Få kan ha missat hur det i oktober månad uppstod en proteströrelse mot sexuella trakasserier under samlingsbegreppet ”#MeToo”; som betyder ”jag med”. Denna rubrik bildar igenkänningspunkten för olika personer som vill berätta om övergrepp som de har utsatts för. På bara 24 timmar spred den sig på olika sociala medier i över 12 miljoner upplagor till långt många fler läsare. Sedan dess har oräkneliga miljoner kvinnor, över hela jorden, antingen delat med sig av sina egna eller andras upplevelser. Ganska snart fick detta konsekvenser. Inte bara för de som deltog i kampanjen men också för de – framförallt – män som blev utpekade som förövare. Redan tidigt i kampanjen stod män i maktpositioner i fokus och så blev också fallet i Sverige. Inledningsvis ville massmedia inte namnge de utpekade personerna, men när det redan genom informella medier blev känt, föll man till föga och namngav en del av dem som tillvitats kränkningar av olika slag. Personer som på olika sätt fick erkänna – i vart fall något av – det som de anklagades för. Det blev då, inte bara inofficiell sanning, utan helt blottlagt att det bland dessa män fanns företrädare för de mest högljudda tillivrarna av jämställdhet mellan könen och modernism. Personer som häcklat andra för deras kritik av feminism eller svinaktiga beteende mot kvinnor.

#MeToo-kampanjen visar oss tydligt hur syndens normlöshet leder till lidande. Inte bara för den som blir utsatt, men också för den som syndar. Men det visar oss också hur lagen bara kan leda till två saker: hyckleri eller uppgivenhet. Hyckleriet i att å ena sidan ha varit riksinkvisitor i kampen mot samma synd som man i hemlighet ägnar sig åt. Eller avslöjandets uppgivenhet när man förstår sina stora brister.

Kampanjen lär oss också hur svårt det är att upprätthålla den moderna sexuella friheten och normlösheten samtidigt som man kräver absoluta ramar för sexualitet. Det verkar uppenbart att dessa saker inte kan förenas. Vill vi upprätthålla sexualitetens gränser måste också det finnas tydliga föredömen och dygder kring hur den brukas. Återigen har Guds lag en viktig lärdom för oss. Sjätte budet är inte bara en straffande lag utan ett dygdemönster som pekar på äktenskapet som sexualitetens ram, mål och mening. Därför måste kyrkan också rikta ett sökarljus mot sig själv. Det finns gott om exempel på osund sexualitet vars varningssignaler vi inte får förtiga utan måste lyfta fram i ljuset. På samma sätt som det kan kännas bekräftande av våra fördomar att ledande feminister avslöjas som förövare bekräftas alla fördomar om kyrkan när sådant får ske i vår mitt. Här finns ett stort förebyggande arbete, ett erkännande arbete och ett reparerande helgat arbete för att syndens lidande ska helas och läkas.

Till sist ska det sägas att det tydligaste mönstret i #MeToo-kampanjen är att människan så gärna vill tala om synden – så länge det är någon annans synd.

Det är främmande för Guds lag som lär oss att inte bara säga ”jag också” utan min skuld, min skuld, min stora skuld. Det är den synden som vi en dag ska få stå till svars för inför Guds domstol. Den domstolen är inte en folkdomstol där det räcker att peka på andra och skrika korsfäst, korsfäst! Där måste ansvaret utkrävas för våra egna synder. Någon måste ta ansvar för synden. Den ende som kan ta ansvar för oss det är Jesus. Hans kampanj är korsets förkunnelse som lär oss #ForYouToo – också för dig har jag burit synden och naglats vid korsets stam för att dö med din synd och uppstå till evigt liv. Ska vi upphäva syndens konsekvenser på allvar då är det budskapet som måste delas från människa till människa över hela vår jord.

Andreas Stenkar Karlgren