Martin Luther liknas vid ängeln i Uppenbarelseboken som flyger över himlen och förkunnar evangelium för jordens invånare. Artikelförfattaren beskriver Luthers själakamp där han bytte sina goda gärningar mot tron på Kristus, och kampen mot påvedömets avlatshandel och konfrontationen med kejsar Karl i Worms.

av Mats Giselsson

 

Då jag var i runt 13-14 år hade vår familj rest upp vår tältvagn på en campingplats i Holland. Några pojkar sparkade boll. Jag gick dit. De sa vad de hette. Jag blev förvånad över att sparka boll med Luther. Flera år senare läste jag i en amerikansk tidning, att det finns många Luthersläktingar särskilt i Holland. Den siste släktingen i rakt nedstigande släktled till Martin Luther hette Martin Gottlob och var jurist i Dresden. Han dog 1759. Men Martin Luthers verk har fortsatt ända in i våra dagar. Och det har vi fortfarande glädje av.

Den 31 oktober i år är det 500 år sedan Luther spikade upp de 95 teserna på Slottskyrkoporten i Wittenberg. Det var teser som Luther ville diskutera. Vi ska ta upp tre händelser under Luthers liv: Tornupplevelsen; 31 oktober 1517; samt Riksdagen i Worms 1521.

Tornupplevelsen

Våren 1513 föddes reformationen i tornrummet i Svarta klostret i Wittenberg. Utan tornupplevelsen skulle det inte blivit 95 teser eller riksdag i Worms.

Luther såg sig som priviligierad när han tillsammans med en annan munk blev sänd till Rom, den eviga staden. De var sända för att få hjälp av påven med en tvistefråga som hade uppstått inom augustinerorden. Luthers sinnesstämning påminde om en pilgrims som för första gången såg den Eviga staden och ropade: ”Var hälsad, du heliga Rom.” Det var 1510 och han hade en månad på sig att lära känna denna heliga stad. Han hade stora förväntningar, men blev djupt besviken. De italienska prästerna var okunniga och ointresserade och levde ogudaktigt och omoraliskt. De kunde rabbla sex, sju mässor medan han bara hann med en. De sa till Luther: ”Skynda på! skynda på!”

Många av de italienska prästerna levde i otro och sa om nattvarden: ”Bröd är du och bröd ska du vara. Vin är du och vin ska du vara.” Luther var chockad. Han fick höra att om det fanns ett helvete så var Rom byggt på det.

Luther kröp uppför Pilatus trappa på händer och knän och bad Fader Vår och kysste varje trappsteg i hopp om att befria en själ från skärselden. Luther beklagade att hans far och mor ännu inte var i skärselden, så att han kunde hjälpa dem därifrån. När han kom längst upp på trappan reste han sig och sa: ”Vem vet om det är så?”

När Luther återvänt från Rom kom han att bo på augustinerordens kloster. Fredrik den Vise ville höja universitetets status och hade inbjudit tre professorer. En av dem var Luther. Kyrkoherde var Johann von Staupitz. Han var en god själasörjare. Om honom sa Luther: ”Utan honom skulle jag sjunkit ner i helvetet.”

Luther försökte gå de goda gärningarnas väg, men fann att han aldrig kunde göra tillräckligt. Han försökte förlita sig på helgonens överloppsgärningar, men tvivlade på dem också. Han bekände sina synder och försökte räkna upp alla synder han hade gjort. Han gick igenom de sju dödssynderna och de tio buden. Han upprepade det varje dag. Ända till sex timmar kunde han hålla på om och om igen och Hans själasörjare tröttnade och sa till honom.: ”Gud är inte arg på dig. Det är du som är arg på Gud. Vet du inte att Gud har befallt dig att hoppas?”

Luthers problem var inte om hans synder var stora utan om de verkligen hade blivit bekända. Efter sex timmars bekännelse kunde han ändå fundera på om han hade bekänt allt. Han konstaterade att det var fel på hela biktsystemet. Han såg att det inte var enskilda synder utan att hela människan var korrupt och behövde förlåtelse.

