18 e Trefaldighet

Människan är en samlare. En del samlar på sig rikedomar på sina bankkonton, som aktier eller i attraktiva fastigheter. Andra försöker samla på sig en immateriell rikedom i form av anseende, ryktbarhet eller någonting helt annat.

I dagens evangelium liknar Jesus himmelriket först vid en skatt gömd i en åker, sedan vid en mycket dyrbar pärla. Gemensamt för båda dessa liknelser är att mannen som fann skatten respektive pärlan insåg deras rätta värde. De var mer värda än allt annat! Sådant är himmelriket.

Var finner jag himmelriket?

Himmelriket är nära och tillgängligt för oss. Mitt ibland oss förkunnas Guds eget ord och sakramenten utskiftas. Fortfarande kommer många människor i vårt land i kontakt med ordet och sakramenten utan att egentligen ha sökt efter dem. Det är som med skatten som låg gömd i åkern. Många människor kunde gå förbi i skattens omedelbara närhet utan att veta vilken rikedom som låg där, bara några spadtag bort och väntade på att upptäckas. Så går också många, många människor omedvetet miste om himmelriket. ”För sent skall syndarn vakna, där ingen morgon är, där han skall evigt sakna den nåd han spillde här.” (Sv.ps. 535:2)

I Jesu liknelser om skatten om pärlan blev de dock funna. Köpmannen i den andra liknelsen sökte aktivt efter vackra pärlor. Så lovar också Guds ord att den som söker ska finna. Däremot sägs det ingenting om att mannen i liknelsen om skatten i åkern var ute på skattjakt. Många människor som kommit till tro på evangeliet om Jesus sökte inte heller efter det. Av någon anledning, det finns många möjliga anledningar, kom de i kontakt med kristen förkunnelse och greps av ordet. Det var någonting med det som kändes gott och som gav dem mersmak. Så tog vandringen på trons väg sin början för dem. Snarare än att de sökte och fann världens Frälsare så fann han dem. Hur många människor har inte också blivit burna till det heliga dopet redan som små barn för att där mötas av Guds nåd?

Hur blir himmelriket mitt?

Det är ingenting konstigt med att mannen som fann skatten i åkern sedan gömde den i jorden. När man tar till sig evangeliet, i en del fall försiktigt och till och med trevande, behöver man till en början ”gömma” ordet i sitt hjärta. Så gjorde ju också jungfru Maria med budskapet om det stora som skulle ske med henne. Den nykristne behöver först låta sig befästas i gudsordet innan hon ger sig ut för att evangelisera omvärlden.
Men hur ska himmelriket bli mitt? I liknelserna om skatten och pärlan går upphittarna bort och säljer allt de äger för att kunna förvärva åkern med skatten respektive den dyrbara pärlan. Man behöver göra sig av med det gamla för att vinna det nya, som är av större värde. Några kapitel senare i Matteus evangelium säger Jesus till sin lärjunge Simon Petrus: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:19) Det som i liknelserna om skatten och pärlan beskrivs som att försaka någonting beskrivs i Jesu ord till Petrus som att lösas från någonting. Här är det fråga om två sidor av samma mynt. Att överge sitt gamla liv i synd för att ta emot syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod kan beskrivas som att man avstår från syndalivet, men innebär egentligen att man löses från det. Man blir fri från det som höll en fången i det förgängliga. När personerna i liknelserna går bort och säljer allt de äger uppfattas det lätt som att de ädelt försakar någonting. I själva verket blir de lösta från fångenskapen i det jordiska. Mannen som fann skatten i åkern och sålde allt han ägde gjorde det ”i sin glädje”. Inte att undra på – det är härligt att få byta sin synd och död mot förlåtelse och liv i Jesus!

Hur behåller jag himmelriket?

Jesu lärjungar, som lyssnade till liknelserna om skatten och pärlan, hade tagit emot honom, och därmed himmelriket. De hade lämnat allt för att följa honom. Ändå hade dessa liknelser ett angeläget ärende till dem, och till alla som tror på Jesus och redan har del i himmelriket. Den kända reformationspsalmen slutar med en livsviktig önskan: ”Guds rike vi behålle.” (Sv.ps. 237:4) Att behålla Guds rike (så kallas himmelriket i de andra evangelierna) är den kristnes dagliga uppgift livet ut.

Den som bekänner sin tro på Jesus kan få upptäcka att omgivningen betraktar en som lätt naiv eller barnslig. Många kristna möter också hårdare motstånd. Aposteln Paulus uppfattades på en och samma gång som galen och som så farlig att han måste hållas i fängsligt förvar under flera års tid. Den kristna kyrkan har dock många gånger gått stärkt ut ur tider av förföljelse. När de kristna håller fast vid sin bekännelse till Jesus också i motvind ser omgivningen att deras tro är på riktigt.

En ännu större fara för de kristna är frestelsen att se sig om, att se tillbaka på det man lämnat, att på nytt börja leva för världen. Det är svårt att behålla himmelriket. Ja, vi kan inte behålla det av egen kraft, men också detta, som för oss är omöjligt, är möjligt för Gud. Han bevarar oss när vi dag för dag lever nära honom i bönen och hämtar kraft i hans ord och i altarets sakrament.

Här gäller det dock också att inte bara lyssna till ordet utan också att underordna sig det – att ta emot det i lydnad. Lydnad är ett ord som har svårt att finna en plats i vår kultur idag, där man odlar ett ideal av självständiga och självsäkra individer som inte böjer sig för något. Vår Herre, Jesus Kristus, var dock själv lydig ända intill döden på korset. Han gav allt och sparade inget för att vinna dig och mig! Han köpte oss fria från mörkret med sitt eget blod. Därför tillhör vi inte längre oss själva utan honom, och ska leva för honom. Det betyder att vi inte ska leva för oss själva utan i lydnad för hans vilja.

Att sälja allt man äger för att vinna skatten i åkern eller den dyrbara pärlan är någonting som en kristen får göra varje dag. Varje dag får man på nytt bryta upp och kasta loss från det fåfängliga livet här i världen. Man får be om syndernas förlåtelse, såsom man gör i Herrens bön, och be om Andens förvandling.

”Gud, för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.” (Sv.ps. 285:3)

Betraktelse, 18:e söndagen efter Trefaldighet, årgång III, evangeliebok 1983

Anders Alapää