Inledning
Kyrka och Folk firade förra året sitt 100-årsjubiléum. I centrum av firandet hamnade att tidningen genomgående varit en motståndare mot otro, modern teologi och allmän slapphet. Den uppgiften har inte blivit mindre med åren. Men när man beaktar tidningens historia, bör även de svåra ämnena tas upp. Det kan finnas frågor där tidskriften inte hållit gränsen. Ett frågetecken för många kristna på västkusten är den västsvenska kyrkofromhetens förhållande till Nazityskland under 1930- och 40-talet. Fastän Kyrka och Folk aldrig omhuldade Hitlers ideologi kan man diskutera om tidningens linje var tillräckligt tydlig eller konsekvent. Kyrka och Folk stödde den antinazistiska Bekännelsekyrkan, men uttalade mycket få negativa utlåtanden om den politiska regimen. Tvärtom refererade man inledningsvis okritiskt den nazistlojala, tyska opinionen. Vad detta innebar och kan ha berott på handlar denna artikel om, som granskar Kyrka och Folk åren 1929–1948. Under den första delen av perioden var tidningens grundare Viktor Södergren (1878–1961) alltjämt tidningens redaktör.
Bakgrund: kommunismen, judendomen och Adolf Hitler om kristen tro
En viktig bakgrund till ämnet återfinns i Ryssland. Alltsedan Viktor Södergren 1923 startade Kyrka och Folk hade han som redaktör ägnat mycket plats åt de ryska kristnas situation. Sovjetregimen hade från första stund som mål att utrota alla religiösa institutioner. Lenin talade sig varm för den militanta ateismen och kristendomen sågs som den huvudsakliga fienden emot inrättandet av det kommunistiska samhället. En uppgift lyder att antalet kyrkor fram till 1940 minskades från knappt 30000 till färre än 500 i hela Ryssland. Under åren 1917–1935 arresterades omkring 130000 ortodoxa präster, varav närmare 100000 avrättades. Från 1929 eskalerade förföljelserna. Under hela den här undersökta perioden finns många martyrporträtt i tidningen över såväl rysk-ortodoxa som evangeliska kristna.
Nu var de kommunistiska och socialistiska upproren i Europa inte begränsade till Ryssland. Kommunistiska och vänsterradikala celler organiserades i alla Europas länder, Tyskland och Sverige inbegripet. Välkänd är Kurt Eisners bayerska sovjetrepublik 1918–1919 (som då för övrigt stöddes av Adolf Hitler). I stora delar av Europa var 1920-talet en period där vänsterkrafter öppet inspirerades av det sovjetiska Ryssland.
Av förklarliga skäl satte detta skräck i kyrkorna. Samtidigt var 1920-talet en tid av stor social oro och våldsamma upplopp. I Tyskland återfanns frikårer med soldater, kopplade till politiska partier och rörelser. Fattigdom och finanskris gjorde samtidigt tillvaron osäker.
Centralt för ämnet är också judarnas situation. Tydligt är Kyrka och Folks stora intresse för judarnas öde, främst den kristna missionen till judarna. Med undantag för en artikel som nedan ska refereras, omnämns judarna återkommande i positiva ordalag och med nyfikenhet följs den politiska sionismens försök att etablera en egen stat. I nr 1, 1933 noteras under rubrikens ”Sanningens segerväg” hur det mitt ”i det gudlösa Ryssland ske ännu under”; det är en berättelse om vänskapen mellan en teologiprofessor och en judisk medfånge i ett ryskt fängelse. I flera andra artiklar rapporteras om den oanständiga judefientligheten i Europa och Amerika (t.ex. nr 6, 1933).
Adolf Hitler föraktade all form av kristendom. I sin inre krets uttalade han ofta sitt hat mot kyrka och kristen tro, eftersom det hade ett judiskt ursprung. För honom stod hans tilltänkta allierade Japan som ett gott exempel, eftersom man där, som han hade uppfattat saken, kunnat hindra kristendomens etablering. Hitler avskydde den kristna tron på det eviga livet, eftersom det hindrade massorna från att engageras i den kollektivistiska nationalsocialismen. Att Jesus var jude accepterade Hitler inte. Jesus var en stor arier, och son till en romersk soldat.
Men Hitler torgförde aldrig dessa idéer utåt. I hans huvudmanifest Mein Kampf, uttalade han positiva omdömen om kyrkan och påstod sig värna dess frihet från staten. Hitler förstod att han inte kunde angripa kristendom och kyrka innan han hade statens fullkomliga makt.