Inget hjälpte honom. När han bad så kom djävulen och sa till honom: ”Käre vän, varför ber du? Tror du Gud bryr sig om dina böner?” När Staupitz sa, ”Du gör religionen för svår. Du ska bara älska Gud”, gick det som en pil genom Luther. ”Älska Gud! Jag hatar honom! Hur kan jag älska en vred Gud, som sitter på regnbågen?” Istället vände han sig till Maria och till sina andra 21 helgon, tre helgon för varje dag i veckan.

Hjälpen kom när han fick överta Staupitz föreläsningar i Bibeln. När han kom till den 22:a Psalmen och läste: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” undrade han vad dessa ord som Jesus återgav på korset kunde betyda. Kristus var lämnad av Gud. Kristus blev alltså anfäktad. Det som Luther inte kunde stå ut med i tio minuter hade Kristus upplevt då han dog. Övergiven av människor och övergiven av Gud.

Hur mycket värre var inte det än alla piskrapp, törnen och spikar. Luther fann sig själv i Kristi lidande. Kristus var varken svag, oren eller ogudaktig. Varför skulle han bli övergiven? Det enda svaret var att han tog alla våra synder på sig. Han identifierade sig med oss. Domaren själv led med dem som han dömde och var under förbannelse. Det var en ny upptäckt för Luther. Men fortfarande var Gud klädd i mörker. Korsets dårskap är att ”Gud döljer sin makt i svaghet, sin visdom i dårskap, sin godhet i stränghet, sin rättfärdighet i synd, sin nåd i vrede”. Det är korsets teologi.

Luther ville förstå vad Guds rättfärdighet i Romarbrevet betydde. Han kunde inte komma ifrån att innebörden måste vara denna: Gud straffar den orättfärdige. Trots att han var en oklanderlig munk stod han inför Gud med en syndares dåliga samvete. Han litade inte på att sina meriter. Därför hatade han Gud, hans rättfärdighet och vrede. Ändå kunde han inte slita sig från tanken på vad Paulus kunde mena med Guds rättfärdighet. Vad betydde det, att ”den rättfärdige ska leva av tro”?

Då gick det upp för honom att Guds rättfärdighet betyder att Gud av nåd för Kristi skull förklarar syndaren som tror på Kristus oskyldig.

Nu var Luther pånyttfödd och gick genom öppna dörrar in i Paradiset. Hela Skriften fick ny mening. Den Guds rättfärdighet som tidigare fyllt honom med hat, älskade han nu. ”Den som ser Guds vrede ser inte rätt utan ser bara ett förhänge.”

95 teser

Den 31 oktober 1517 spikade Luther upp 95 teser på Slottskyrkoporten i Wittenberg. Han ville debattera tre saker:

1. Missbruk av påvens auktoritet. 2. Påven och skärselden. 3. Helgonens överloppsgärningar och avlatshandeln.

Följande dag var Alla Helgons dag. Då skulle mycket folk komma till kyrkan och Fredrik den Vise, Sachens kurfurste, skulle ställa ut alla relikerna i kyrkan. De som såg relikerna denna dag kunde från påven få avlat, som innebar att tiden i skärselden för sig själva eller för andra kunde minska med upp till 1  902  202 år och 270 dagar. I kyrkan fanns 5 005 reliker, bland annat en tagg av Kristi törnekrona, en tand från Hieronymus, fyra hårstrån från Jungfru Maria, guld och myrra från de Vise männen, skäggstrån från Jesus, ett spik som gått genom Jesu hand, en brödbit från första nattvarden …

Avlatshandeln hade uppstått under korsfarartiden. Påven gav dem avlat som ställde upp och riskerade sina liv i det heliga kriget för att befria Jerusalem. Företeelsen växte mer och mer. Påven behövde pengar till bygget av S:t Peterskyrkan i Rom, sina krig, sina karnevaler och spel. Kurfursten behövde pengar till Slottskyrkan och till universitet i Wittenberg. Kurfursten ville inte vara med om att avlat för S:t Peterskyrkan i Rom skulle säljas inom Sachsen, men avlatshandeln kom nära hans område.

