Nyss var det kyrkoval. Precis som i andra val fanns det olika uppfattningar om hur den makt valet genererar bör nyttjas. I Riksdagsvalet om ett år står höger mot vänster, skattesänkningar mot utgiftshöjningar, individens frihet mot den djupa staten.
Ingen skulle dock komma på tanken att göra olika kvantfysiska teorier till valfrågor. Liberalerna håller inte på supersträngteorin och Sverigedemokraterna förkastar inte tanken att det finns gravitoner, lika lite som Vänsterpartiet vill avskaffa gravitationen. Hur vår fysiska värld är beskaffad har helt enkelt inte med politik att göra. Naturlagarna förväntas verka alldeles oberoende av vad vi tycker om dem.
Här skiljer kyrkovalet ut sig. Guds vilja är inte längre Guds utan vår, att manipulera som vi vill tycks många tro. Glada men okunniga amatörer vispar lättvindigt runt bland vedertagna teologiska sanningar, som om de själva var gudar, fria att fastställa om solen snurrar runt jorden eller tvärtom.
Märkligt nog krävs det numera inte ens argument grundade i den bibliska myllan för att vända upp och ner på teologin efter eget huvud. Visserligen finns det en ”teologisk kommitté”, men i god demokratisk anda utses den av Kyrkomötets politiker, eller rättare sagt majoriteten bland dessa. Det vill säga precis dem som vi har gett fritt spelrum att bejaka eller förkasta det Gud har sagt. Därifrån finns det därför föga stadga och verklighetsförankring att hämta.
Hur gick det då? Vissa betraktar sig som vinnare, andra som förlorare. Måttstocken är, för de flesta, antalet väljare som valt att rösta på just ”oss”.
Själv röstade jag tveklöst på Frimodig kyrka, eftersom jag visste att de inte kunde förlora. För mig var det helt avgörande att inte hamna i det förlorande laget. Man förlorar nämligen inte ett kyrkoval genom att för få röstar på en. Man förlorar ett kyrkoval genom att ignorera Guds vilja, genom att själv vilja vara Gud. Lyckligtvis finns det även för detta, förlåtelse. I alla fall för den som vill ta emot den.
Jonas Lidén