Globalt sett har lagstiftningsfrågor kring dödshjälp varit aktuella sedan flera tiotals år. Dödshjälp i någon form förekommer idag i Kanada, i Beneluxländerna, Oregon m fl delstater i USA, i Australiens delstater samt i Spanien, Nya Zeeland och Colombia.
I Sverige har det varit en begränsad politisk och opinionmässig kraft för förändring, men dödshjälpsförspråkarna flyttar fram sina positioner. Nu är det flera partier i riksdagen som vill utreda saken. Och under senaste året har socialutskott och riksdagen behövt hantera flera motioner positiva till dödshjälp.
Vad menar man då med dödshjälp? Det kan vara värdefullt med en medvetenhet om definitioner, dels för kommunikationens skull, dels för att avslöja ev förskönande omskrivningar. I en kunskapssammanfattning från Statens medicinsketiska råd (Smer) används begreppet dödshjälp som en form av övergripande begrepp för ”insatser som ges efter ett uttryckligt önskemål från en beslutskompetent patient där avsikten är att insatsen ska orsaka patientens död.”
Vidare skriver man att ”Dödshjälp som sker genom att någon annan än patienten utför den avgörande handling som leder till patientens död benämns eutanasi” och att ”dödshjälp där patienten själv utför den avgörande handlingen kallas för assisterat döende.”
Definitionerna är alltså hämtade från ett svenskt dokument. De länder som praktiserar dödshjälp kan se annorlunda på bland annat ”önskemål”, ”uttryckligen” och ”beslutskompetens”.
I denna text förekommer ”aktiv dödshjälp” vilket motsvarar Smers eutanasi, en term som kanske inte klart säger vad som egentligen sker.
Vidare är Smers benämning ”assisterat döende” inlindad. Handlingen är mer tydligt uttryckt i begreppet som förekommer i Oregon, nämligen läkarassisterat självmord (physician assisted suicide).
Drivkraften bakom dödshjälp
Att uttrycka en vilja att få dödshjälp handlar som regel om rädsla och ångest för det man ser som en outhärdlig och meningslös situation, kanske med svår smärta eller med successiv förlust av autonomin. Att krav på legaliserad dödshjälp kommer i en tid när sekulariseringen tilltar har kanske ett samband. Den norske prästen Fredrik Wislöff skriver ”Sorg utan hopp är vild förtvivlan – en becksvart natt utan en strimma ljus – det är en tryckande börda, som ger människan en knäck som aldrig kan botas”.
I debatten finns även en ideologisk dimension på så sätt att man menar att varje människa ska vara fri att bestämma över sitt eget liv, det vill säga att man kan se drivkraften som ett uttryck för individualism.
Oklara beskrivningar av processen
Där dödshjälp förekommer kan skrivningarna kring hela processen vara oklara och ge upphov till tolkningar.
Theo Boer, professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Groningens Teologiska Universitet stödde den nederländska lagstiftningen när dödshjälp legaliserades 2002 och arbetade mellan 2005 och 2014 för den myndighet som granskar dödshjälpsfallen. Boer har nu helt ändrat uppfattning.
Boer skriver:
Efter en första stabilisering såg vi en dramatisk ökning av antalet fall, som ökade från 2000 år 2002 till 6300 år 2019. I vissa delar i Nederländerna är mellan 12 och 14% av alla dödsfall resultatet av dödshjälp. Den avgående chefen för Euthanasia Expertise Center, som tillhandahåller dödshjälp åt nära 1 000 patienter varje år, förväntar sig att antalet fall kommer att fördubblas ännu en gång inom en snar framtid.
Boer noterade också
...en förändring i hur behörighetskriterierna tolkades. Under den nederländska dödshjälpens första år gällde det nästan uteslutande terminalt sjuka, mentalt kompetenta vuxna – exakt samma patientgrupp som svenska förespråkare idag menar ska få tillgång till dödshjälp. Efter något decennium utvidgades praxis till att omfatta patienter med kroniska tillstånd, funktionshindrade, personer med psykiatriska problem och inkompetenta vuxna med ett förhandsdirektiv. Nu diskuteras också att införa eutanasi för små barn och äldre utan medicinsk diagnos.
Boer fortsätter med att peka på att en ytterst tragisk aspekt är att äldre och sjuka kan känna sig pressade till att ansöka om dödshjälp på grund av känsla av belastning för anhöriga och samhälle. Boer delar med sig av sin erfarenhet:
Jag har bokstavligen sett hundratals dödshjälpsrapporter där de sjukas önskan att skydda sina släktingar från obehaget att bevittna deras lidande och bära bördan av långvarig vård angavs som en anledning, eller rentav huvudorsak till att söka dödshjälp. I ett samhälle där dödshjälp är tillgänglig konfronteras människor med ett av de mest avhumaniserande val som kan tänkas: vill jag fortsätta leva, eller vill jag ombesörja min död?