Dominikanermunken Tezel hade fått i uppgift att predika om avlat. Då han närmade sig en stad möttes han av dignitärerna som gick in i stan i procession. Påvens skrivelse om avlat bars på en guldbroderad sammetskudde. Vid ett rest kors höll Tezel sin predikan. Luthers församlingsbor kom i kontakt med Tezel och köpte avlat. Påve Sixtus IV hade år 1476 lovat omedelbar befrielse ur skärselden för dem som köpte avlat.

Påven påstod att pengarna från avlaten skulle gå till att skydda Petrus ben under kristenhetens gemensamma kyrka. Luther svarade skarpt, att tyskarna skrattar åt påståendet att det skulle vara en gemensam basilika för hela kyrkan. ”Alla kyrkor, palats, murar och broar i Rom kommer att byggas med våra pengar. Först av allt behövde vi levande lokalkyrkor och allra sist S:t Peterskyrkan som vi inte behöver. Påven skulle hellre utse en god präst i en kyrka än sälja avlater. Varför kan han inte bygga S:t Peterskyrkan med sina egna pengar? Han är rik som Krösus.” Tyskarna utropade ett kraftfullt ”Ja Wohl”.

Påven har inga krediter att ge för straffen i skärselden. Helgonen har inga extra krediter. Påven har ingen domsrätt över skärselden. Om han hade makt att befria någon ur skärselden, varför gör han inte det av kärlek och släpper ut alla? Många teologer kunde instämma i det Luther sa. Dessutom menade Luther att avlaterna är skadliga, för de ger en falsk säkerhet och självbelåtenhet som äventyrar frälsningen. Kyrkans sanna skatt är evangeliet som förkunnar Guds barmhärtighet i Kristus. Frid kommer till den som är helt förlorad, genom tron på Kristi ord. Vi får syndernas förlåtelse av bara nåd för Kristi skull.

Luther gjorde inget för att sprida teserna utom att han inbjöd teologer till debatt. Det var andra som översatte teserna från latin till tyska och tryckte upp dem, så att de blev det allmänna samtalsämnet i Tyskland.

Luther blev kallad till Rom för att stå till svars inför påven. Kurfursten Fredrik som stödde Luther lät honom inte åka. I Augsburg debatterade Luther med kardinal Cajetan som krävde att han skulle ta tillbaka allt han skrivit. Luther vägrade göra detta, om det inte var så att han blev överbevisad utifrån Skriften att han hade fel. Avlatshandeln upphörde. I Leipzig debatterade Luther med Eck i tre veckor. Dr Eck åkte till Rom och fick med sig tillbaka en bulla från påven, som han åkte runt med i Tyskland. Studenterna i Erfurt rev sönder en kopia av bullan och kastade den i floden. Bullan sändes till Wittenberg. Professorerna vägrade att sätta upp den. Den 10 december 1520 klockan 9 gick Luther, Melanchthon och Karlstadt och flera andra ut utanför stadsporten och tände en brasa. Luther kastade bullan, som hotade att bannlysa honom, i brasan. Samma år utgav Luther tre skrifter där han förklarade sig oberoende av Rom. Den 3 januari 1521 blev Luther och hans anhängare bannlysta av påve Leo X.

Flera personer försökte få Luther utlämnad till påven, men Fredrik skrattade och svarade: ”Två brott har Luther begått. Han har attackerat påvens krona och munkarnas magar.” Fredrik fick kejsaren att lova att Luther inte skulle dömas utan att bli hörd.

Fredrik frågade Luther om han skulle åka om kejsaren kallade honom. Han svarade: ”Om kejsaren kallar så är det Gud som kallar. Använder de våld så får de göra det. Jag lämnar min sak åt Gud. Han lever och regerar som räddade de tre männen i den brinnande ugnen. Vill han inte rädda mig så är mitt huvud inget värt i jämförelse med Kristus.”

Luther utfrågad i Worms

Både vänner och fiender försökte hindra Luther att komma till Worms, men Luther svarade, att han skulle till Worms även om där var lika många djävlar som takplattor på husen. Den 16 april kom Luther till Worms i en vagn med några följeslagare. Två tusen mötte upp för att följa Luther till huset där han skulle övernatta. Klockan 4 dagen efter stod Luther inför den mäktige kejsare Karl, som när han såg Luther utbrast: ”Han kommer aldrig att kunna göra mig till villolärare.”

Luther blev utfrågad av ärkebiskop Eck från Trier. Han fick frågan om böckerna som var framlagda var skrivna av honom. Med en knappt hörbar röst svarade Luther: ”Alla böckerna är mina och jag har skrivit ännu fler.” Eck frågade: ”Försvarar du dem alla eller tar du avstånd från något.” Han bad om betänketid. Kejsaren överlade med sina rådgivare och Eck svarade att han var förvånad över att en teologie professor inte med en gång kunde försvara sig. Kejsaren gav ändå Luther anstånd till dagen därpå.

Följande dag hade de bytt till en större lokal som var fylld av folk. Luther skulle framträda klockan 4, men det blev uppskjutet till klockan 6. Eck upprepade frågorna från dagen innan och Luther svarade högt och tydligt: ”Böckerna är alla mina, men på den andra frågan vill jag säga: De är inte alla av samma slag.” Det var skickligt. Istället för att svara ja eller nej fick han möjlighet att hålla ett tal. Han fortsatte: En del handlar om tro och liv så enkelt och evangeliskt att till och med mina värsta fiender betraktar dem som värda att läsa som kristen litteratur. Om jag skulle ta tillbaka dem skulle jag vara den ende på jorden som förbannar tron som både mina fiender och vänner bekänner. Den andra gruppen böcker är mot papisternas onda liv och undervisning. Vem kan förneka det när hela världen klagar på att påvarnas lagar torterar människornas samveten?

”Nej!” ropade då kejsaren.

Luther fortsatte med att försvara den tyska nationalismen, som hade starkt stöd bland dem som var samlade.

Sedan sa han: Den tredje gruppen innehåller personangrepp. Där vill jag bekänna, att jag har varit mer elak än vad som hör till min profession, men jag döms inte för mitt liv utan för Kristi undervisning, därför kan jag inte ta tillbaka dessa utan att tyranni och otro ökar … Varför skulle en mask som jag inte få be om att bli överbevisad av profeterna och evangelierna? Om jag blir överbevisad, så ska jag vara den förste som kastar mina böcker i elden. Jag kan bara svara med Herrens ord: ”Jag har inte kommit med frid utan med svärd.”

Eck svarade Luther att kättare som Wycliff och Hus hänvisade till Skriften. ”Hur kan du tro att du är den ende som förstått Skriften? Du har ingen rätt att ifrågasätta den heliga läran som är från Kristus och som apostlarna förkunnat och martyrerna bekräftat med sitt blod och som blivit bejakat av kyrkomöten och blivit definierad av kyrkan och som våra fäder trott på intill döden … Jag ber dig, Martin, svara uppriktigt och utan horn, tar du tillbaka det du har skrivit i dina böcker och de fel de innehåller?”

Luther svarade: ”Eftersom Ers Majestät vill ha ett enkelt svar, vill jag svara utan horn och tänder. Utan att jag blir övertygad av Skriften och sunt förnuft, för jag godtar inte påvens och kyrkomötenas auktoritet, för de har motsagt varandra. Mitt samvete är bundet till Guds Ord. Jag kan inte och vill inte ta tillbaka något, för att göra mot sitt samvete är varken rätt eller ofarligt. Gud hjälpe mig. Amen. Här står jag och kan inget annat.”

Luther hade talat tyska och nu blev han uppmanad att upprepa det på latin. Luther svettades. En vän ropade: ”Om du inte kan göra det, Doktor, så har du ändå gjort nog.”

Luther höll talet på latin och avslutade det med en segergest. Sen lämnade han salen under spanjorernas burop. Fredrik den Vise gick till Luthers logi och sa: ”Dr Martin talade underbart inför kejsaren, furstarna och stånden på latin och tyska. Han är så älskvärd för mig.”

Kejsaren samlade elektorerna och furstar för att höra deras åsikt. Följande dag förklarade de sex elektorerna att de höll med kejsaren som förklarade att Luther var en allmänt känd kättare. När de skulle signera kejsarens skrivelse var det två som inte gjorde det. En av dem var Fredrik av Sachsen.

Luthers Lilla katekes

Luther hade inget emot att allt han skrivit gick förlorat utom Lilla katekesen och Den Trälbundna viljan.

