägen fram, ändå till vårt himmelska hem, till det allra heligaste.

Det är fantastiskt, en stor nåd, att ha en väg till den himmelska härligheten. Men vi har alltså mer än så. Vi har även en guide, en vägvisare, som följer oss steg för steg och ser till att vi inte vandrar vilse. Han samtalar med oss längs vägen. Han varnar och visar tillrätta när vi är i färd med att irra bort oss, tröstar när vi är missmodiga och förmanar när detta behövs. Det är inte möjligt att komma bort när vi håller oss till vår vän och vägvisare, Han som själv är vägen. Han säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand” (Joh. 10:27–28).

Till sist: I vår översättning står det att Jesus ”öppnat” en ny och levande väg för oss. Ordet som översatts med ”öppnat”, enekainisen, skulle också kunna översättas med ”invigts åt” eller ”tillägnats”. Den nya och levande vägen är till just för oss!

Vi är särskilt utvalda, vägen har tillägnats just oss. Det är inte vi som har valt vägen, utan vi har blivit utvalda att vandra på den (jfr Joh. 15:16). Alla Guds barn har var och en fått sig vägen särskilt tillägnad, den är invigd just för honom eller henne. Den leder ofelbart hela vägen hem, in i det allra heligaste. Vi kommer inte att gå förlorade med en sådan vän och vägvisare som Jesus.

”När vi nu har förklarats rättfärdiga genom Hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom Honom bli frälsta från vredesdomen? För om vi som Guds fiender blev försonade med Honom genom Hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom Hans liv?” (Rom. 5:9–10).

Amen.

Lars Borgström

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan