”När Laurentius Petri efter årtionden av bön och kamp hade fått se den Svenska kyrko­ordningen stadfäst, lär han ha sagt, att nu kunde han skiljas hädan i frid, eftersom han fått se den efterlängtade dag, som bekräftade Kyrkans frihet – quoniam optatam vidisset libertatis Ecclesiae diem.” (Giertz, Bo, Herdabrev till Göteborgs stift, 4:e uppl., 1949, s. 132.)

På detta vackra och för sig typiska sätt inledde Bo Giertz det avsnitt i sitt herdabrev där han ville tala om statskyrkofrågan. Giertz författarskap präglas av detta belästa sammanlänkande av Herrens verk i dåtid, med Kyrkans tillstånd i nutiden.

I slutet på 1940-talet förekom det en levande diskussion om statskyrkans framtid. Ett lagförslag som gjorde det möjligt för svenska medborgare att träda ur kyrkan bereddes. Sedermera blev det 1951 års religionsfrihetslag. Alla – även tillskyndarna av skilsmässa mellan kyrka och stat – insåg dock att det inte kunde vara en lätt sak att skilja de båda från varandra. En fråga som var kontroversiell var hur de kyrkliga egendomarna skulle fördelas. Giertz resonerade återkommande i termer av att kyrkan hade anspråk på långt mer av egendomen såsom tillhörig kyrkan, än vad ledande sekulära politiker ofta tog för givet. Det viktigaste för Giertz var dock inte de materiella tillgångarna, utan förutsättningarna för den kristna församlingen över huvud taget. Formen för relationen mellan kyrka och stat var för Giertz underordnad. Om staten kunde garantera Kyrkans frihet även som statskyrka, fanns det inga hinder mot statskyrka. I statskyrkosystemet fanns det dock ett hot: att Kyrkans styrelse skulle hamna hos människor som inte frågade efter evangelium. Vi läser vidare ur hans herdabrev av den 8 juni 1949:

”Men varje evangeliska kristen måste göra klart för sig, vad saken gäller. Envar måste dock erkänna, att det vore sakligt orimligt, om i en framtid den evangeliska kyrkans mest vitala frågor skulle handläggas och avgöras av människor, som inte fråga efter evangelium och inte förstå, vad kyrkan skall tjäna till. Det gäller här inte mer eller mindre likgiltiga ting utan verkliga livsfrågor, som direkt beröra möjligheten att förkunna evangeliet. Det gäller församlingarnas existens, deras delning och sammanslagning, möjligheten att inrätta nya prästtjänster i proportion till en växande befolkning, tillsättandet av prästerliga tjänster, de kristna hemmens rätt att bereda sina barn en ordentlig konfirmationsundervisning och mycket annat. Att överlämna avgörandet i sådana frågor åt avkristnade människor, vore sakligt sett lika orimligt som att besätta alla platserna i Kungl. Medicinalstyrelsen med chiropraktiker och homeopater eller att överlämna försvars­departementet åt idel försvarsnihilister.

[…]

Skulle det gå därhän, att det verkligen gäller församlingarnas vitala intressen, deras rätt att leva efter sin bekännelse, deras möjlighet att få behålla sitt oberoende, sin gudstjänst, sina själasörjare och sin egendom, då blir det nödvändigt att på nytt resa baneret med det gamla lösenordet om Kyrkans frihet.” (Giertz, Bo, Herdabrev till Göteborgs stift, 4:e uppl., 1949, s. 137-140.)

Vad Giertz här sätter i fokus är vilka som styr i Kyrkan. Om Kyrkan styrs av avkristnade människor som inte frågar efter evangelium och låter perifera frågor hamna i centrum, äventyras Kyrkans liv. Då förtvinar församlingen, det praktiska missionsarbetet, prästtillsättningarna och barnens konfirmationsundervisning. Vad Giertz främst torde ha i åtanke är den situation att Kyrkan helt organiseras som en myndighet under en sekulär stat.

