Under rubriken ”Ett är nödvändigt” får vi på söndag höra Jesus säga att vi inte ska samla oss skatter på jorden, sådana som ohyra eller bankkrascher kan förstöra eller som är åtråvärda för tjuvar. ”Samla er (istället) skatter i himlen!”

Vår naturliga längtan är att samla ”skatter”, sådant som skapar trygghet, identitet, mening och livsglädje. För någon handlar det om betydande fondkonton, för en annan om ett hem, som kunde komma med i ”Allt i hemmet”, för en annan om möjligheten till några av de hundra upplevelserna som bara är ett ”måste innan du dör”. För en annan handlar det om vacker konst. Listan kan göras lång, men Jesus vill i sin uppmaning i Bergspredikan peka mot ett annat håll: himlen. Han talar om möjligheten att samla skatter för himlen, omistliga och dyrbara. Dessa rader skrivs (11/9) medan stormen ”Irma” drar in över Florida och gör tillvaron mycket osäker för miljontals människor och där hus och hem, trädgårdar, bilar, båtar och mycket annat förstörs – och människor står bokstavligt fyllda ”av ångest och … rådlösa vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25).

Vad för skatter talar Jesus om? Om vi ställer frågan tillbaka till honom, ”Vilka skatter samlar du i himlen?”, så är nog svaret detta: ”Det är alla dem som jag får ta med mig till min härlighet och får dela den med dem. Detta är mitt lidandes lön.” Alltså: hans dyrbara skatt är var och en som tar emot hans korslidande till frälsning. Då kan man vända frågan på nytt:

Vad kan vi få med oss till himlen? Ingenting av det som kan köpas för pengar. Inte ett endaste vackert smycke. Däremot kan en förälder få med sig sina barn, en pastor sin församlings medlemmar och en kristen någon av sina grannar. Det är inte en naturlig tanke, men detta är det enda vi kan få med oss när vi lämnar livet på jorden. Men här är det perspektiv på tillvaron som ger livet dess djupaste mening: att själv vara på väg dit, och samtidigt ha fått med sig några dit, dit till honom som öppnat dörren genom sin död.

Är det detta som egentligen är ”nådelön”? Vad kommer att vara större än detta: Att som förälder få uppleva lyckan att mitt barn eller mina barn möter mig där framför tronen! Eller som församlingsföreståndare få möta en skara människor, som kommer emot mig och i glädje över det evangelium som fört dem dit. Eller att få komma över ”tröskeln” in i den stora festsalen och få möta några av dem för vilka man vittnat och bett, bön som kanske pågått i åratal. Vad kommer att vara större än detta? Jo, en sak är större: att själv få vakna upp och få se hans ansikte, som psalmisten säger: ”Men jag ska få se ditt ansikte i rättfärdighet, jag ska mättas av din åsyn när jag vaknar.” (Ps 17:15) Då ser jag att jag är hans skatt och lön.

Utöver vanliga uppgifter i hem och samhälle är detta ett skattsamlande för himlen som ger livet sin djupaste mening – därför att det var detta som min Herre ville. ”Frukta inte! Härefter ska du fånga människor!” sade Jesus till den häpne Petrus efter den väldiga fiskefångsten. Till alla säger han: ”Gå ut och gör alla folk till (mina) lärjungar!” Vad har Herren anförtrott oss med när han lämnade sina apostlar och den unga kyrkan vid sin himmelsfärd? Evangelium om Honom. Evangeliet är det kapital varje kristen förälder är anförtrodd med, liksom varje pastor/präst/predikant/biskop. Och varje kristen i sin kallelse som medlem i det ”konungsliga prästerskapet”. Evangeliet har i sig kraften att skapa en frälsande tro. Det kommer alla dessa att vittna om, som vi möter när vi kommer över himlens tröskel: Genom evangelium om Jesus Kristus och hans kors, kom vi till tro och blev bevarade i tro. Och varje räddad kristen vet: så är det. Och vet vi detta nu, så vi finns det ingen viktigare prioritering än denna: Guds ord först. I hemmet, i församlingen, i mitt hjärta, så att jag kan vittna.

När denna tidning når sina läsare har Svenska kyrkan haft sitt kyrkoval. En lång rad nomineringsgrupper tävlar om olika förtroendeposter, inte minst de 251 platserna i Kyrkomötet. Men knappast någon nomineringsgrupp har någonting av det som är det viktigaste av allt på sitt program.

I dagens utgåva av tidningen Expressen redogörs för valet, och reportern sammanfattar de olika nomineringsgruppernas program med att det blir ”mycket floskler som att ’kyrkan ska finnas där människor är’”. Ett litet ljus i mörkret är Frimodig kyrka, som hittills haft 12 platser i kyrkomötet. Deras reklam i Göteborgs bussar den senaste tiden har pekat på något helt annat än alla andra grupper: att möta människor med budskapet om Jesus. Alldeles oavsett om vi tror att det finns en framtid för Svenska kyrkan i sin nuvarande organisation eller inte, så är det ett ljus i mörkret. Något sker alltid, där ett äkta vittnesbörd om Jesus, den korsfäste och uppståndne, bärs fram. Det kan samla skatter i himlen.

Om vi äger syndernas förlåtelse och har vårt hjärta i himlen kan vi delta i denna ”skattjakt”, uppfyllda av barmhärtighet mot vår omgivning och med villighet att räcka dem det enda som kan skapa tro: evangelium.

Bengt Birgersson