100 år sedan katekesen försvann: Ett samtal med professor emeritus Bo Johnson

Kan man se några effekter av att Lilla katekesen slutade att vara lärobok i skolan? Enligt Bo Johnson är konsekvenserna omfattande och djupgående.

Skriven av: Gabriel Skilling
Publicerad: 29 jun, 2019

Lilla Katekesens tidigare ställning i Sverige

Lilla Katekesens intåg i Sverige

År 1527, endast 10 år efter att Martin Luther spikat upp sina 95 teser, fattades beslut vid riksdagen i Västerås att Uppsalas katolska kyrkoprovins skulle bryta förbindelserna med påven. Två år senare, 1529, hade Martin Luther skrivit färdigt den Lilla Katekesen varpå den började tryckas. Femton år senare, 1544, gavs den för första gången ut på svenska och bara femtio år senare började prästerna hålla förhör i katekesen.

Ytterligare 100 år senare beslutades om 1686 kyrkolag. Enligt kyrkolagen var det kyrkoherdens uppgift att se till att socknens barn, förutom att lära sig grunderna i den kristna tron, lärde sig att läsa. Det var föräldrarnas uppgift att antingen själva lära barnen eller tillse att någon annan läskunnig lärde barnen att läsa. Husförhören och dess folkbildande karaktär är därför förklaringen till att så många redan i början av 1800-talet var läskunniga i Sverige.

Lilla Katekesen och folkskolan

Trots att många kunde läsa och hade de grundläggande kunskaperna rörande den kristna tron började frågan om allmänna folkskolor att tillta under 1800-talets början. Tidigare hade främst söner till borgare, prästsöner och storbönder möjlighet att gå i skola. År 1842 fattades så beslut om att det i varje socken skulle finnas minst en folkskola. I styrelsen för skolorna skulle kyrkoherden sitta som ordföranden och biskopen var tillsyningsman över skolorna. Skolväsendet sågs helt naturligt som en kyrklig angelägenhet.

Kristendomsundervisningen med fokus på Lilla Katekesen samt biblisk historia var därmed också självklara ämnen tillsammans med de övriga ämnena. Lilla Katekesens hade därmed en given plats i skolan fram till 1919 då en ny läroplan för folkskolan infördes. I den nya läroplanen tonades katekesundervisningen ner och istället lyftes främst den kristna etiken fram.

Samtal med Bo Johnson

Utöver kyrkan har skolan haft en viktig roll i undervisningen av den kristna tron. Hur påverkades kyrkan och samhället av förändringen av läroplanen 1919?

Det blev en stor påverkan av den förändringen. Det blev en förskjutning till den kristna etiken och mot den första trosartikeln om Gud som skapare vilket också påverkade synen på naturen. Idag ser vi det inte minst genom att klimatfrågan har blivit en fråga också för kyrkan. Det som samtidigt skedde var att den andra trosartikeln som handlar om frälsningen genom den uppståndne Kristus också började tonas ner.

Hur kan förändringen av läroplan få en så omfattande konsekvens?

I och med att Lilla Katekesen till stor del förlorade sin plats i skolan kom det långsiktigt att påverka hela folket och därmed också kyrkan. Katekesen är sammansatt av många olika delar men i centrum är trosbekännelsen. Hela katekesen kan lite förenklat sägas vara en utläggning av trosbekännelsen. När katekesen förlorade sin plats och den kristna etiken istället lyftes fram blev det i praktiken lagen som betonades. Den andra trosartikeln som behandlar själva kärnan, frälsningen i Kristus Jesus, fick en nedtonad plats. Också den tredje trosartikeln som handlar om hur Anden utför sitt verk i Kyrkan tonades ner. Ett förkortat evangelium är detsamma som att man klipper av lagen och då blir det ingenting kvar. Lagen kan inte göra sitt verk och driva till Kristus.

Du sa att endast lagen blev kvar men säger samtidigt att lagen inte kan göra sitt verk och driva till Kristus. Hur menar du då?

I och med att andra och tredje trosartikeln tonades ner skedde också en förskjutning från att lagen handlade om individens ansvar som är kopplad till individens omvändelse, bättring och tro till att mera handla om ett kollektivt ansvar.

Det ser vi nu i hur man talar om klimatet. Det blir en allmän skuld och samtidigt avsaknad av evangelium. Evangelium har mer eller mindre ersatts av att sänka lagens krav, men det är inte evangelium utan fortfarande lag. Det har också blivit en annan betoning från att se till den enskildes kristna tro till att se till kyrkotillhörighet.

Jag tror att frikyrkligheten delvis var ett svar på en överbetoning av att det räcker att vara döpt och tillhöra en församling. Man ville återkomma till den enskildes bättring och frälsning.

På vilket sätt har denna förskjutning påverkat?

En plågsamt stor del, både inom och utom kyrkan, tror att evangelium är detsamma som att tona ner lagen. I 1878 år katekesförklaring står det att ”Den helige Ande kallar genom evangelium”. Det är ganska intressant, men försummat. Det handlar om den uppståndne Kristus.

Jag tillhör också kritikerna av den nya kyrkohandboken. Rent teologiskt och litterärt är den, enligt mig, undermålig. I flera av nattvardliturgins alternativ kommer Kristus inte fram tillräckligt tydligt. Rent allmänt är alternativen i handboken för många och kommer ofta inte längre än till första trosartikeln.

Vad tänker du, utifrån detta, om framtiden?

