Tredje söndagen efter Trefaldighet – 2018

Skriven av:
Publicerad: 19 juni, 2018

Bortkommen 

Vi kan leta efter många olika saker som kommit bort. Nycklarna till bilen är en klassiker. Men i en vardag med allt fler möjligheter och val kan människor börja leta efter en trygg identitet, särskilt när goda normer och seder förfaller. Vi kanske reflekterar över vårt ursprung, släkt och samhälle, i ett försök att hitta vår plats på jorden. I en slit och släng-kultur, omgivna av ytlighet och hotande död, börjar några söka meningen med livet – är det bara att föra släktet vidare eller handlar det om att lämna en bättre värld till kommande generationer …?

Men ska vi finna mål och mening med livet, behöver vi först låta oss finnas av Gud.

Faderns kärlek

Jesu ord är fulla av allvar i förhållande till fariséer och skriftlärda men ger stor tröst till den som behöver bli funnen. Poängen med liknelserna är ganska klar. Jesus berättar enligt Luk. 15 liknelsen om det förlorade men återfunna fåret och silvermyntet som svar på fariséernas kritik. De reagerar ständigt mot Jesus, eftersom Han tar emot syndare och till och med äter med dem. Tyckte de att Jesus som rabbi agerade olämpligt? Förminskade hans barmhärtighet den rättfärdighet som de själva var så stolta över? 

Fariséerna förstod att de fick kritik i retur. Jesu liknelse aktualiserar inte bara Ps. 23 utan även profeten ­Hesekiels ve-ord mot Israels herdar: 

”Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta […] De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som gått vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan ni härskade över dem med hårdhet och grymhet.” (Hes 34:2-4)

För dem gäller det – liksom för oss alla: ”Den rättfärdiges rätt­färdighet ska inte rädda honom när han syndar.” (Hes 33:12) Därför finns det inte heller någon glädje i himlen över de 99 som ingen omvändelse behöver – deras trygghet är falsk.

Det bortkomna fåret som omvänder sig väcker däremot glädje i himlen. Fariséernas beräkningar slår fel: Syndarnas storlek och antal spelar ingen roll, inte heller en övervikt av goda gärningar – det gör istället omvändelse från synden. Profeten Hesekiel säger: ”Den ogudaktige ska inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet.” (33:12) ”Man ska inte komma ihåg några av de synder han har begått.” (33:16)

Det talas varken om fårets eller syndarnas prestationer; endast att de höll sig nära intill Jesus för att höra Honom. Däremot står det vad fåraherden gör: Han söker sitt får tills han hittar det. När han letat upp det blir han glad och tar hand om det. Väl hemma delar han sin glädje.

För fariséerna var Jesu liknelse en allvarlig varning, men tänk, vilken tröst hans ord måste ha varit för de andra; för dem som sett sin egen synd men ingen utväg! De insåg att de var stora syndare, men började ana att Jesus kommit för deras skull (Luk 19:10; 1 Tim 1:15). Han är profetians uppfyllelse: 

”De förlorade ska jag söka upp, de som gått vilse ska jag föra tillbaka, de sårade ska jag förbinda, och de svaga ska jag stärka.” (Hes 34:16)!

Det var ju just därför som Gud blev människa: Alla är vi skapade till Guds avbild, och Fadern kan inte acceptera en spill-procent om 10% eller ens 1%. Han gör inga beräkningar utan älskar var och en, söker var och en. Därför blir det också glädje i himlen över varje syndare som omvänder sig. Änglarna gläder sig med Fadern, Sonen och den helige Ande, liksom den benådade omges med frälsningens jubel (Ps 32:7). Faderns kärlek gör att Han söker nitiskt och noggrant. Liknelsen om myntet stryker under det.

Ännu idag

Fariséerna gjorde synden hanterbar – bristen på kärlek till Gud och nästan doldes under en fasad av lydnad och goda gärningar, men Jesus kallar dem vitkalkade gravar (Matt 23:27).

Vår tid förminskar också gärna Gud. Var och en gör sig sina egna föreställningar om hur Gud borde vara; olika tolkningar bryts mot varandra, men fyller oss inte med bävan inför det gudomliga majestätet. Man talar hellre om känslan av skuld än om verklig skuld. Men om herdarna agerar ”vård-team” och börjar behandla känslan, så blir synden hanterbar – och vi tappar Nåden. För Gud är ingen skrivbordsprodukt, utan en förtärande eld. Men Han älskar sin skapelse och återger varje person livsmening och barnaskap, när hon omvänder sig. 

Hans röst kallar ännu idag (Ps 95). 

Jakob Okkels