Det var inte för att ensam ha sin boning i himlen som Jesus på fyrtionde dagen efter sin uppståndelse återvände dit. Jesus har endast gått före oss till himlen och väntar nu att vi ska komma efter. Om vägen till himlen har episteltexten (Apg 1:1-11) flera viktiga lärdomar att ge oss.
Vägen till himlen
1) Det är Jesus som genom sin död och uppståndelse har banat vägen till himlen.
Det är därför textens skildring av Jesu himmelsfärd börjar med att tala om just Jesu död och uppståndelse: Han visade sig för dem efter sitt lidande (hans död) och gav dem många bevis på att han levde (hans uppståndelse).
Hade Jesus inte lämnat himlen och kommit till jorden och här dött och uppstått för oss, så hade vägen till himlen varit obönhörligt stängd. Som en ogenomtränglig mur hade då synden hindrat oss att nå det himmelska målet. Men nu har Jesus kommit. Han utblottade sig själv. Han kom för att tjäna och ge sitt liv till lösen för oss. Så blev han försoningen för våra synder, ja, inte bara för våra utan också för hela världens synder. Och är våra synder borttagna, så är också skiljemuren mellan Gud och oss nedbruten. Skriften säger: ”I kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allraheligaste (himlen) på den nya och levande väg som han har öppnat för oss.” (Hebr 10:19,20) Och när Jesus uppstod från de döda, så blev det med kraft bevisat att han i sin död verkligen banat en väg till himlen. Hade döden behållit Jesus, så hade vägen till himlen förblivit stängd för oss. Men nu har Jesus uppstått. Just därför vet vi att det finns en väg till himlen också för oss.
2) För att kunna gå vägen till himlen behöver vi den helige Andes hjälp.
När Jesus återvände till himlen blev lärjungarna lämnade kvar på jorden. Hur gärna de än hade velat följa Jesus till himlen, fick de det inte. De måste vara kvar här ännu en tid. De skulle vittna om Jesus i Jerusalem och Judéen och Samarien, ja, ända till jordens yttersta gräns. Men hur skulle de kunna detta?
I sig själva var de värnlösa, och den värld Jesus sände ut dem i var ond. Detta visste Jesus. Därför lovade han dem helige Ande och med honom all den kraft de behövde för att kunna vara Jesu vittnen. Tio dagar senare, på pingstdagen, uppfylldes löftet.
Jesu löfte om Andens hjälp gäller också oss som i dag vill vara Jesu lärjungar. Och väl är det, för på vägen till himlen möter många hinder – utifrån av djävulen och världen, inifrån av det fördärvade hjärtat. Andens hjälp ges genom nådens medel. Hur viktigt därför att vi troget tar vara på Ordet och nattvarden. Och tycker vi att vi inte genast får Andens hjälp, får vi hålla tillgodo med att stilla vänta på den. Det gör vi inte förgäves. Håller vi bara till vid de andliga kraftkällorna med bön om Andens hjälp, ska vi också få vad vi väntar på: Andens ljus, så att vi inte förvillas av världens många bedrägliga röster utan klart ser var vägen till himlen går, men också Andens kraft, så att vi inte ger upp vid mötande svårigheter utan kan färdas framåt på vägen till himlen utan att bli trötta eller rent av tröttna.
3) På vägen till himlen behöver vi ständigt se uppåt.
Lärjungarna såg mot himlen dit Jesus for upp. Så behöver också vi som i dag vill vara Jesu lärjungar göra. Vi går ju på vägen som har himlen som mål. Men så länge vi är på vägen befinner vi oss på jorden, och det är inte utan sina faror för oss. Umgänget med andra kan medföra att vi lägger oss till med levnadsvanor, värderingar och uttryckssätt som i grunden strider mot Guds ord. Skötandet av allt jordiskt kan ta så mycket tid och kraft i anspråk att vi inte hinner eller orkar vårda våra själar som vi borde. Plikterna kan vara så ansträngande att vi frestas till att då och då hoppa över Ordets bruk och bönen. Just därför är det så viktigt att ständigt se uppåt.
Det betyder inte att leva så världsfrånvänt som möjligt. Vi ska vara i världen och där vara salt och ljus. Men genom att ständigt se uppåt får vi hjälp att se på det jordiska på ett rätt sätt: som Guds goda gåvor som vi tacksamt får ta emot och glädja åt oss, men som allt är förgängligt och därför inte går att bygga den verkliga lyckan på. Genom att inse detta får vi en kraftig hjälp mot de faror och frestelser som vistelsen på jorden kan medföra. Så kan vi mitt ibland människor och mitt uppe i arbetet se mot himlen.
Men det gör oss också allt bättre rustade att möta den morgondag vi inte vet någonting om. Det begär vi heller inte att få veta. Vi är nöjda med att få ta en dag i sänder. Vi vet att när vi ser upp till Herren i tro, ser han ner till oss i nåd och låter allt samverka till vårt bästa.
Men när vi ständigt ser uppåt blir vi också rustade för evigheten. Vi gör oss hemmastadda i himlen redan på jorden. Det föds hos oss en längtan efter honom som ska komma igen på samma sätt som han farit upp till himlen. Vi stämmer in i den kör av människor över hela jorden som bekänner: Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare (Fil 3:20). Amen.
Jan-Erik Appell