I denna del är dock Giertz aktuell även i en tid där Svenska kyrkan är skild från staten. En av huvudorsakerna till Svenska kyrkans försvagade tillstånd är att de styrande inte frågat efter evangeliet. Och att Svenska kyrkan i så hög grad kunnat styras av dessa människor beror till stor del på att de politiska partierna inte helt velat släppa sitt grepp om henne. Giertz skickar även med en utmaning till sina läsare: Om situationen uppstår att avkristnade människor styr Kyrkan så blir det ”nödvändigt att på nytt resa baneret med det gamla lösen-ordet om Kyrkans frihet”?

Men vad betyder det att göra det?

Baneret Kyrkans frihet

Frågan har egentligen ännu äldre anor. När ­Laurentius Petri talade om Kyrkans frihet (libertas ecclesiae) anspelade han på en konflikt som hade varit högaktuell i flera sekel och som faktiskt förekommit till och från sedan Kyrkans allra äldsta tid. Under medeltiden tvistade påvekyrkan om makten över att få utse vilka personer som skulle besätta de kyrkliga ämbetena. För Sveriges del var Kyrkan alltsedan den tidigaste missionstiden helt beroende av stormän och andra furstars stöd. Detta är en ordning som tycks fungera väl i alla tider när furstarna respekterar den kristna tron.

Vid Skänninge möte 1248 togs beslut som skulle innebär att kyrkans frihet och självständighet ökade. Kyrkan skulle ha rätt att ta upp skatt direkt ifrån bönderna. Detta minskade kyrkans beroende av kungens donationer. Dessutom skulle domkapitlen stärkas. De skulle förvalta stiften vid biskopens död och i högre grad besättas av utbildade människor. Domkapitlens ökade bildningsnivå har i historieforskningen lyfts fram som en anledning till att den världsliga makten i olika skeenden kunnat bli beroende av kyrkan. Kyrkans folk blev helt enkelt de mest dugliga att handha även världsliga angelägenheter. Kyrkans frihet respekterades till stor del på detta sätt, innan kungamakten åter under seklet innan reformationen sökte centralisering och ifrågasatte kyrkans privilegier. Även kyrkans folk drogs in i denna process. Flera biskopar utsågs av rent realpolitiska skäl, och påvens representanter spelade med i spelet. Både den politiska utvecklingen och det kyrkliga förfallet krattade manegen för reformationens företrädare.

Laurentius Petris tacksamhet över Kyrkans frihet till trots, var frågan om Kyrkans frihet underordnade andra frågor under reformationen. Hellre än Kyrkans frihet, som varit en av medeltidens stora frågor, diskuterade reformatorerna vad Kyrkan egentligen var. Som bland annat Carl F. Wisløff påpekat, innebar Luthers konservativa hållning i fråga om samhällsförändringarna dessutom att Luther kunde acceptera de konfessionella statssystem som växte fram i hans samtid och som gjorde fursten till kyrkans överhuvud. Luther hade inga illusioner om furstarnas fromhet. Men erbjöd den världsliga makten evangelieförkunnelsen skydd var furstekyrkan en acceptabel ordning.

Luthers inställning i dessa frågor är i vissa delar omstridd. Klart är dock att han avvisade de kalvinistiska ambitionerna att mejsla fram den perfekta kyrkoordningen. I boken Koncilierna och Kyrkan (1539) har han ett annat perspektiv. Han lyfter i stället fram sju kännetecken för den sanna kyrkan: Guds Ord, dopet, nattvarden, nycklarna, Kyrkans ämbeten, bönen och korset. I företalet till Koncilierna och Kyrkan tecknar en bild av förutsättningarna för Kyrkans inre reformation:

”Jag har själv ofta deltagit i skrattet, när jag såg någon räcka hundarna en bit bröd på knivspetsen och – när de snappade efter det – gav dem ett slag på nosen med skaftet, så att de stackarna inte bara gick miste om brödet utan också måste lida smärtan. Det är ett roligt skämt. Jag kom då aldrig att tänka på, att djävulen också driver gäck med oss och behandlar oss som sådana usla hundar. Inte förrän jag erfor hur den allraheligaste Fadern, påven, med bullor, böcker och dagliga handlingar utsätter kristenheten för samma hundskämt. Det är så han nu gör med konciliet, som hela världen ropat och väntat på […] Då nu påven och hans anhang helt enkelt vägrar att sammankalla ett koncilium och reformera kyrkan eller att erbjuda råd och hjälp för detta ändamål, och i stället försvara sitt tyranni med brottsdåd, kan vi, som så skamligt övergetts av påven, inte fortsätta så. Vi måste vända oss någon annanstans för råd och först av allt söka vår Herre Jesus och be till Honom för en reformation.”

