Så säger Gud i det tredje budet. Detta bud har påverkat både kyrka och samhälle genom tiderna. Jag brukar säga att ett av de kvarvarande tecknen på Europas kristna arv är att söndagen fortfarande är ledig dag, röd dag i kalendern. Men hur beaktas det i dagens kyrka och samhälle?
Själv växte jag upp med föräldrar som helgade söndagen, både genom att deltaga i gudstjänsten och vila från vardagens arbete. Far som jordbrukare arbetade inte på åkrarna under söndagen. När grannarna skördade under den soliga söndagen njöt far av söndagen. Grannarna såg det som onödigt strängt av far att vara så konsekvent, men nu är det just den gården som lever vidare som aktivt jordbruk och man sköter åtminstone sju granngårdars marker som i min barndom var egna jordbruksfastigheter. Själv ser jag det som en välsignelse som gått vidare till nästa släktled av fars söndagshelgande!
Erfarenheter från Lettland
Även om Sovjetunionen var ateistisk så var söndagen fortfarande ledig dag. Däremot var inte de kristna helgerna som julhelgen ledig. Mycket var stängt på söndagarna. Att tanka bilen på en söndag sägs ha varit omöjligt. Nu har ju mycket ändrats i alla länder när det gäller butikers öppettider. Jag minns när jag jobbade i affär (dock inte på söndagar!) på mitten av 1980-talet, att ägaren sa att det inte finns någon ekonomisk vinst med att ha söndagsöppet, man bara vänjer köparna vid att också kunna handla på söndagen. Men eftersom det började bli mer vanligt på den tiden så började han också att ha öppet på söndagarna.
I Lettland var det för några år sedan ett förslag på regeringsnivå att stormarknader inte skulle tillåtas att vara öppna på söndagar. Motiveringen var mer för att gynna mindre småhandlare, men ändå. Kyrkoledare motiverade sitt stöd till förslaget mer utifrån att arbetarna skulle kunna hålla söndag och vara med sin familj.
Invigning av altare
En biskopskollega sa till mig i början av min tjänst att det är en välsignelse att under sin biskopstid få inviga ett altare. Jag har redan under mina första nio år fått inviga ett antal. Ett minns jag särskilt starkt. Själva invigningsliturgin var så tydlig med att detta nu invigs för att församlingen skall komma tillsammans på Herrens dag för firandet av altarets sakrament. Själva församlingsbegreppet bygger ju på detta, församlingen är de som församlas kring Ordet och sakramenten.
Eftersom evangeliet förkunnas och förvaltas av prästen som är av en biskop vigd och sänd, så var det längre tillbaka i tiden en förutsättning för att få en präst att församlingen också hade prästgård för boende och försörjning. Så har också många församlingar i Lettland fått tillbaka sina historiska prästgårdar med dess markegendom. De utgör idag grunden för prästlönefonden som ger bidrag till prästlönerna.
Om en församling inte själv kan försörja en präst kan de med stöd från stiftsledningen gå samman med en grannförsamling och bilda ett pastorat. De flesta präster i Liepajas stift där jag är biskop har ofta 2-4 församlingar. Så även om det inte kan vara gudstjänst i alla 118 församlingarna varje söndag så är det i alla fall en eller flera gudstjänster i var och en av de 33 pastoraten. Ungefär 75 gudstjänster firas varje söndag i stiftet och innan covid var genomsnittet ungefär 3 000 som kom tillsammans varje söndag. Nu är det lite mer än hälften enligt årsredovisningarna. När jag leder gudstjänst i stiftet så ser jag inte bara de församlingsmedlemmar som samlas i just den kyrkan men föreställer mig också de andra 1 500 som samlas varje söndag i stiftets kyrkor. Jag tänker att det är berikande för varje gudstjänstdeltagare att påminna sig om gemenskapen med andra som parallellt firar gudstjänst i andra kyrkor. I stiftet finns det ungefär 10 000 medlemmar men alla kommer tyvärr inte till kyrkan varje söndag. Det finns en potential både för en väckelse inom kyrkan och i samhället för ett mer regelbundet söndagsgudstjänstfirande! Fortfarande så säkrar staten att söndagen är ledig dag och den borde i första hand användas för gudstjänstfirande.
