Man talar ofta i dag om att Sverige är ett missionsland. Vilka likheter ser du mellan Peru och Sverige i denna bemärkelse?

- Inom missiologin gör man ibland en distinktion mellan mission och evangelisation, där mission gäller folk som aldrig hört talas om evangeliet medan evangelisation handlar om att nå människor i ett land där evangeliet är närvarande.

Alltsedan spanjorerna kom till Peru för flera hundra år sedan har landet präglats djupt av katolsk mission och i den bemärkelsen är Peru ett nått land, och kristet arbete i landet kan kallas evangelisation. Men Peru är ett stort land med många olika språk- och folkgrupper så det finns faktiskt i Peru grupper som inte är nådda och som inte nåtts av evangeliet, till exempel de som bor djupt in i den sydamerikanska djungeln. Gällande dessa folk är Peru ett missionsland.

Samtidigt skulle jag säga att kunskapen om evangeliet och den kristna tron är väldigt låg även bland dem som är präglade av den katolska kulturen, det vill säga bland dem som är nådda. Man har vuxit upp i en kultur som är präglad av katolicism, men kulturen är också uppblandad med föreställningar från naturreligioner som har funnits i Peru mycket länge. Därför skulle jag säga att folktron snarare är en form av synkretism än katolicism. I en sådan miljö är möjligheterna att höra ett rent och klart evangelium en bristvara och få har kommit i kontakt med det. På så sätt är Perus folk fortfarande ett onått land och det är riktigt att kalla Peru för ett missionsland, trots att man arbetar med människor som är präglade av en katolsk kultur.

Sverige befinner sig på sätt och vis i samma situation. Vi bor också i ett land som i hundratals år präglats av den kristna tron. Och för 70-80 år sedan kunde man kanske fråga någon på gatan om grunderna i den kristna tron och få ett svar någorlunda överensstämmande med sanningen. På den tiden konfirmerades så gott som alla och det var kristendomsundervisning i skolan. Man kan fråga sig vad som hade hänt om man hade gjort samma sak i dag. Sekulariseringen har gått fort de sista decennierna. Jag tror att de flesta svenskar inte på allvar har mött evangeliet eller vad den kristna tron faktiskt är. Sverige blir mer och mer onått för varje dag som går, eftersom kunskapen minskar och sekulariseringen breder ut sig. Dessutom är det förstås så att följderna av de stora folkvandringarna och invandring de senaste decennierna har gjort att det verkligen finns en stor andel människor i Sverige som inte fått höra evangeliet över huvud taget.

Jag ser Sverige som en stor utmaning, men också som en kallelse till mission. Missionsfältet har kommit till oss och det har vuxit fram ett missionsfält. Sådana som man behövde åka iväg till förr för att nå med evangeliet är nu i vårt land. Likheten mellan Peru och Sverige är alltså att man präglats av kristen kultur, men att man egentligen aldrig mötts av evangeliet.

Du är uppvuxen inom den västsvenska kyrkofromheten där både liturgi och gudstjänstform skiljer sig en del från den peruanska evangeliska kyrkan. När jag ser bilder från missionsarbetet är det inte direkt medeltidskyrkor, utsmyckade altarskåp eller orglar som förekommer i gudstjänstlokalen. Har du tänkt något på förhållandet mellan teologi och gudstjänstens form i och med din vistelse i Peru?

- Gudstjänstens form påverkar hur man förstår sig själv och relationen mellan sig själv och Gud. Tar man intryck av andra gudstjänstformer som inte alltid är ett uttryck för den lutherska tron, så tar man också intryck av dess teologi. Det är en stor skillnad mellan gudstjänstens form i den lutherska kyrkan i Peru och den västsvenska kyrkofromhetens traditionella gudstjänstform. Den senares gudstjänstform liknar mer den som firas i den katolska katedralen i Chiclayo. Vad gäller själva gudstjänsten i Peru har tidigare lutherska missionärerna arbetat fram en luthersk liturgi som används, men visserligen på ett ganska fritt sätt. Det finns också andra protestantiska rörelser i Peru, och dessa rörelsers gudstjänstideal påverkar av naturliga skäl den lutherska kyrkan, eftersom man känner starkare samhörighet med dessa än med den romerska kyrkan.

De starkaste protestantiska rörelserna i Peru, och egentligen hela Sydamerika, är framgångsteologin; en slags härlighetsteologi som enligt mig står i kontrast till den allmänkyrkliga korsets teologi. Men insikten i det problematiska med att ta intryck av denna teologi fanns bland de lutherska pastorerna och missionärerna och jag tror att utvecklingen är på rätt väg.

Det låter på dig som att du inte är helt positiv till att man tagit intryck av till exempel framgångsteologiska gudstjänstformer, men är det inte svårt att inte ta intryck av starka kyrkliga rörelser omkring en när man är i en missionskontext?

- Så är det och jag är inte förvånad över det. Även hos ledarskapet i den lutherska kyrkan hade man en väldigt stor insikt om detta. Ska man placera sig någonstans på kyrkokartan så placerar man sig i Peru i kontrast till den katolska kyrkan och då kan goda drag i den katolska kyrkan förloras. Många saker som vi i en svensk kontext finner helt oproblematiskt, kan i Peru uppfattas som mycket negativt bland evangeliska bekännare. Vissa protestantiska samfund ville inte läsa Fader vår i gudstjänsten, eftersom de katolska församlingarna lär sina medlemmar att be denna bön närmast som en formel. Man hamnar ganska snett om man tar avstånd från något gott bara för att någon annan missbrukar det.