Mot denna bakgrund omnämns dock nationalsocialismen inledningsvis i negativa ordalag, då Kyrka och Folk första gången berör ämnet. Efter nationalsocialisternas framgångsrika val 1931 förelåg ett förslag i den sachsiska lantdagen om en bekännelsetrogen kristendomsundervisning. Med indignation noteras att nationalsocialisterna motsatte sig undervisningsplanen eftersom de kristna stod i kampställning emot nationalsocialisternas strävan efter hela det tyska folkets enande (nr 5, 1931).
De första månaderna med Hitler: positivt trevande
Den 30 januari 1933 insvors Adolf Hitler som Tysklands rikskansler. Det blev snabbt inledningen på ett skräckvälde i Tyskland, främst utfört av nationalsocialisternas egna paramilitära organisationer SA och SS. Att Tyskland blivit oroligt nämns i tidningen i förbifarten, men tidningens redaktion tycks inledningsvis inte vilja skylla saken på den nya regimen. Det är främst i nr 5–7, 1933 som några inte alltigenom negativa artiklarna om nationalsocialismen förekommer. Fyra stycken plus en insändare, räknar jag dem till antalet.
Som huvudsaklig källa till förhållandena i Tyskland synes för Viktor Södergren ha varit det tyska missionssällskapet Evangelische Gesellschafts månadsblad Licht und Leben. En direktöversatt artikel handlar om en tysk pastors möte med en äldre dam, som ofta ber för Adolf Hitler och i honom ser en kraft mot samhällets avkristning (nr 5, 1933). En kort notis anger att Mecklenburgs biskop Rendtorff inträtt i det nationalsocialistiska partiet, sedan ”av rikskanslern inre oavhängighet garanterats åt kyrkan” (nr 6, 1933). Att riksregeringen beslutat att inleda sin verksamhet med gudstjänst ”förjagade resten av fördom hos de tyska kristna. [Regeringen] beskyddar och aktar kristen tro, den kunna vi lita på av fullt hjärta” (nr 6, 1933).
Men helt övertygad synes Södergren och tidningen inte ha varit, trots vad man uppfattade som goda tecken i skyn. I en längre artikel, ”Nationalsocialismen i Tyskland”, lägger Södergren ut texten. Det centrala för Södergren är att återge varför Tysklands evangeliska kristna stöder Adolf Hitler:
”För allt nationellt i Tyskland har nationalsocialismen otvivelaktigt betytt detsamma som den första stora djupandning hos den, som varit nära att kvävas till döds. Äntligen hopp, ja segerviss tro på en ny dag för Tyskland. De fyra krigsåren och de mer än fjorton följande ’freds’-åren äro liksom med ett slag blott en ond dröm.”
Att de evangeliska kristna stöder Hitler återfinns, menar Södergren, i att han förändrat samhället till det bättre. Först och främst noteras att nationalsocialismens mål är kommunismens utrotning. Vidare att dess mål även är att rensa upp bland den politiska och samhälleliga korruptionen. Härvid förekommer en av få antisemitiska tankefigur i det undersökta materialet som jag kunnat finna. Södergren tillskriver korruptionen socialdemokraterna, centern (katolska partiet) och judarna. Bolsjevismens utbredande beror på dess judiska företrädare, liksom plundrandet av Tyskland av dess kristendom, moral och fosterlandskänsla. Tysklands 600000 judar utgör därmed ett folkproblem:
”Att problemet är svårt, bevisas kanske bäst därav, att England och Frankrike – samtidigt som man där ropar i högan sky över judeförföljelserna i Tyskland – energiskt vägra att mottaga de tyska judar, som där vilja söka tillflykt.”
Södergren tar dock avstånd – inte helt konsekvent kan tyckas — från antisemitismen som ideologi:
”Något av det betänkligaste är antisemitismen, hatet mot den judiska rasen. Hatet utsträckes ock till judarnas, Gamla testamentets, religion och det för oss kristna heliga Gamla Testamentet självt. Detta förbindes med en övermodig uppskattning av den ariska, spec. germanska rasen. Rasstoltheten hotar bli nationalsocialismens religion.”
Södergren vidareför alltså de evangeliskas politiska stöd för Hitler – om än med kritik emot judeförföljelsen. Om alla evangeliska i Tyskland verkligen stödde Hitler kan nog diskuteras, men den bilden har tydligen Södergren fått. Annorlunda är det dock med nationalsocialisternas kyrkopolitik som han anser bära både positivt och negativt, och vara förenat med stora risker.
Nationalsocialismen vill, anför Södergren, ”en folkets kristendom”, vilket den bevisat genom förbud emot osedlighet, i form av nakenhet och opassande teaterpjäser – ”när skall det bli en sådan storstädning även hos oss efter all liberal och radikal ’förståelse’ gent emot all folkförförande snusk”. Uniformerade Hitler-män har börjat synas i de evangeliska kyrkorna. ”Vem förstår ej att den evangeliska kyrkan här i ett nu fått förut oanade möjligheter i folklivet.”