För Luther innebar påvens motstånd mot de bibliskt grundade kraven på reformation att han till slut tappade hoppet om kyrkans återgång till sina källor. Förutsättningen för att bryta med påven – som bland annat hade sett till att Luther var fredlös i Tyska riket och därför var ett fullt legitimt mål för mördare – var, i den situation han då stod i, de världsliga furstars beskydd. Vad var påvens självständighet mot kejsaren värd, när han ändå förestod den korrumperade religionen? Detta är den viktiga bakgrunden till Luthers ställningstagande.

Kyrkans frihet idag

Hur ska då Kyrkans frihet skyddas i dag? Ibland har ju dagens kyrka senmedeltidens kännetecken: hon både retirerar från evangeliets innehåll, och sitter i knät på den politiska makten.

Frågan är komplicerad. Att Svenska kyrkan gjort avsteg från Guds ord har ofta föregåtts av den världsliga maktens intervention i hennes inre angelägenheter, och detta på­hejat av det liberala prästerskapet. Svenska kyrkan styrs i dag till stor del av människor som inte vet vad andligt liv är. Svenska kyrkan har också en Kyrko—ordning vars tyngdpunkt ligger på att reglera helt andra saker än evangelieförkunnelsen.

Ett förhållningssätt är att reflektera över de olika ansvar som predikoämbetet och lekmän har. Jag vill här försöka att göra några första försök, och utmana läsarna att själva fundera vidare.

Mina tankar går som följer. Prästerna är de som har det avgörande inflytandet över evangeliets rena förkunnelse. Prästens (och lekmannapredikantens som här får inkluderas i prästens) särskilda ansvar för församlingens andliga liv ledsagas av att han kommer att dömas hårdare på den yttersta dagen. Det är märkligt när det kommer till det som är Guds mäktiga handlande: sköter prästen sin uppgift kommer Kyrkans sju kännetecken också att finnas där. Det är önskvärt att en präst och predikant kan lägga all sin tid och kraft på detta.

När det kommer till frågan om Kyrkans frihet vill jag dock påstå att lekmännen har det avgörande inflytandet. Många av dessa frågor är nämligen politiska, och återförs till det världsliga regemente där prästerna mer sällan utför sin tjänst. Till detta kommer att det i den cyniska tidsålder vi lever ofta uppfattas som att prästen är jävig när han talar för kyrkans sak i det offentliga. Hans talan anses vara avhängig hans egen inkomst. Detta är naturligtvis en felaktig slutsats, men kan ligga nära till hands för människor som inte har erfarenhet av verkligt andligt liv.

Prästen kan fortfarande ha mycket värdefullt att göra inom detta område, men i vår tid behöver församlingsfolkets engagemang uppvärderas för att Kyrkans frihet ska värnas: att de stödjer, och kanske till och med arbetar för, de partier som värnar verklig religionsfrihet i samhälle, skola och privatliv (i vår tid har ju statens makt över våra sätt att leva blivit mycket stor); att de deltar i uppbyggandet av de kristna institutioner, församlingar och skolor som har förutsättningarna att föra vidare det urgamla kristna trosarvet; att de protesterar när kyrkan kapas av samtidspolitiska modeideologier; att de bär fram vittnesbördet om Kristus i sin vardag. I vår tid har den kristnes vardagsgudstjänst en avgörande betydelse för att det gamla lösenordet om Kyrkans frihet reses.

Anders Lundberg

 

Intervju & Reportage Menu

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan