Varför är Jesu omskärelse en betydelsefull händelse? Varför inkluderar evangelisten Lukas denna händelse i berättelsen om födelsen (även om det bara sker i en enda vers!)? Och varför är det viktigt att minnas att Jesus Kristus var jude? En kort reflektion ur ett konfessionellt lutherskt perspektiv (eller ett ”jude-theransk”, om man så vill).
Sedan andra hälften av nittonhundratalet, särskilt i efterdyningarna av Förintelsens fasor, har det blivit ett förnyat intresse inom akademin och i kyrkan – särskilt inom den romersk-katolska kyrkan – av att betona kristendomens judiska rötter och det historiska faktum att Jesus själv var jude. Denna förnyade uppmärksamhet fick ett formellt uttryck vid Andra Vatikankonciliet, inte minst i deklarationen Nostra Aetate, som syftade till att behandla kyrkans relation till det judiska folket efter århundraden av fientlighet.
Därutöver har det inom den breda evangelikala rörelsen funnits en stark betoning på missionsarbete bland det judiska folket, grundad i åberopandet av att kristendomen började bland judar och är till för judar. Jesus, betonas det med rätta, kom först till judarna. Jesus var jude. Denna evangelikala betoning spelade en betydande roll i framväxten och tillväxten av den moderna messiansk-judiska rörelsen.
Från den romersk-katolska kyrkans sida har betoningen av Jesu judiskhet och kristendomens judiska rötter till stor del motiverats av en önskan om försoning i relationen mellan kristna och judar, i ljuset av deras gemensamma och ofta bittra historia i Europa – en historia vars rötter sträcker sig tillbaka till kyrkans första århundraden. Samtidigt har betoningen på kontinuitet och gemenskap, särskilt efter Andra Vatikankonciliet och mottagandet av deklarationen Nostra Aetate, lett till den tragiska slutsatsen att det judiska folket inte står i samma behov av Kristus och hans förlåtande evangelium som hednafolken, och därför inte bör vara föremål för kristen mission.
Inom de evangelikala och messianska rörelserna innebär Jesu judiskhet (med rätta!) i stället det motsatta. Den betonas främst av missiologiska skäl, nämligen att Jesu evangelium är Guds frälsning för det judiska folket, och att det inte finns något mer naturligt för en jude än att i tro omfamna Israels sanna Messias.
Självfallet uppstod inte frågan om Jesu identitet och betoningen av den i ett vakuum. Efter århundraden då kunskapen om Jesus varit begränsad och präglad av rabbinsk litteratur, möjliggjorde den judiska upplysningen på 1700-talet för judar att träda utanför den rabbinska judendomens befästa religiösa och kulturella gränser och utveckla ett intresse för att undersöka Jesus och hans judiskhet. Utöver kyrkan och akademin finns det dessutom en nyligen påbörjad och pågående diskussion om Jesu judiska identitet inom den politiska och kulturella sfären av den israelisk-palestinska konflikten, där historiska anspråk om Jesus ofta dras in i samtida politiska debatter.
Av de skäl som nämnts är betoningen på Jesu judiskhet viktig för interreligiös dialog och för missionens skull. Men det finns ett transcendent och långt mer avgörande skäl till att minnas att Jesus var jude. Det berör nämligen själva evangeliet. Att Jesus var jude är avgörande för förståelsen av rättfärdiggörelsens huvudartikel. Hans omskärelse visar varför.
När Gud blev människa blev han inte en abstraktion av mänskligheten, utan en jude i det första århundradet. Messias föddes in i Israels folk. Följaktligen omskars Jesus på den åttonde dagen, i enlighet med Mose lag, som gavs åt Israels folk.
Mose lag – den tunga bördan av bud som ingen människa kan lyda och som kräver en fullkomlig rättfärdighet som ingen människa kan åstadkomma – gavs till Israels folk.
Med detta följde tyngden av en sträng dom, eftersom de fick Herrens heliga lag (Rom 1–2). Den helige Paulus skriver i Galaterbrevet 4:4–5: ”Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt.”
Och som det heter i Paul Speratus psalm (”O Gud, du av barmhärtighet” här i direkt översättning från engelsk version för att ansluta till artikelförfattarens poäng [red. kommentar]):
Men lagen måste uppfyllas helt,
annars går vi under i förtvivlan.
Kristus kom och stillade Guds vrede,
delande vår mänskliga natur.
För oss har han lagen lydigt burit
och så avvänt Faderns stränga dom,
som annars vilat över oss.
Ja, lagen måste uppfyllas. Lagen gavs åt Israel. Jesus blev en Israels son för att stå under lagen – för oss. Han föddes bland det omskurna folket och omskars själv på den åttonde dagen, för att stå under lagen och uppfylla den genom sin passiva och aktiva lydnad – allt för oss och för vår frälsning. Lagen är uppfylld. Dr Luthers ord i hans kommentar till Galaterbrevet 4:4 fångar detta med stor tydlighet:
Hur bar sig Kristus åt för att friköpa oss? Han blev ställd under lagen. När Kristus kom fann han oss alla inspärrade i fängelse. Vad gjorde han då? Fastän han var lagens Herre, underkastade han sig frivilligt lagen och tillät den att utöva herravälde över honom, ja, att anklaga och fördöma honom. När lagen ställer oss inför rätta har den full rätt att göra det. ’Vi var av naturen vredens barn, liksom de andra’ (Ef. 2:3). Kristus däremot ’gjorde ingen synd, och inget svek fanns i hans mun’ (1 Pet. 2:22). Därför hade lagen ingen jurisdiktion över honom. Ändå behandlade lagen detta oskyldiga, rättfärdiga och saliga Guds lamm lika grymt som den behandlade oss. Den anklagade honom för hädelse och förräderi. Den lade hela världens synder på honom. Den överväldigade honom med en sådan själsångest att hans svett blev som blod. Lagen dömde honom till den skamliga döden på korset.
Under julen firar vi att Jesus blev kött. På namngivnings- och omskärelsefesten inser vi hur allvarligt han tog detta. Den dagen skars en liten bit kött bort och några droppar blod utgöts från det organ varifrån säden utgår, vilket märkte honom som Abrahams sanna säd och ställde honom under Mose lag – på ett sätt som pekar fram mot hans kommande givande av sitt kött och utgjutande av sitt blod på korset. Som det heliga och oskyldiga offret, den ende sanne laglydaren, uppfyllde han det som ingen i Israel och ingen bland hedningarna kunde uppfylla. Utan att Guds Son ställde sig under lagen för oss, skulle alla stå skyldiga och fördömda.
Gud vare tack för att Jesus var jude, en Israels son! Han blev för alla det sanna och bättre Israel. Han ger oss nu den sanna och bättre omskärelsen. I honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som uppväckte honom från de döda (Kol 2:11–12).
Ja, det är viktigt att kristna påpekar att Jesus var jude när detta tjänar till att skapa en konstruktiv dialog med det judiska folket och till att söka ett liv i fred och samförstånd i våra samhällen, snarare än bitter fiendskap. Ja, det är viktigt att kristna betonar att Jesus var jude när falska förutsättningar och förvrängda föreställningar har gjort honom främmande för den judiska världen, och när detta kan uppmuntra judar att se på honom och sätta sin tillit till honom.
Men viktigast av allt är det nödvändigt att också för din egen skull bekänna att Jesus var jude för att stå under lagen, uppfylla den för dig och därigenom rättfärdiggöra dig. Han befriar dig från skuld, från ett ont samvete och från främlingskap inför Gud. Gud vare lovad.