Svårigheterna för den evangeliska kristendomen, anför Södergren, uppstår emellertid då den måste underordnas den nya statens maktanspråk. Även om Hitler högtidligt proklamerat den evangeliska kyrkans egenart och frihet, måste kyrkan i ett eller annat avseende underordnas staten:
”[T]ill vilka konsekvenser för kyrkan kan ej denna ensidiga statssynpunkt leda! Kyrkan skulle organiseras helt för statens skull. Var blir det då av ’Kristi kyrka med evig grund’, som väl vill tjäna staten, men ej kan gå upp i någon statsform? […] Kristi ord måste dock ännu gälla: ’Mitt rike är icke av denna världen.’”
Därtill kommer judehatet. Södergren kritiserar det tyskkristna partiets uppdelning av Gamla och Nya testamentet, påpekar att Hitler förkastar hela Gamla testamentet och noterar: ”Vi igenkänna här Schleiermacher och den liberala teologien.” Vidare kritiseras att kyrkan måste bevara folkrasen, förbud mot äktenskap mellan judar och arier samt förbud mot präster med judisk härstamning. Södergren sammanfattar:
”Givetvis ligger i denna tanke om en evangelisk rikskyrka en stor uppgift. Men de stora riskerna äro ock uppenbara. På denna väg kan den kristna kyrkan förloras, under det den statsbehagliga kyrkan (’skökan’ i Uppenbarelseboken) organiseras.”
1933-34: Bilden splittras
Redan i augusti 1933 kommer så ett utslag av den tveksamhet Södergren hade redogjort för (nr 8, 1933). Under rubriken ”En illustration till kyrkokampen i Tyskland” återges hur den ovan omnämnda tidskriften Licht und Leben hamnat i svårigheter i förhållande till den preussiska statsadministrationen, då tidningen hovsamt anmärkt att tillsättandet av en statskommissarie för kyrkan inte var i enlighet med den tyska författningen. Licht und Leben hade därefter, på sin första sida, tvingats publicera ett brev från statskommissarien där denne manade tidningen till tacksamhet till staten och hotade med skyddshäkte för dess redaktör pastor Joseph Gauger, om denne inte avstod från att ”undervisa statskommissarien i hans statsrättsliga befogenhet”. Kyrka och Folk, av allt att döma Södergren, tillägger med egen hand:
”Ovan anförda illustration visar tydligt under vilket tryck livet, ej minst kyrkolivet, i Tyskland nu arbetar. Att ifrågasätta, om ock i moderataste form, lagligheten av en regeringsåtgärd är liktydigt med uppresning mot överheten och kan medföra lagens hela stränghet! Och på nästan samma nivå som överhetens majestät sättes tydligen kyrkopartiet ’de tyska kristnas’ åskådning och åtgörande.”
Men bilden är samtidigt splittrad. En notis om att Wilhelm von Gayl, en tidigare tysk högerpolitiker och hitlermotståndare, uttalat att hela den tyska riksregeringen bekänner sig till den kristna staten, avslutas med von Gayls ord: ”Därför är en framgångsrik och verksam statsordning tänkbar blott på religiös grundval.” Det är inte helt lätt att förstå varför notisen förts in, men det ligger närmast till hands att se den som något slags beröm över nationalsocialisterna.
Vad som definitivt inte var kritik emot nationalsocialismen var signaturen P. I. L.:s bokrecension av Adolf Ehrts bok Väpnat motstånd (nr 3, 1934), en bok i nationalsocialistiskt propagandasyfte som i huvudsak redogör för kommunisternas metoder för maktövertagande i Tyskland. P. I. L. anför: ”Vilken fruktansvärd fiende kommunismen var eller kanske rättare sagt är och ur vilken fasansfull fara Hitler räddat sitt fädernesland eller behöver göra det ännu alltjämt”. Bokrecensionen redogör även för den nationalsocialistiska ”hjälten” Horst Wessels öde i samband med att en kommunist dödade honom (men utelämnar detaljen att Wessels vistelseplats kunde avslöjas av kommunisterna, genom en konflikt med Wessels hyresvärd på grund av Wessels sammanlevnad med en prostituerad). Fastän Wessels livsgärning inte sätts i samband med något glorifierande av nationalsocialismen utan istället kommunismens illdåd, skapas här ett intryck av att tidningen har vissa kontakter till de nationalsocialistiskt sinnade.
Till den splittrade bilden hör också julbetraktelsen ”När Jesus vart född i Betlehem, i judiska landet” (nr 12, 1933) och många artiklar om de ryska martyrerna, som lever ”under antikrists herradöme”.
Att Kyrka och Folk så snabbt bytte spår i inställningen till nationalsocialismen, kan ha berott på att professorn Anders Nygren (1890–1978) i Lund under denna tid var nära knuten till Kyrkliga förbundet, dels som författare i Kyrka och Folk, dels som föredragshållare vid förbundets kyrkodagar.
I boken Den tyska kyrkostriden från 1934 kritiserade Nygren nazismen på etiska grunder. Boken anses som ett av de tidigare principiella avståndstagandena mot nazismen i den svenska kontexten. Däremot grundade sig tidningens huvudsakligen negativa utlåtanden inte främst på en kritik av nationalsocialismen som politisk idé, utan på dess orättfärdiga inskränkningar av kyrkans frihet och dess felaktiga förhållande till Gamla testamentet och judendomen.
1934-1939: från kyrkokampen i Tyskland
I samma nummer som recensionen av Ehrts bok om kommunismen, inledes en flerårig följetong om situationen för den evangeliska kyrkan i Tyskland. Den politiska regimen i Tyskland recenseras inte längre direkt, varken negativt eller positivt. Men linjen är konsekvent kritisk emot nationalsocialisternas kyrkopolitik. Ett intryck är att denna fråga låg Södergren verkligt varmt om hjärtat.
I Bilagan till Kyrka och Folks mars-nummer 1934 konstateras att sedan Hitler och påven slutit konkordat – ett slags avtal mellan kyrka och stat – är endast den evangeliska kyrkan utsatt för förföljelsen (Hitler skulle dock endast respektera konkordatet under ett par år, innan de romersk-katolska prästerna började förföljas igen). I artikeln refereras, om än indirekt, missnöjet med att Hitlers försäkringar om kyrkans frihet medvetet hade åsidosatts, och att rikskanslern ställt sig på riksbiskop Müllers sida, då denne genomdrev sina förföljelseåtgärder mot de bekännelsetrogna prästerna. Kyrka och Folk, av allt att döma Södergrens hand, skriver:
”Det gäller i denna strid i själva verket kristendomens vara eller icke vara ej blott i Tyskland. Kampen mot statsmaktens tyranni döljer i sig kampen mot den nya hedendom, som under ras- och folkförhärligandets mask stormar an, här representerad av Deutsche Christen […] Det mest oroande i dessa strider är de lutherska biskoparnas hållning. Den visar vilken livsfara för kyrkan ett förstatligat lutherskt episkopat kan bliva i en avgörande kris. […] När vi bedja för våra förföljda medkristna – även de ’oskyldiga fångar’ – veta vi nu, att vi hava dem icke blott i Ryssland, utan ock i det evangeliska Tyskland. För dem, som med glädje hälsat Tysklands inre rening – som är många av vårt bästa kyrkfolk – är det som nu sker med Tysklands evangeliska kyrka ett djupt lidande.
Under de kommande åren rapporterar Kyrka och Folk i stort sett i varje nummer ”Från kyrkostriden i Tyskland”. Bland hjältarna står två präster fram: det är den reformerte Karl Barth och den lutherske Martin Niemöller, vars öden återkommande omnämns. Huvudfienden är inte uttryckligen Hitler, vars falskeligen positiva inställning till kyrkans frihet uppenbart fortfarande tas på allvar, utan de tyskkristna, Deutsche Christen, och riksbiskopen Müller.
Under 1935 anges att förloppet blir allt svårare att följa, eftersom censuren ökat avseende informationen utåt (nr 3, 1935). Vidare blir kritiken mot nationalsocialismen mer tydlig, fast fortfarande inte helt inriktad mot Hitler själv:
”I själva verket är ej heller nyhedendomen annat än nationalsocialismen upphöjd till religion. Det är ej underligt att staten beskyddar den. Underligare är att man alltjämt från officiellt håll proklamerar statens religiösa neutralitet. Hållningen torde mer illustrera den översta ledningens (spec. Hitlers) idéprogram och goda vilja än de intentioner, som faktiskt leda statens utövande organ” (nr 6, 1935).
Tydligen dras aldrig den slutsatsen, att Hitler i Mein Kampf av rent strategiska skäl hade ljugit.
Att återge alla artiklars innehåll från denna tid, skulle kräva en mycket detaljerad redogörelse för den tyska bekännelsekyrkans olika öden. I många artiklar återges hur bekännelsekyrkans präster protesterar, sätts i koncentrationsläger, förbjuds att predika och leda bibelstudier. Alltmer förbinds också de tyska kristnas öden med de ryska:
”Ett styggt varsel är att general Ludendorffs nyhedniska förbund, vars propaganda av staten varit förbjuden, nyligen av Hitler lämnats full frihet att agitera, medan de bekännelsetrogna fortfarande av staten på mångahanda sätt hindras att göra sin åskådning gällande, hålla möten etc. […] Våra sympatier gå givetvis helt till de bekännelsetrogna, och man har svårt att begripa att Hitler icke utan vidare kan ge dess sina trognaste politiska vänner frihet att ordna det som för dem är en samvetssak och som ju icke kan störa rikets enhet och kraft i det politiska. Det som här verkar hindrande och förvirrande är ej blott den nazistiska statens totalitetsanspråk,
d. v. s. dess anspråk att bestämma också över sinnelag och livsåskådning, vilket aldrig kan sammanfalla med våra begrepp om full religionsfrihet. […] Tysklands, liksom Rysslands, kämpande kyrka må vi allra minst i dessa dagar glömma i tanke och bön.” (nr. 5, 1937).
År 1938 ägnas flera artiklar åt häktningen och rättegången mot Martin Niemöller. Med förvåning noteras att övrig liberal kyrkopress ifrågasatt den strid för kyrkans frihet som Niemöller utkämpade (nr 3, 1938).
1938-1940: Hitlerkritisk linje innan radiotystnad
Mellan raderna växer också en tydligare kritik emot Hitler själv fram. Den nazistiska statens allt öppnare inställning till nyhedendomen och ihållande förtryck av Bekännelsekyrkan knyts nu närmare Hitler (nr 4, 1938).
I nr 5, 1938 återges en intervju med Karl Barth, som denne gett för en amerikansk tidskrift. I artikeln tas frågan upp om Hitler verkligen månar om kristendomen och kyrkans frihet, såsom de evangeliska kristna har trott. Tidningen, troligtvis redaktören, refererar intervjuns innehåll:
”Han karakteriserade berättelserna om de tyska ledarnas fromma barndom som ’snälla historier’ som voro spridda för de okonstlades räkning. Så har man berättat för enkla tyska protestanter att herr Hitler har burit ett nya testamente i sin ficka sedan barndomen; så har man uppbyggt enkla romerska katoliker med att förtälja att han har gjort detsamma med sin mässbok. Barth vill inte säkert säga vad som är Hitlers inställning till religion, men anför att det i vart fall är säkert att Hitler är antiklerikal och ’att han icke har den svagaste föreställning om den verkliga betydelsen av protestantismen’”.
I mångfaldiga artiklar under åren 1938–1940 redogörs detaljerat för den fängslade prästen Martin Niemöllers öden, som fallit för den totala statens angrepp.
Marsnumret 1939 blev Viktor Södergrens sista nummer som redaktör. Anledningen till hans avgång anges inte, men det framgår mellan raderna att den var oplanerad och hastig. Skälet var dock knappast hans allt ökande kritik emot Hitler eller hans engagemang för Bekännelsekyrkan. Då nye redaktören Arvid Norborg i juli 1939 avger sin programförklaring betonas Kyrka och Folks fortsatta uppgift att samla den grupp inom kyrkan som ”historiens Herre givit i uppdrag att på ett särskilt sätt hålla medvetandet om bibel- och bekännelsetrohetens krav vaket inom kyrkan”.
Fortsatt under Norborgs redaktörskap rapporteras om Rysslands martyrer, tyska Bekännelsekyrkan, de evangeliska församlingarnas svåra läge och judarnas ställning. I oktober berättas om hur förbudet mot kristna radiosändningar i Tyskland är ett uttryck för hur man betraktar kristendomen som farlig. Någon utförlig beskrivning om judeförföljelserna förekommer inte, men trakasserierna omnämns och det återges hur judarna deporteras till ghetton och att situationen för folket är svårt.
Dessutom höjs trycket mot Sverige. Artiklarna om behovet av motståndskraft och förbön för landet är många. Att Tyskland är hotet utsägs aldrig direkt, men eftersom Ryssland alltid pekas ut när det är det som avses, kan därom knappast råda några oklarheter. Mellan raderna råder ingen tvekan om varifrån hotet kommer. I majnumret 1940, några veckor efter Tysklands invasion av Norge och Danmark skriver signaturen Fresenius under rubriken ”Stormen rasar”:
”Vi se med sorg hur våra närmaste broderfolk blivit överfallna och berövade sin frihet och självbestämningsrätt. Många ha i deras olycka riktat anklagelser mot dem av olika slag. När jag läst eller hört sådant, har jag mer levande än någonsin sett för mig bilden av den farisé som trädde längst fram i templet och tackade Gud för, att han icke var såsom andra människor. […] Kanske en och annan ännu tänker, att någon fara icke på allvar hotar oss. Vad ett barn nu bör kunna förstå är, att planer smidas mot vårt land.”
