Debatten tog fart strax före jul genom upprop och mediala utspel från delar av frikyrkligheten, där bibelcitat ur Femte Moseboken åberopades, såsom: ”Också ni ska älska främlingen, för ni har själva varit främlingar i Egyptens land.” Därefter har debatten drivits vidare av kyrkohistorikern Joel Halldorf, som bland annat krävt att Kristdemokraterna borde byta namn. Den kulminerade i ett uppmärksammat samtal i SVT:s Aktuellt i början av februari, där migrationspolitikens moraliska konsekvenser diskuterades mellan en biskop och en kristdemokratisk riksdagsledamot.
Engagemanget är begripligt. Migrationspolitiken berör människor av kött och blod. Enskilda fall väcker samvetsfrågor som inte låter sig avfärdas lättvindigt. Just därför är det avgörande att kyrkan inte förlorar sitt teologiska omdöme.
Bibeln är inte ett lagförslag
Ett grundfel i mycket av den pågående debatten är föreställningen att Bibeln skulle kunna fungera som leverantör av färdiga politiska lösningar. Så är inte fallet. Femte Moseboken duger inte som grund för migrationspolitik i en demokratisk rättsstat. Den är inte skriven som ett lagförslag till riksdagen och är inte avsedd att översättas till regler om asylprövning, spårbyte eller återvändande.
Detta var inte heller en riktig hållning när Sverige ännu var ett kristet enhetssamhälle. Inte ens då fungerade Bibeln som ett direkt politiskt regelverk i denna mening. Och det skulle inte bli rätt ens om vårt land skulle återvända till sina fäders Gud. Kristen tro har aldrig burits av idén att överheten ska fatta beslut baserade på lösryckta bibelord, utan genom lag, ansvar och förnuft under Gud.
Den metod som nu används – att plocka bibelord och göra dem normativa för statlig policy – är teologiskt ohållbar. Med samma tillvägagångssätt skulle man lika gärna kunna bygga lagstiftning om religionsfrihet, medicinsk behandling eller rättsväsende på bibelordet: ”En trollkona skall du inte låta leva.” Guds ord är klart och tillräckligt för vår frälsning, men det är inte givet som handbok för samhällsbyggande i varje historisk situation.
Augustinus, Paulus och de två regementena
Redan aposteln Paulus och kyrkofadern Augustinus gav kyrkan de begrepp som behövs för att undvika denna sammanblandning. I De civitate Dei skiljer Augustinus mellan Guds stad och världens stad – två ordningar med fundamentalt olika principer. Guds stad kan aldrig identifieras med ett jordiskt politiskt projekt. När kyrkan försöker göra det himmelska Jerusalem till ett samhällsprogram upphör hon att vara kyrka. När staten iklär sig Gudsstadens språk blir resultatet moralism eller förtryck.
Den evangelisk-lutherska traditionen har därför varit noga med att skilja mellan regementena. Gud regerar genom evangelium i kyrkan och genom lagen i samhället. Dessa är inte konkurrerande, men de är heller inte utbytbara.
Kyrkans uppgift är att predika Kristus för syndare, forma samveten och kalla till omvändelse. Statens uppgift är att upprätthålla rätten, straffa det onda, skydda liv och hantera de tragiska målkonflikter som präglar den fallna världen. Därför säger Skriften att överheten är ”en Guds tjänare till ditt bästa”. När kyrkan gör politik av evangeliet eller evangelium av politiken, förloras båda.
När akademisk auktoritet missbrukas
Mot denna bakgrund måste något sägas tydligt. När Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, lånar ut sin akademiska titel för att förmedla en normativ politisk hållning – som dessutom vilar på en i grunden reformert sammanblandning av teologi och samhällsordning – överskrids en avgörande gräns.
Detta är inte kyrkohistoria utan opinionsbildning. När den presenteras med professorstitelns auktoritet ges intrycket av ett teologiskt facit. Det är det inte. Påståendet att det skulle finnas en kristen migrationspolitik är oförenligt med kyrkans historiska erfarenhet, den lutherska bekännelsen och det bibliska vittnesbördet.
Resultatet blir inte upplysning utan applåder från en politisk vänster som gärna hör kyrkligt språk användas för att legitimera redan fastställda positioner. Metoden påminner om den som återfinns i rörelser som i vår tid ger näring åt kristen nationalism – inte mindre problematisk när den uppträder i akademisk förklädnad.
Ett kristet arv – men inga teokratiska genvägar
Det svenska samhället är djupt präglat av den bibliska och evangelisk-lutherska traditionen. Föreställningar om människovärde, ansvar, kallelse, lagbunden frihet och solidaritet är inte värdeneutrala idéer. Om detta arv förloras kommer samhället att förändras i grunden.
Men detta arv återupprättas inte genom aggressiva politiska anspråk legitimerade med lösryckta bibelord från Gamla testamentet. Det återupprättas genom kyrkans trohet mot sitt uppdrag: i evangelieförkunnelsen och i uppmaningen till överheten att fullgöra den uppgift Gud har anförtrott den.
Ingen kristen migrationspolitik
Det finns därför ingen kristen migrationspolitik. Det finns kristna människor som, med av Bibeln upplysta samveten och med förnuftet i bruk, gör olika avvägningar i svåra frågor. Att förneka detta är att göra kristendomen till ideologi.
Kyrkan ska tala – men hon ska tala som kyrka. Hon ska kritisera orättfärdighet – men inte bli partipolitisk aktör. Hon ska forma samveten – men inte leverera policy.
Det är långt farligare om kyrkan tystnar inför orätt än om hon talar. Men det är ännu farligare om hon talar på ett sätt som gör evangeliet till politiskt slagträ. Mellan dessa diken måste kyrkan vandra. Det är en smal väg. Men det är den enda som leder rätt.