Det är alltid svårt att profetera. Man kan ju profetera en liten bit i taget men också utifrån ett större och längre perspektiv. Inom den mera ansvarskännande delen av kristenheten har man alltid bett om en gudomlig väckelse. Och när väckelsen väl har kommit så har det varit på ett annat sätt än vad man förväntat sig. Ett sådant exempel är när prästerna på västkusten under 1900-talets början bad om en väckelse. Det som då kom var den högkyrkliga väckelsen. Nu har de två traditionerna mötts och blivit en syntes.

Hur tänker du att en ny väckelse skulle kunna se ut?

Det enda jag är säker på är att den uppståndne Kristus måste stå i centrum för en ny väckelse. Vi måste också vara medvetna om tidens tecken och vara observanta på de enskilda händelserna, som kan visa sig vara mer än en enskild händelse. Exempelvis kan ett möte i ett själavårdssamtal inte bara lämnas i tomma luften. Det mötet kan nämligen ge ringar på vattnet och först 20 år senare kan det visa sig att det mötet fått mycket stor betydelse. Vi måste därför som individer ta vara på alla tillfällen.

Vilken fråga ser du som mest aktuell inför framtiden?

Vår generations stora utmaning är hur vi ska möta alla de människor som börjat, och kommer att börja, fundera. Vi har den muslimska gruppen som delvis består av sekulariserade muslimer. De behåller vissa traditioner som en del av identiteten men är inte troende i egentlig mening. Sedan har vi de praktiserande muslimerna. Det intressanta är att deras etik är ganska nära den etik som återfinns i bergspredikan, trots att det också finns skillnader. Den stora gruppen sekulära svenskar har därför en del gemensamt med dem. Det gemensamma handlar om tanken att försöka uppföra sig väl och sedan hoppas på det bästa.

Hur ska vi kunna möta den gruppen?

Frågan är hur vi ska kunna ställa frågor till dem utan att det enbart uppfattas som lag. Lagen måste få utföra sitt verk och driva oss till Kristus och evangelium får inte bli ett förkortat evangelium. Om man ser detta så finns det hopp om att möta dessa grupper. Detta är ingen nyupptäckt. Detta är något som alltid har sagts i Kyrkan och det måste upprepas och lyftas fram på nytt och på nytt. Detta är något som bör uppmärksammas och det borde diskuteras.

Upplever du att det har blivit fler som börjat visa intresse för den kristna tron?

Jag har hört om en lärare i skolan som gått igenom de olika religionerna. Bland eleverna fanns det bland annat kopter, ortodoxa, katoliker och muslimer. Då kom det fram en liten flicka och frågade: ”Jag är döpt och vi går ibland i kyrkan vid speciella tillfällen. Vad är jag då?”

Jag tror att mötet med den stora gruppen muslimer kan få svenskar att åter börja fundera på vilka de själva är och börja ställa frågor om kristen tro. I skolklasserna mötes grupper med olika traditioner, och det tvingar fram frågan om den egna tillhörigheten. Trots att Sverige blivit så sekulariserat bär vi på ett rikt kristet arv. I mötet med muslimerna uppstår nya frågor som kan få de sekulära svenskarna att börja fundera över var de står. Vår utmaning är hur vi ska möta den gruppen som börjar fundera. Vilka vägval kommer att göras från samhällets sida? Kommer samhället att försöka sekularisera den muslimska gruppen? Kommer det att bli ett radikalt sekulärt samhälle eller kommer man att söka sig tillbaka till sina kristna rötter och värderingar?

Vad ska då vi kristna göra?

Det gäller då att kristna grupper, och det är många olika kristna grupper i Sverige nu, inte lägger sin tid på att bekämpa varandra utan istället peka på det som förenar nämligen den uppståndne Kristus. Ska man sedan börja praktisera evangelium utan att riktigt ha förstått det, då blir lagen också mycket aktuell och viktig.

Ibland tror jag att vi luras in i en fälla genom att bekämpa det som är galet, och det måste vi också göra, men vi måste först och främst peka på trons centrum. När centrum väl är på plats så kan de andra detaljerna sedan komma.

Finns det inte en risk i att tona ner de skiljelinjer som finns inom kristenheten?

Vi ska inte tona ner skiljelinjerna. Däremot ska vi först och främst utgå från det som förenar, den uppståndne Kristus. Om man ställer frågan: Bekänner du dig till den uppståndne Kristus? Om svaret på den frågan är ja så får vi utifrån det dra konklusioner i alla de andra punkterna. I det samtalet som då måste föras ska vi försöka övertyga varandra, men det har vi ännu inte lyckats med inom kristenheten. Så länge vi inte har kommit överens måste vi likväl acceptera och godta varandra. Vi får godta varandra eftersom Kristus också har godtagit dem, då de bekänner sig till honom. Och i allt detta måste det vara kärlek.

Ser du generellt en större öppenhet för kristen tro?

När jag studerade var det en strikt gräns mellan tro och vetande. Så är det inte längre, det märker man inte minst inom naturvetenskapen. Ju mer man lärt sig om naturen desto mer ödmjuk blir man och därmed också mera öppen för olika religiösa frågor. Jag tror inte att Förbundet Humanisterna har så brett stöd i sin hållning. Frågorna som rör tro har snarast börjat aktualiseras allt mer.

Ser du hoppfullt på framtiden?

Jag tror och hoppas att dessa frågor som vi talat om behöver diskuteras, och kan börja diskuteras. Har man sett problemen och förstått vad som fattas så finns det likväl hopp.

Jag är nyfiken på vad som kommer härnäst, men jag har fyllt 90 år så jag kommer sannolikt inte att få uppleva det.