Att det är Hitlertyskland som kritiseras står alldeles klart:
”Ett avgörande drag i samtiden är, att alla värden skola underordna sig den absoluta staten. Denna fordrar att helt få lägga beslag på individen och utgöra den enda auktoriteten. […] Under sådana förhållanden blir lögn och falskhet ofta värdefullare än sanning och rätt. Detta är det hemska i den närvarande situationen. Men vi höra ju i den nutida propagandan sanning och rätt och andra höga värden ofta och flitigt åberopas. Detta är alldeles riktigt men märk väl, det är propaganda och ingenting annat än propaganda. […] Vi leva i en antikristisk tidsålder och det antikristiska draget i tiden består främst däri, att staten vill lägga under sig alla livsområden även det religiösa. Det skönjes nu en tydlig tendens till att ägna den absoluta staten och dess ledare gudomlig dyrkan och så skjuta Gud åt sidan. Åter är man på väg att upprätta statskulten och kejsarkulten från det gamla Rom. Vi ha kommit tillbaka till förkristen tid igen. […] Den tyske tänkaren Nietzsche som väl får sägas främst ha inspirerat det nya systemets statsuppfattning och människouppfattning är den som i det sista århundradet våldsammast angripit kristendomen.”
Efter samma nummer inträder vad som skulle kunna kallas radiotystnad. Efter ett närmare 50-tal artiklar om situationen i Tyskland de senaste fem åren (1935-1940), kommer de kommande fem åren (1940-1945) nationalsocialismen och Tyskland endast att beröras knappt tio gånger.
En anledning skulle kunna vara att invasionen av de nordiska grannländerna gör tidningen mer följsam med regeringens censurpolitik. (1) I majnumret 1940 publiceras en kort notis av Gustav Mosesson från Statens informationsstyrelse (SIS) – i praktiken den svenska propagandemyndigheten med huvudsaklig uppgift att förmå svenska folket att vara tysta om sådant som kunde skada Sverige. Mosesson förmanar i förtäckta ordalag svenskarna att kämpa för Sverige.
Om Tyskland rapporteras härefter litet, men däremot något mer om kyrkornas kamp i Norge och Danmark.
I en av få artiklar knyts också situationen i Ryssland samman helt med den i Tyskland. Bredvid artikeln ”Ryssland och religionen”, en utläggning om de senaste antireligiösa aktionerna i Sovjetunionen, beskrivs i en längre artikel under rubriken ”Nationalsocialismen och kyrkan” hur nationalsocialismen och kyrkan, enligt nationalsocialisterna, är två med varandra oförenliga begrepp och hur kristendomen inte längre behövs eftersom den härrör ur judendomen. I juni 1943 återges också teologiprofessor Ole Hallesbys – en av Norges viktigaste förkämpar för biblisk kristen tro – svåra väg till koncentrationsläger (nr 6, 1943). Några ytterligare artiklar fram till juni 1945 tycks inte förekomma. Huvudsakligen råder mellan maj 1940 och krigsslutet 1945 radiotystnad om förhållandena i Tyskland.
1945-1948: Bruten radiotystnad och principerna för freden
Radiotystnaden bryts i juninumret 1945 genom publiceringen av Gerhard Rexius morgonbön i Vasakyrkan den 8 maj, med anledning av det andra världskrigets slut. Genom morgonbönen förstår vår tids läsare att det hade varit olidligt svårt att leva under ett krigs direkta skugga. Rexius slår an en ton av tacksamhet, då han erinrar om att man många gånger trodde att även Sverige skulle dras med i kriget:
”Vi minnas alla den bävan, som grep oss, när det stora kriget bröt ut för snart 6 år sedan. Vi ha väl icke glömt hur nära ofärden kändes oss, när vårt finska broderfolk rycktes med i kriget hösten 1939. Och ingen av oss kan väl någonsin förgäta de ångestfyllda dagarna, då Danmark och Norge sveptes med i den stora hemsökelsefloden, och åskmolnet stod så hotande alldeles vid vår horisont. När sirenerna tjöto i vår stad tidigt på morgonen den 12 april 1940, trodde vi väl alla, att vår stund var kommen, och den morgonen faller väl aldrig ur vårt minne.”
Tyskland omnämns inte direkt, och här erinras om en försonande inställning:
”Det är en kristen plikt att glädjas med dem som äro glada men ock att sörja med dem som sörja. Vi få icke glömma, att detta fruktansvärda krig i alla länder, som varit inblandade däri, slagit djupa, kanske oläkliga hjärtesår. Den kristna kärleken och medkänslan får icke göra någon åtskillnad. Den måste sträcka sig till alla som sörja och gråta, vilket folk de än tillhöra. Det är långt ifrån kristet att sparka på den slagne och låta hatet bygga upp murar. […] Skall hatet och oförsonligheten få råda, dröjer det icke länge till nästa krig.”