Lilla katekesen, som kallas Lekmannabibeln, har mer än någon annan bok säkrat Reformationen. Den är rikare och mer komplex än någon kan föreställa sig. Samtidigt som den är barnslig är den djupsinnig, lättfattlig och ofattbar. Den är en enchiridion, en handbok i den kristna läran, en manual och en bönbok.

Innan Luther skrev Stora och Lilla katekesen år 1529 hade han översatt Nya testamentet, tagit itu med Tetzels avlatshandel, diskuterat med Erasmus, avvisat veder­döparna, hållit samtal med Zwingly i Marburg. Vid alla samtal och diskussioner hade han trängt djupare och djupare in i Skriften.

Vid en visitation av församlingar i Sachsen vägrade ­bönderna i Zinna att lära sig Fader Vår, för den var för lång och kyrkoherden i Elsnig kunde knappt Fader Vår och trosbekännelsen. Luther beslöt att skriva Lilla Katekesen som ett kort svar på vad det är att vara en kristen.

Vi borde kunna Lilla Katekesen lika bra som alfabetet. Därför är det viktigt med att repetera den, som en pianist som tränar och tränar.

Förklaringarna till trosartiklarna är skrivna i musikalisk rytm. Som hjälp för minnet använder Luther ofta konkreta och vanliga ord och han börjar flera ord med samma bokstäver: förlossat och förvärvat, förtappade och fördömda, behåller och bevarar. Förklaringarna till trosartiklarna blir berättelser för att de ska fastna i minnet. Han gör dem självbiografiska i nutid. Han använder första pronomen: Skapat mig, förlossat mig, helgat mig. Det som är typiskt för tron. I förklaringarna till Fader vår är varje bönpunkt skriven så att vi ber om det Gud redan lovat oss.

Kärnan i Lilla katekesen är ”för att jag ska vara hans egen”. Det är Lekmannabibelns kärna. Hur blir jag ”hans egen”? Genom tron. Tron kommer igen i hela katekesen. I förklaringen till 1:a budet: ”Vi ska frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom.” Tro är förtröstan, barnaförtröstan. ”Vi ska frukta och älska Gud” är ett uttryck för tron och kommer tillbaka i förklaringen till alla buden. Förklaringarna till trosbekännelserna börjar med orden: ”Jag tror” och avslutas med ”Det är visserligen sant”. Det är ett uttryck för tron. Förklaringarna till ”Fader Vår” inleds med ”Gud vill härigenom med mildhet uppmuntra oss, att vi ska tro, att han är vår rätte Fader och vi hans rätta barn”. ”Amen” i slutet av Fader Vår förklarar Luther med orden: ”Att jag skall vara viss därom, att sådana böner är vår himmelske Fader behagliga och hörda av honom.” Att vara viss är att tro. I dopet kommer tron fram då Luther skriver: ”tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet” och i bikten att vi får ”förlåtelse av biktfadern såsom av Gud själv och … fast tror, att synderna därigenom förlåtas inför Gud.” Och i nattvarden ”den som sätter tro till de orden, han har vad de innehåller …”

Det finns de som menar att ängeln i Upp 14:6 som flyger uppe på himlen och har ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare är Martin Luther.

Då Berlinmuren fallit åkte min familj på semester och barnen klättrade förtjust på muren. Vi besökte muséet vid Check Point Charlie och såg riksdagshuset där Hitler tagit livet av sig. Vi åkte vidare till Wittenberg och till Lützen och platsen där Gustaf II Adolf stupat. I Wittenberg gick vi till högmässan på söndagen i Slottskyrkan där Luther predikat många gånger och där hans grav är. Vi tänkte att vi nu skulle få höra en riktig evangelisk-luthersk predikan av professorn. Vi blev besvikna. Tänk att på den plats där Luther verkat hade man inte lyckats bevara den evangelisk-lutherska tron. Har vi det eller håller vi på att förlora korsets teologi?

Vi borde göra som de gjort i kyrkan i Las Brisas i ­Chiclayo. Då jag var där stod det som en påminnelse med stora bokstäver längst fram på väggen reformationens pelare: Sola Scriptura, Sola Gratia, Sola Fide, Solus Christus.

Mats Giselsson

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan