Det kommer en slutgiltig dom över det liv vi lever här på jorden. Gud har i sitt ord talat klarspråk om vad som ska ske. De många som sover i mullen ska vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam (Dan 12:2). Alla människor ska uppstå ur sina gravar, och det ska hållas dom – med en dubbel utgång.
Det eviga livet är gemenskapen med Gud i det rike som stått berett sedan världens skapelse (Matt 25:34). Då ska döden inte finnas mer, ingen sorg, ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta (Upp 21:4).
När vi läser Bibelns beskrivningar av himlen kan längtan väckas i våra hjärtan, särskilt när vi ser det som sker omkring oss: sorg och gråt, våld och krig, lidande och död. Ändå säger aposteln Paulus att: ”den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.” (Rom 8:18). Vem längtar inte dit?
Samtidigt talar Guds ord lika tydligt om alternativet till härligheten. Jesus säger att föraktet och den eviga skammen har sin plats i ”den eviga eld som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt 25:41) – en brinnande ugn där man ska man gråta och gnissla tänder (Matt 13:50). Det som på svenska har fått namnet Helvetet.
Det kan vara tungt att tänka på. Många vill därför bortförklara eller förneka denna verklighet. En del föreslår att helvetet inte är en evig tillvaro, utan snarare ett utsläckande av existensen. Andra menar att alla till sist kommer att träda in i himmelens härlighet. Men ingen av dessa tolkningar tar Bibelns klara undervisning på allvar. Den dubbla utgången har ett syfte.
Om vi tar bort helvetet ur Bibeln och den kristna tron, tar vi samtidigt bort tron på att Gud är rättvis och att hans ord är sant och tillförlitligt. Att påstå att helvetet inte finns är att säga att Gud är likgiltig inför den ondska som har präglat, och fortfarande präglar, vår värld. Om det inte finns någon vrede mot ondskan, ingen rättvis dom, då är Gud inte kärleksfull. För sann kärlek hatar det onda.
Att förneka den dubbla utgången och straffet för synd är också i praktiken att kalla Gud för lögnare, eller att mena att Bibeln inte är hans sanna ord.
Men Gud är kärlek. Gud är sann. Och Guds ord är sant. Därför får vi, både som kyrka och som enskilda människor, erkänna verkligheten av domen och helvetet.
Men på samma grund, att Gud är kärlek, att Gud är sann, att hans ord är sant, får vi också lyfta våra huvuden och se att hela domen är överlämnad åt Sonen (Joh 5:22). Domaren över våra liv är Jesus Kristus, han som enligt Skriften ”älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod” (Upp 1:5).
Jesu kärlek till oss står inte i motsättning till hans rättvisa dom när han en dag kommer på himmelens skyar. Nej – ”Min dom är rättvis”, säger han. Han ser inte mellan fingrarna med en enda synd. Hur ska det då gå för mig? Hur ska någon kunna bli frikänd i domen?
Vad säger Guds sanna ord? Att han har ”löst oss från våra synder med sitt blod”. Den som genom tro på Jesus är tecknad med blodets beskydd – likt Israels folk i Egypten – drabbas inte av domen efter sina egna synder och försummelser, utan döms efter Jesu rättfärdighet, hans liv och hans död. Domen och straffet drabbade honom, för att inte en enda människa ska behöva bli dömd till evig förtappelse. Vi får ta emot detta obegripliga i barnslig tillit.
Därför är Domsöndagen inte i första hand en dag att frukta, utan en dag att ta på allvar. Guds ord kallar oss till självrannsakan inför domens dag, men också till trygghet. För lika verklig som domen är, lika verklig är frikännandet i Kristi blod. I Kristus finns räddning – fullkomlig och fri. Så säger Herrens ord!
I texten från Johannesevangeliet står det: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.” (Joh 5:24). Notera: har gått över, inte ska gå över. Redan här och nu får vi leva i visshet om evigt liv efter döden och domen – eftersom Jesus själv har tagit vår dom på sig.
Därför kan vi som kristna tala om domen utan rädsla. Vi vet att Jesus inte kom första gången för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom (Joh 3:17). Han som nästa gång kommer som domare är därför också vår Frälsare. Det är i förtröstan på Hans blod, som tecknades över oss i dopet, vi finner vårt skydd. Och det är i hans seger över syndens, dödens och djävulens makt på korset som vi får ha vårt hopp.
Så när vi blickar fram mot den dag då alla gravar ska öppnas och dom ska hållas, får vi göra det med både bävan och förtröstan. Gud är kärlek. Gud är sann. Och hans ord består. Vi vet att all orätt ska få sitt slut, att all synd ska dömas – men också att varje människa som har satt sitt hopp till Jesus redan är frikänd i domen.
Domsöndagen påminner oss alltså inte bara om att tiden har ett slut – utan att vår framtid redan är trygg i Jesus. Och när han en dag uttalar det sista ordet, då kommer det inte vara en kall domares röst vi hör, utan rösten från Frälsare, som säger:
”Kom, du min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som har stått berett åt dig sedan världens början” (Matt 25:34).