Men Rexius ger inte intryck av att vara helt nöjd:
”Om vi fröjda oss i dag måste vi fröjda oss med bävan. Allt kommer an på hur vår världsdel nu skall byggas upp, med eller utan Gud. Blir det utan Gud, ha vi intet att hoppas utan allt att frukta. Blir det med Gud blir det en ljus framtid.”
Även redaktören Arvid Norberg ifrågasätter att allt nu kommer bli till det bättre. I septembernumret 1945 skriver han under rubriken ”Fred” att det visserligen är en stor glädje att freden inträtt, men att en fred grundad på en materialistisk uppfattning som nu mestadels behärskar mänskligheten aldrig kan bli någon rättfärdig fred. För denna åskådning är livet inte något okränkbart. Så småningom riskeras att man drar ut konsekvenserna av denna åskådning: ”Då blir det enda förnuftiga att likvidera alla som inte kunna göra någon insats i produktionen eller öka livets njutning”. Fred, menar Norborg, innebär för den kristne ett oerhört ansvar att söka hävda rättfärdigheten, kärleken och barmhärtigheten i en hård och kall värld.
Att nationalsocialisterna förtryckte judarna hade förmedlats genom tidningen. Men den själva förintelsen av judarna, som framför allt hade eskalerat efter Wannsee-konferensen 1942, omnämns inte i detalj. Snarare betonas, vad historikerna visat om flera andra sammanhang, uppfattningen att detta knappast kan tillskrivas hela Tysklands folk.
En av Bekännelsekyrkans medlemmar under kriget, biskop Theofil Wurm, ges en framskjuten plats i 1945 års septembernummer och ett budskap från honom till kyrkor i utlandet återges. Wurm ber segrarmakterna att inte gå alltför hårt fram med det tyska folket. Även det tyska folket, anför Wurm, har lidit stort genom de allierades bombmattor över de tyska städerna. Det tyska folket har lidit detta på grund av sina jakobiner, som ”under bestämda förutsättningar kunna komma till makten”, varvid avses första världskrigets enorma krigsskadestånd och mellankrigstidens massarbetslöshet. Wurm anför (nr 9, 1945):
”Vi ursäkta intet av de grymheter och den orätt, som har begåtts mot befolkningen i de ockuperade områdena från partiinstansers och även åtskilliga militära myndigheters sida. Mycket av detta ha vi ju själva fått utstå i vårt eget land. Vi fördöma i synnerhet de mord som begåtts på tagen gisslan, och massmorden på tyska och polska judar. […] Många av dem, som öppet sagt sin mening eller lämnat de förföljda effektiv hjälp, bland dem icke så få präster, ha för detta blivit straffade i koncentrationslägren. Men vi få nu också å vår sida be de kristna kyrkorna i utlandet vaka över att segrarmakterna icke göra sig skyldiga till samma brott mot rätt och rättfärdighet, mot barmhärtighet och humanitet, som världen med rätta förebrår den nationalsocialistiska regimen.”
Den välsignade sillen
Kyrka och Folk tycks vid denna punkt ha landat i en ståndpunkt som antinazistisk och tysklandsvänlig (2). Sålunda fördöms i november 1948, då Nürnbergrättegångarna inletts, nazisternas illdåd. Men samtidigt kritiseras att inga krigsbrott begångna på de allierades sida bestraffas (nr 11, 1948). Den i spalterna, efter sitt frånträde, sällan förekommande Viktor Södergren dyker upp plötsligt åter upp i detta sammanhang (nr 5, 1948):
”Vi måste förstå att för de millioner människor, som nu svultit sig igenom tre ’fredsvintrar’ med en tredjedel eller mindre av vanliga för människolivet nödvändiga ransoner, därtill under köld och nakenhet, att för dem som nu ännu leva av dessa, gäller det bokstavligen livet mer än någonsin. […] En av de viktigaste hjälpåtgärder, kanske den allra mest nyttiga och praktiska som försökts och som därtill på ett särskilt sätt berör vår Västkust, äro de sändningar av sill och fisk, färsk och saltad, som flera år pågått och alltjämt är i gång. Det är Kommittén för Efterkrigshjälp [Birger Forells organisation] som står för saken […] Säkert har sillen och fisken från vår Västkust redan hjälpt uppehålla hundra tusentals människoliv. Det är fråga, om något av svensk hjälp utlöst så mycket tacksamhet hos dessa eländets barn som ’die gesegneten Heringe’ (den välsignade sillen) […] se till att det i din kyrka genast blir en extra kollekt för saken.”