För min del var det en tillvänjningsperiod att förstå de sakerna. Man var noga med att bruken skulle vara bibliska, men nu hade de bibliska bruken i stället blivit ”romerska” i deras upplevelse. Den romerska kyrkan har enorma problem med missbruk i Peru – och jag har uppfattat den romerska katolicismen i Peru som representativ för resten av Sydamerika. Men det är olyckligt när de evangeliska reagerar på detta så starkt att man backar ner i det andra diket, framgångs- och härlighetsteologin där man talar mycket om seger och fokuserar på den egna starka tron och vad den tron kan generera i form av lycka. Om man starkt betonar den segrande tron, kanske inte en syndabekännelse varje söndag upplevs som självklar.

Men missionärerna på plats och det pastorala ledarskapet i den lutherska kyrkan var väl medvetna om denna utmaning och arbetade mycket bra med dessa frågor tillsammans och med församlingsmedlemmarna.

I en svensk kontext kanske man höjer på ögonbrynet för att det bedrivs mission i ett romersk-katolska land. Hur ser du på det ifrågasättandet?

- Jag har hört det ifrågasättandet. Som jag sa kan man betrakta många människor i Peru som onådda och även om den romerska kyrkan har satt ett starkt avtryck i den peruanska kulturen, är det väldigt uppblandat med naturreligionen. Jag såg vid ett tillfälle en schamanritual där man blandade hej vilt med romersk-katolska ritualer. Jag kan inte tro att den romerska kyrkan anser sig vara färdig med missionen i Peru.

Ibland när jag gick på marknader i Peru fick jag en liknande känsla som Luther beskrev om sin tid i Rom. Han pilgrimsvandrade till Rom och fann där försäljning av heliga ting som man påstod skulle välsigna mot både det ena och det andra, såsom benröta. På marknaderna förekom otroligt mycket vidskeplighet och synkretism.

Sedan har jag hört att när den nuvarande påven Franciscus var kardinal i Sydamerika argumenterade han för att man skulle tillåta ganska stor del av den synkretistiska folktron för att människorna inte skulle förloras till annat. När jag tänker på detta blir jag ganska tveksam till den tillåtande och öppna famnen från Rom gentemot lutheraner i Sverige. Ser Rom på oss lutheraner på samma sätt som man ser på naturreligionerna i Sydamerika – att de ska tåla oss för enhetens skull?

Det är mycket tveksamt att tala om romersk-katolska kyrkan som enhetens kyrka. Den romersk-katolska kyrkan i Sverige är protestantiserad, medan den i Sydamerika är långtifrån den svenska. Uppenbart anpassar man kyrkan utifrån de potentiella konvertiterna.

Det är även uppenbart att den grundläggande frågan om nåden allena och rättfärdiggörelsen är inte densamma i romersk-katolska kyrkan, och bara det är nog skäl för mission i Sydamerika.

På tal om ekumeniken: Du befann dig i Peru under reformationsåret 2017 och här hemma i Sverige ville de större samfunden göra detta till en ekumenisk högtid. Hur viktig är ekumeniken för evangeliets förkunnelse?

- Principiellt är jag för ekumeniskt samarbete i missionen. Det är flera evangeliska samfund som delar den grundläggande förståelsen av evangeliet och frälsningen i Kristus allena, av tro allena och genom nåd allena. Lausannedeklarationen [ekumenisk deklaration om missionen, AL:s anmärkn.] från 1974 är en bra gemensam grund för ekumeniskt samarbete i missionen. Men samtidigt finns det skillnader och det är viktigt att vara tydlig med detta. Det bästa samarbetet får man genom att vara tydlig med vad man tror och var man står.

Ibland sägs det att man för enhetens skull ska fokusera mer på vad som förenar än det som skiljer åt, men jag vill inte välja mellan detta. Man ska se vad som förenar, men också vara tydlig med vad som skiljer oss åt. På det sättet kan man förstå varandra bättre och risken för senare splittring minimeras. Den som gifter sig bör veta att det blir problem senare om man sopar undan olikheter inledningsvis. Jag är för ekumeniskt samarbete när det följs av en tydlighet. Det ekumeniska drivet under reformationsåret i Sverige var mer inriktat på det gemensamma – och det låter ju ofta fint – men vad det i praktiken innebär för kyrkorna och missionen i Sverige är svårt att säga.

Kan ekumeniken ha en betydelse för missionen i Sverige?

–  Man bör uppmuntra alla goda krafter och se vad man kan göra tillsammans både för missionen och samhället i stort. Etiska frågor såsom samvetsfrihet, äktenskap och abort är grundläggande naturrättsliga frågor och närmast oproblematiska att samarbeta kring. Andra frågor när det gäller förkunnelse och sakrament kan vara svårare eftersom man kan ha olika åsikter om vad som är viktigt att betona.

Sista frågan är av mer världsligt slag. Både Sverige och Peru tog sig emot oddsen till fotbolls-VM i sommar. Hur kommer det gå för våra länder i turneringen?

- Min förhoppning är att Peru kan lyckas på samma sätt som Island gjorde i EM för några år sedan, där de helt oväntat slog storlag. Sverige kommer att komma längre än Peru, det måste jag säga eftersom jag är svensk. Tyvärr är peruanernas proffs dopingavstängt eftersom han i samband med match drack det traditionella peruanska koka-tét som innehåller dopingklassade ämnen.

Anders Lundberg

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!