Härskarornas kungar flyr, de flyr, husmodern där hemma får dela bytet. Vill ni då ligga stilla inom era inhägnader? (Ps 68:13-14).
När glädjebud om fiendehärars fall spreds från mun till mun, var det svårt att hålla sig still. Vem vill ligga stilla, när det finns byte att få?
Då kom en hel stad i rörelse. Budskapet gick som en löpeld. Man och kvinna, gammal och ung – alla gladde sig över fiendens nederlag. Det var det de talade om. Något annat var inte värt att tala om. Att tiga still gick inte!
Hur skall det då inte vara med det glädjebud som kommer från ovan, och förkunnas genom Herrens sändebud. Om det hör vi, Ps 40: Jag förkunnar glädjebudet om rättfärdighet i den stora församlingen, jag sluter inte mina läppar. Vad är det för ett budskap, som gör att det inte går att hålla munnen stängd, inte går att tiga still?
Alla Guds löften har i Guds Son, Jesus Kristus fått sitt ja (2 Kor 1:20), ett ja har kommit, genom Honom (2 Kor 1:19). Herrens apostel kan inte vara tyst, läpparna vill inte sluta sig: Guds löftens ja har kommit, i Jesus.
En gång väntade kung David på besked. Han satt inne i stadsporten. På taket får väktaren syn på en man som kommer springande, ensam. Kungen hör väktarens rop och säger: Han har ett glädjebud att framföra – här kommer ett ja!
Budbäraren ropar ut det glada budskapet att Herren har dömt David fri från hans fienders hand. Allt är väl! I Davids hjärta stiger dock en besvärande fråga: Detta budskap att allt är väl, innebär det att allt står väl till med min pojke?
David tänker på Absalom, som låg emot honom som en bitter fiende, natt och dag. Fiendskapen låg helt på Absaloms sida. Trots det har David en fråga: Är allt väl, med min pojke?
När David får veta vad som hänt Absalom, som stridit så länge mot sin egen far, går han upp i salen över porten och gråter. David gråter över den som står honom emot.
Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva (Hes 33:11).
David kan inte sitta still. Han går, fram och tillbaka. Och medan han går, ropar han: Min son, min son, min son! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe.
Känner du igen klangen? Kanske vågar någon gå i döden för den som är god? Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
Det är det himmelska glädjebudet – att Herren har dömt oss fria från den fiendskap som låg där i vårt eget bröst. Han har älskat oss, syndare. Kristus dog i vårt ställe! Den himmelske Konungasonen, som till skillnad från Absalom var utan varje synd, måste dö.
Alla jordens ändar skall se det. Och häpna (Jes 52:14): Aldrig har någon älskat som Han!
Guds ord väcker häpnad. Huggormsyngel, sade Johannes Döparen. Ni bär prägel av den gamle ormen. Era stigar är krokiga och snedvridna. Guds ord talar om fiendskapen i vårt eget bröst.
Glädjebudet blir nämligen inget glädjebud där jag inte har sett fienden. Vadå ’Herren har dömt dig fri från dina fienders hand’? Jag har väl inga fiender? Allt är redan väl!
Men för den som suckar under den fientliga makten: ”Herre, fräls”, där är stegen av budbäraren verkligen ljuvliga: Herren har dömt dig fri från fienden! Det är ofattbart!
Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid. Han tvekar inte, han skyndar sig fram mot dig. Jesus är din!
Ordet ’ljuvlig’ har på hebreiska att göra med att ’vara hemma’. Ordet om ett hem för syndare kommer över bergen – fotsteg som talar om fiendens fullständiga nederlag.
Glädjebudet är uppfyllelsen av det som var Davids högsta önskan: Om jag ändå hade fått dö, i ditt ställe. Konungarnas Konung skulle hänga på ett kors, för våra missgärningars skull. Din Gud är Konung, på ett kors! Det är frid! Det är goda nyheter! Det är frälsning!
’Det finns ingen frid för mig’, kanske någon säger. Hur ska jag våga tro detta, när striden pågår i mitt inre, när sådant finns som är så avlägset från Herren och Hans vilja?
Också du får be: ’Guds ende Son, förlåt mig, all synd och skuld! (SvPs 42:2)’ Vet du vad Han svarar? Hur ljuvligt är det inte när Han skyndar emot dig, och du får se att Han bär bud till dig: Din Gud är Konung. Frid!
Minns du hur väktaren ropade på taket, där David satt? Just där du sitter – hör väktarna som ropar med hög röst, alla jublar de!
Bibeln förklarar varför väktarna jublar (Jes 52:8). Det har att göra med vad de ser: De skall med egna ögon få se Herren, vända tillbaka. Ögonen riktas, mot Herren – se! Där är jubel.
Vårt budskap till er är inte ja och nej. Ty Guds Son, Jesus Kristus, som bland er har blivit predikad av oss, av mig och Silvanus och Timoteus, han kom inte som ja och nej, utan ett ja har kommit genom honom. Ty alla Guds löften har i Honom fått sitt ja.
Till ingen säger Han alltså: Nej, du får inte av mina rikedomar – när du ropar till mig – när du känner synden – när synden färgar sinnet i all sin förskräcklighet. Jesus är din!