På samma sida kan samtidigt rapporteras om de tyska hemmens nöd för bristande mat och många saknade, och den svåra situationen för judiska flyktingar. ”Efter nazismens brott har civilisationens oföretagsamhet bidragit att fullborda den europeiska judehetsens tragedi.” (nr 5, 1948).
Likaledes upprätthålls intresset för judefolkets framtid. I nr 7–8 skriver EFS missionssekreterare Johan Hagner en artikel om den engelska regeringens palestinapolitik och kritiserar dess valhänthet inför att agera i enlighet med sina löften om ett eget land för folket:
”Borde icke dessa olyckliga människooffer kunna beredas en fristad i det land där det finnes så gott om utrymme och deras trosfränder står med armar, hem och blomstrande kolonier vidöppna för att ta emot dem. Detta så mycket mer som något inkräktande icke sker på någons rättigheter, utan den redan förvärvade jorden räcker mer än väl för de 100.000 invandrande.”
Avslutning
Det finns således mycket att säga om Kyrka och Folks ställningstagande avseende nationalsocialismen under kriget. Det är tydligt att man under några månader vid Hitlers makttillträde 1933 uttalade sig positivt vid flera tillfällen om det politiska systemet, fastän man från första stund var skeptisk emot systemets kyrkopolitik. Lika klart är att man, efter att man snabbt avstannat i sitt politiska omfamnande, successivt blev mer uttalad i sin kritik även emot det politiska systemet, främst på grundval av dess förhållande till kyrkan. Det mest påtagliga är att Bekännelsekyrkans kamp bevakas med stort intresse, vilket kan uppskattas till en omfattande mängd artiklar.
Kritiken emot judeförföljelserna i Europa kopplades aldrig till Tyskland, men förföljelserna fördömdes. Bortsett några antisemitiska tankefigurer i ett nummer 1933, var Kyrka och Folk en tidning med intresse för det judiska folkets framtid och, såsom ett organ för sann bibeltro, en försvarare av den hebreiska bibeln. Efter kriget fördömde man nazismen, men manade till en fred som bland annat kunde innebära att krigsbrott på de allierades sida också skulle bestraffas. Kritiken emot den tyska politiska regimen var huvudsakligen indirekt.
Det har i flera sammanhang gjorts försök att beskriva västkusten som ett nazistiskt fäste, inte minst bland präster. Temat återkom nyligen i författaren Gunnar Wetterbergs bok Prästerna (Bonniers, 2022). Det förefaller även finnas en del studentuppsatser skrivna vid svenska lärosäten som framställer Kyrka och Folk som i vart fall delvis nazistiskt bejakande. Än mer tankeväckande att man vid en sökning i tidskriftsarkiven ser att när de socialistiska rörelserna i Sverige använde efterkrigstiden för att framställa allt som inte var socialistiskt som nazism, så utpekades även Viktor Södergren och Kyrka och Folk som nazistiska medlöpare under kriget. Mot bakgrund av denna undersökning måste den bilden anses vara åtminstone delvis orättvis. Det är illa att man inte uttryckligen och återkommande kunde fördöma den nazistiska regimen. Kanske underlät man det under iakttagande av den lutherska tvåregementsläran. Kanske iakttog man den svenska censurpolitiken, där regeringen hotade med konfiskering om en tidning kritiserade Tyskland. Men några bejakande uttalanden, bortsett en kort tid under 1933, förekom egentligen aldrig. Tvärtom är helhetsbilden att man genom engagemanget för Bekännelsekyrkan och kritiken av det politiska systems kyrkopolitik, ändå låg på den kritiska delen av skalan. Inte minst värnade man om det judiska folket. För egen del anser jag det inte vara en slump att julbetraktelsen 1933 hade till överskrift ”När Jesus vart född i Betlehem, i judiska landet”. Dessutom kritiserade man flera gånger judeförföljelserna och nazismens felaktiga uppfattning om judendomen. (3) •
Fotnoter:
(1) Beskriven bl.a. i Berggren, H., Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942.
(2) Begreppsparet är hämtat från idéhistorikern Johan Sundeens bok om Birger Forell, En utsträckt arm till masseländets land: antinazisten och Tysklandsvännen Birger Forell (Borås, 2018). Boken kan varmt rekommenderas.
(3) Kyrka och Folks inställning är inte helt olik den som förekom i Axel B. Svenssons Nya Väktaren vid samma tid, se Andersson, E. (2018). Nya Väktaren och andra världskriget. Kyrkohistorisk årsskrift, 118, 61–82.