”Magnificat” är det första ordet i Marias lovsång på latin och betyder ”upphöjer” eller ”prisar stort”. ”Min själ prisar Herren och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.” Så inleder Maria sin lovsång när hon mött sin släkting Elisabet som bar på den kommande vägröjaren Johannes. Maria själv hade nyligen haft besök av ängeln Gabriel med budskap om hennes stora uppdrag. Dessa texter hör med till kommande söndag, Marie Bebådelsedag.

Inspirerad av Hannas lovsång gav Maria åt kyrkan en sång, canticum, som mycket tidigt blev ett stående inslag i kyrkans aftonbön, vespern. Genom århundraden har sedan många kompositörer av den gjort storslagna musikverk. Monteverdi, Kuhnau, Bach, Buxtehude och­ ­Mendelsohn är bara några exempel av många. I många församlingar är detta ofta förekommande inslag musikgudstjänster på vårens Mariadag. Det kan vara en stor upplevelse att få höra Bachs eller Kuhnaus (Bachs företrädare i Leipzig) verk framförda med den precision och inlevelse som många församlingsmusiker har förmåga till.

Musikupplevelsen kan däremot inte frälsa någon, kan inte skapa tro, om inte någon förklarar det ord, som kören eller solisterna framför. Det är en märklig obalans i de flesta av de församlingar idag som har kapacitet till dyrbara musikgudstjänster eller konserter. Med stor omsorg övar kör och musiker för att om möjligt nå fram till ett framförande som stämmer väl överens med kompositörens intentioner. I de flesta församlingar ges däremot ingen vägledning in i den hemlighet som gömmer sig i till exempel Magnificat. Tänk om församlingens präst hade ägnat om än bara hälften så mycket tid som kyrkomusikern till att förbereda en bibliskt djuplodande predikan på vår tids språk med en jordnära tillämpning in i vår situation! Då kunde ”magnificat anima mea ...” bli inte bara Marias lovsång, utan en personlig lovsång för flera av dem som från början bara kommit för musikupplevelsens skull.

Förstår du vad du läser/hör?

Filippus fråga till den etiopiske hovmannen är aktuell: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?” Mitt i (eller i slutet av) fastetiden firar Kyrkan Marie Bebådelsedag, nio månader före jul. Kyrkan högtidlighåller det ena av Guds två stora mysterier: Inkarnationen – att Gud blev människa. Det som för en människa är omöjligt att förstå – att Skaparen och uppehållaren av universum och av allt mänskligt liv ikläder sig människans natur – det skedde i Marias moderliv. I detta gömmer sig hela förutsättningen för den andra stora hemligheten, den som är hela fastetidens särskilda ärende: Korsets hemlighet – ­försoningen för all världens synd. Om inte budskapet om inkarnationens verklighet bevaras intakt, finns inget evangelium att räcka människorna när de kommer inom hörhåll. Man har ibland uttryckt saken så här: Bara en människa kan bära andra människors synd – men med den förutsättningen att han är utan egen synd. Bara Gud kan bära en sådan börda och straffet för den. Kyrkoåret är en Guds Andes gåva. De olika söndagarna samverkar med varandra, som detta att Marie Bebådelsedag tränger in i fastan och pekar på Kristi väsens hemlighet. Det är han, som går vägen till korset.

När kyrkan svävar på målet i dessa fråga eller inte bemödar sig om att göra dem begripliga eller ens tala om dem, då befinner sig folket i stor fara. Men tänk om alla duktiga kyrkomusiker i vårt land fick vid sin sida lika noggranna präster. Kyrko­musikerna frågar: Hur ville Bach att Magnificat skulle låta, när han framförde den i Leipzig? Noggrann musikforskning vet förhållandevis väl hur han tänkte. Tänk om det i församling efter församling fanns präster som frågade: ”Herre, hur ville du att detta budskap skulle framföras? Vad betyder det?” Relevant bibelforskning tvekar inte på svaret. Och en lång tradition med kyrkofäder och reformationsfäder har trängt in i budskapet.

Den enda möjligheten för en människa att själv kunna få instämma i Marias lovsång – ­Magnificat, Min själv prisar storligen Herren – är hon får höra det ord som skapar tro. Då kan hon få egen inre harmoni och dessutom bli duglig för det uppdrag hon får. Ängeln Gabriels ord skapade tro i Marias liv för den stora uppgiften att hon – en syndig människa – skulle få vara bärare av den stora hemligheten.

”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh 17:3) Ur evighetsperspektiv finns ingenting viktigare i kyrkan än att prästerna blir lika angelägna att grundligt förklara hemligheten i Magnificat som kyrkomusikerna professionellt studerar, instruerar, samövar musiker, solister och kör. Det är möjligt att somliga kyrkomusiker i första vändan skulle bli oroliga, men sammantaget skulle församlingen få många fler besökare i kyrkans olika gudstjänster. Och framför allt: fler skulle få del i det eviga livet.

                                                                                                            Bengt Birgersson

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan