I staden Zanzibar på Afrikas ostkust reser sig den mäktig anglikanska katedralen Christ Church. Katedralen är rest där stadens en gång så stora slavmarknad låg. Altaret i kyrkan är placerat just där marknadens slavar brukade bindas för att piskas under omänskliga former. Det är ett mäktigt vittnesbörd om Kristus som tar människans plats i lidandet och mitt i sin förnedring räcker oss liv och salighet vid sitt altare. Den starka symboliken var medveten från arkitektens sida. Bara några årtionden innan katedralens uppförande hade slaveriet avskaffats och minnet lever därför klart än i våra dagar. Överallt där evangeliet förkunnas sker det märkliga att försoning skapas mellan gamla fiender och härlighetens krona skänks genom korsets lidande. Det är inget mänskligt verk utan en rättfärdighet som skänks genom lagens förkrosselse och löftet om syndernas förlåtelse inför Gud. 

Detta kan tyckas exotiskt och förunderligt att en sådan evangelieförkunnelse kan ske bara genom en byggnads placering. Men så är fallet även i vårt eget land. I Västra Torsås kyrka i Lönashult söder om Växjö finns den medeltida altartavlan från Skatelövs kyrka. Den som åker längs Åsnens strand, på den väg där altartavlan en gång transporterats mellan kyrkorna, passerar vittnesbörd om liknade lidande. På platser som Tors källa och Hunna – den medeltida omskrivningen för Oden – måste minnet av människooffren i trägudarnas land varit levande när altartavlorna första gången restes i traktens kyrkor. Elin Wägner föreslår i sin bok ’Tusen år i Småland’ att det var vid Åsnens strand som missionären Sigfrids systersöner – munkarna Unaman, Sunaman och Vinaman – dräptes av sköldmön Gunnr som ett hedendomens angrepp på de kristna missionärerna. Hon knyter denna händelse till den plats vid sjön – nära Skatelövs kyrka – där myten om Blenda ska ha utspelat sig. Blendas hjältedåd som vann arvsrätt till Värends kvinnor skulle då vara ett hedniskt lönnmord! Vilken historisk grund Wägners tankar än har var det levande föreställningar om landet och folket som bebodde det in i våra dagar.    

På altartavla i Västra Torsås kyrka skildras Kristi seger över dessa ondskans andemakter. På norrsidan står Sigfrid själv i biskopsornat och sydsidan sankt Olof som på så många platser fått bli en kristen skepnad för föreställningar om guden Tor. I mitten av altartavlan – under korsets skugga – fanns vid dess ursprungliga uppsättning en avbildning av hur Maria kröns med himlens krona av Fadern och Sonen. Under detta har bildhuggaren infogat texten de förlossande orden i Johannes evangeliet: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” I kraft av lidandet skänks jungfrun helighetens eviga liv. Den som ser den altaruppsatsen idag upptäcker att man under 1700-talet ändrat kompositionen så att korsfästelsen nu hamnat än mer i fokus och den knäfallna Maria ser upp på sin sons lidande. Så har också den medeltida altartavlan reformerats för att befria en byggd och ett folk från övertro.

Men för de ättlingar till jarlar, karlar och trälar som satt under den altaruppsatsens förkunnelse när minnet av offren till trädgudarna fortfarande levde var det ett tydligt vittnesbörd om det försonande offret mellan Gud och människor och män­niskor emellan. Ett offer som skett en gång för alla; inte vid Åsens kalla stränder utan på Golgatas berg. En påminnelse om att människooffrens tid var slut. Ingen skulle längre offras av eller offra sin nästa. Med sådana vittnesbörd är det inte utan anledning som kyrkligheten i dessa traktar ännu i våra dagar kan stå tydlig och levande. 

Denna försoning med oss själva och med andra är en av andens frukter. Det är också ett exempel på andlig och mänsklig mognad. Det är något för oss att sträva efter. Vi måste försona oss med vår egen historia: med de stora förluster som vår kyrka har lidit och med den förnedring som vi har genomgått. Vi kan inte bara drömma oss tillbaka till svunna tider och hoppas återuppliva dessa på nytt. Vad som var har varit och vad som kommer är framför oss. Vi måste låta försona oss med våra medmänniskor och med oss själva om vi vill vinna en framtid under korset genom försoning med Gud. Ska vår tro ha en framtid måste vi nå försoning mellan varje fromhetsriktning och alla dåliga minnen av vårt eget arv. Allt sådant måste räknas som fåfänga i en tid där offren av kristna visas i propagandavideor och är levande minnen hos några av dem som söker fristad i vårt land. Annars kommer detta land än en gång läggas i trägudarnas mörker.

Andreas Stenkar Karlgren

Lämna feedback

  1. Inte valt något?
  2. Rubrik(*)
    Glömt ange ämne?
  3. Lämna dit inlägg(*)
    Glömt skriva något?
  4. Namn
    Ogiltig inmatning
  5. Email
    Ogiltig inmatning
  6. Lösen (1234) för att undvika spam(*)
    Ange 1234 som lösenord för att skicka

Sök på sidan