I mitten av november hade jag återigen förmånen att få inviga ett altare i en nyligen införskaffad kyrka. Vid den invigningen betonade jag och ålade att nu får församlingen fira gudstjänst här varje söndag. Historien är lång, den gamla kyrkan från 1300-talet togs över av en autonom församling, den lojala delen till Lettlands evangelisk lutherska kyrkan fick bli en ny församling men utan kyrka. Sedan 2014 har de sökt efter en möjlighet att kunna förvärva en egen kyrkolokal.
På reformationsdagen i år skrevs det på köpekontrakt för en kyrka som byggdes som en ortodox kyrka men efter Sovjetunionens fall togs över av adventister som nu sålde den. Samtidigt fick vi information om kyrkoinventarier från en luthersk kyrka i Tyskland som avvecklats. Så kom dessa inventarier till användning och altare invigdes för söndaglig gudstjänst. Trosstärkande var det att höra om ett par som nyligen anslutit sig till församlingen och som bor på en gata i närheten. De gladdes över att det nu finns en kyrka med gudstjänst varje söndag, som om kyrkan blivit köpt för dem. Den övertygelsen att kyrkan är byggd just för Dig önskar jag för varje församlingsmedlem. Det finns ett uttryck som jag hör ofta i Lettland: ”En by utan kyrka är ingen by”, och det ligger mycket i det.
Söndagkvällsgudstjänster
Ordet för söndag på lettiska är bokstavlig tolkat ”heliga dagen”. Sedan är de övriga nämnda i nummerordning ”förstadagen”, ”andradagen” osv. Så måndag uttrycks på lettiska som ”förstadagen”, dvs första dagen efter söndagen. Söndagen är ju knuten till uppståndelsen när kvinnorna på veckans första dag gick till graven. Därför firas i första hand gudstjänst på söndagsförmiddagen för att särskilt markera Jesu seger över döden genom sin uppståndelse.
På ryska betecknas söndagen med ett ord som bokstavligen betyder ”den lilla uppståndelsen”. ”Stordagen” som Påskdagen benämns på lettiska firas Jesu uppståndelse, men varje söndag är en Påskdag i miniatyr. På påskdagskvällen så fick de två lärjungarna som gick till Emmaus uppleva hur Jesus förklarade för dem hur allt som hände var i enlighet med skrifterna och så bröt han brödet med dem, dvs firade nattvard. Att fira gudstjänst på söndagskvällen är som en liten Emmausvandring med Jesus.
Om jag minns rätt så var det i en av de tidigare kyrkolagarna i Sverige en förpliktelse för storstadsförsamlingarna att också ha gudstjänst på söndagseftermiddag/kväll. I Liepaja som är Lettlands tredje största stad har det varit en angelägenhet för mig att verka för söndagkvällsgudstjänster. I november så öppnades det upp en möjlighet för det när de två småkyrkorna i staden ser det som sin uppgift att turas om att ha kvällsgudstjänster som sina huvudgudstjänster. Det tre stora kyrkorna i Liepaja har gudstjänster på förmiddagen. Men eftersom många även på en söndag kan bli upptagna med jobb, tävlingsarrangemang för barn såväl som vuxna eller åker till landet på helgen så kan en kvällsgudstjänst vara en möjlighet för många att kunna helga vilodagen. På besök och samtal med församlingsmedlemmar där det inte firas gudstjänst varje söndag i deras närmaste lokala kyrka betonar jag att det viktigaste är inte var jag firar gudstjänst utan att jag firar gudstjänst.
Söndagen är tänkt att vara en vilodag, sex dagar skall du arbeta och på den sjunde skall du vila. Gudstjänsten betoning ligger på vad Gud gjort för oss. Gud tjänar oss i gudstjänsten och vi blir sända från gudstjänsten ut i vardagens uppgifter där vi har att tjäna Gud. Att helga vilodagen är till välsignelse både för en själv och för andra.
Avslutar med en anekdot. Prästen i ett samtal på en tillställning får en fråga av en person som säger att han går regelbundet i kyrkan, men inte förstår varför det alltid är en gran i kyrkan varje gång. Svaret blir. Det är för att Du bara går när det är jul!
Tänk på vilodagen så att Du helgar den!
En välsignad Kristi födelsedagsfest önskas från västkusten på andra sidan Östersjön!