Den hyllade författaren Michel Houellebecq – en av Frankrikes ledande vänsterintellektuella – chockerade kultureliten 2015 med sin nya roman Underkastelsen (’Soumission’ på franska). Handlingen i denna bok utspelar sig i Frankrike år 2022 då Muslimska brödraskapets kandidat går segrande ur presidentvalet med stöd av den politiska vänstern och den traditionella högern men i hård strid mot de högerradikala i Nationella fronten. Romanen fick en förnyad aktualitet under vårens val av president och Nationalförsamling. Tendensen från boken fanns där i valet – en vänster som funnit en ny social underklass i de övervägande muslimska invandrarna från Nordafrika och Mellanöstern och som hos muslimer respekterar värderingar och traditioner som de annars stenhårt angriper hos traditionella kristna.
Nu blev ju utgången den här gången en helt annan än den Houellebecq spinner sin historia omkring. Presidenten Macron och hans parti lyckades samla en bred allians kring de värden som sedan länge präglat Västeuropas demokratier – en blandning av liberal finanspolitik parat med en humanistisk människosyn och familjepolitik.
Huvudpersonen i romanen är en medelålders akademiker som en gång intresserat sig för katolska författare och till och med följt deras fotspår till kloster, men som sedan länge omfattar en rätt cynisk livssyn där han i sin uppgivenhet om livets mening söker tröst i vad som aposteln kallar ”köttets begärelser”. Han förvånas över den serie händelser som snabbt leder till en islamifiering av Frankrike. Hans första reaktion är motstånd och att söka de kristna rötterna. Men han finner snart att islam bakom slöjorna erbjuder en märklig kombination av en enkel moral grundad i gudstro och en religiöst sanktionerad hedonism (lustfilosofi) förverkligad bland annat i polygamin.
Houellebecqs roman rymmer många skarpa iakttagelser som skaffat författaren ovänner inte bara i den röda kultureliten som han nu anses ha förrått. I sin framtidsvision tecknar han också bilden av kristna och konservativa politiker som bestämmer sig för att det finns stora fördelar med att stödja en muslimsk president. Så bildas nämligen en stark front som inte bara löser spänningarna mellan fransmän och muslimska invandrare – en spänning som orsakat så många terrordåd – utan som också sätter punkt för den sekularism som präglat Frankrike sedan revolutionen 1789.
Till en början ger den muslimska överheten mycket goda livsvillkor för de kristna kyrkorna så länge de bejakar underkastelsens princip. Kristendomen anses i boken av olika skäl så försvagad att den aldrig skulle kunnat häva sekularismens ok på egen hand. De politiskt engagerade som söker en religiös överbyggnad till sitt program har i många fall kommit fram till att islam är en rakare och manligare religion som inte krånglar till det med treenighetslära och en Gud som blir en svag människa.
I bakgrunden av Houellebecqs skildring tecknas också bilden av en humanistisk kristendom som har undergrävt västerlandets motståndskraft, så att det till slut låter sig behandlas av den muslimska världen på samma sätt som huvudpersonen i sängkammaren behandlar de prostituerade och andra kvinnor han har umgänge med – underkastelse, som sagt.
Boken som har passager som gör att den inte kan rekommenderas att läsas, tycks ändå ha ett synnerligen aktuellt och viktigt syfte. Den ställer viktiga frågor om vart vår civilisation är på väg och om vem som kyrkan kan vinna på att bilda allians med. Realismen i boken garanteras av författarens betydande förtrogenhet med idéhistorien (kristna tänkare som Chesterton och Belloc nämns) och en djuplodande analys av samtiden.
I Sverige idag skulle kristna kunna bilda en allians med den växande muslimska gruppen. Mot ateistiska och materialistiska krafter i kultur och politik skulle vi kunna ändra maktbalansen i synen på aborter, äktenskap och utbildning.
Kristna som tänker i mönster präglade av makt, effektivitet och framgång kan säkert frestas av sådana allianser. Ingen kan förneka att det på flera områden som hör det jordiska livet till finns en betydande värdegemenskap mellan de kristna, muslimer och judar som böjer sina tankar och samveten under en gudomlig uppenbarelse.
De kortsiktiga vinster som en sådan allians skulle kunna medföra skulle dock inte uppväga den långsiktiga skada som ett närmande mellan kyrkan och islam skulle innebära. Hur sekulariserade, hur ”förlorade” Sveriges och Västeuropas folk än är, är det ändå från den kristna kyrka som de har förlorats. Om kristna ideologiskt allierar sig med muslimer, skulle vara som om fadern i den välkända liknelsen skulle alliera sig med den hemmavarande sonen och slänga ut den förlorade sonen när han vände hem. Troende kristna bör i politiken i första hand samverka med så kallade”kulturkristna” , alltså människor som utan att ha en personlig tro sätter värde på den kristna etiken och vårt kristna kulturarv.
I övrigt måste kristna i politiken överväga vad som är samhällets uppgift. Hur viktigt är det att staten står i lagens tjänst och uppehåller lag och ordning? I vilken mån ska kristna driva på att Guds rikes kärleksprincip drivs fram i samhället genom politiska beslut, skatter och lagar? Frågan är ytterst vad vi ska underkasta oss och vad vi ska stå emot in till döden. Ett sådant motstånd är möjligt endast i en nära allians med Honom som har givits all makt i himlen och på jorden.
Fredrik Sidenvall