Dödshjälp och lagstiftning
Har man öppnat upp för någon form av dödshjälp har det visat sig att lagstiftningen har en tendens att ändras, inte bara praxis, och bli allt mer liberal.
Det som från början inte var tillåtet accepteras efter hand, till exempel kan ”dödshjälpskriterier” komma att inkludera den som inte bara är döende utan har en längre förväntad överlevnad. Eller så behöver överlevnad inte alls vara en aspekt, utan det upplevda lidandet, varför psykisk sjukdom eller livsleda vara anledningar till dödshjälp.
Professor Boer skriver vidare:
Varje lag som tillåter dödshjälp kommer att beskrivas som orättvis och utmanas i domstolarna. För ett år sedan beslutade Högsta provinsdomstolen i Quebec att villkoret i kanadensisk lag att patienten ska vara döende är diskriminerande och därmed grundlagsvidrigt. Logiken är kristallklar: Varför skulle dödshjälp bara erbjudas dödssjuka patienter, som redan har tillgång till ett ständigt växande utbud av palliativ vård, medan kroniska patienter kan ha ett svårare och mer långvarigt lidande? Vi kan se de följande stegen: Varför utesluta psykiatriska patienter, där många lider mest hjärtskärande av alla? Slutligen: Varför bara dödshjälp för människor som lider av en sjukdom, och inte för dem som lider av meningslöshet, utanförskap, ensamhet – ja, av själva livet?
I Kanada legaliserades aktiv dödshjälp 2016. Lagen utökades 2021 till att utöver sjuka som är döende även omfatta personer med ett allvarligt och obotligt medicinskt tillstånd. Antalet dödsfall har ökat varje år, från 1015 personer år 2016 till 16 499 personer år 2024 vilket innebär omkring 5 % av alla dödsfall i landet.
I Belgien blev aktiv dödshjälp laglig för vuxna över 18 år 2002. Belgien blev då andra landet i världen efter Nederländerna att legalisera aktiv dödshjälp. 2014 tillåts i Belgien aktiv dödshjälp även för personer under 18 år. Belgien blev då det första landet i världen som tillät aktiv dödshjälp för minderåriga utan någon nedre åldersgräns.
Det sluttande planet i lagstiftningen är uppenbart.
Det bör även nämnas att exempel från Kanada finns att det kan ställas krav på positiv inställning till dödshjälp för att få vissa tjänster inom äldreomsorgen.
Dödshjälp utan önskemål
I praktiken har det visat sig att dödshjälp även ges till dom som inte uttryckt önskemål om dödshjälp.
Nyligen var det en kvinna i Ontario, Kanada, som mot sin vilja fick dödshjälp på begäran av sin man. Kvinnan, som var i 80 årsåldern, hade nyligen genomgått en kranskärlsoperation, avled genom assisterat självmord trots att hon sagt till vårdpersonalen att hon ville leva och få hospicevård. Enligt en granskningskommitté hade kvinnan först begärt dödshjälp men sedan ändrat sig och sagt till en bedömningsman att hon istället ville ha palliativ vård. Kvinnan nekades dock att få komma till ett hospice och hennes man begärde en andra bedömning.
Den nya bedömningsmannen tog inte hänsyn till den första bedömningsmannens varning att det kunde föreligga en tvångssituation och utbrändhet hos vårdgivarna. Den första bedömningsmannen försökte träffa kvinnan igen för att få klarhet i vad kvinnan egentligen ville och ifrågasatte hur brådskande ärendet egentligen var, men hans begäran avslogs med hänvisning till ”kliniska omständigheter” som krävde dödshjälp samma dag. Dödshjälpen genomfördes efter att en tredje bedömare tillkallats för att bekräfta beslutet. En konservativ kanadensisk parlamentsledamot, Thomas, uttryckte att kvinnans liv togs mot hennes vilja” och att ”det kallas mord”.
Dödshjälp är inte vägen – reflektioner
Grundfrågan är inte att försöka finna ”någon avgränsning” när dödshjälp ska kunna ges. Frågan är ej heller att se till att ”missbruk” inte sker. Grundfrågan är istället om man får döda eller om man får hjälpa till att döda, även om någon ber om det.
Det finns flera bottnar i en dödsönskan och inte minst i en dödshjälpsönskan. Finns det ensamhet eller ett sammanhang? Hur fungerar de palliativa åtgärderna? Kan de andliga och existentiella frågorna på något sätt komma fram och i bästa fall besvaras något? Finns mening, förlåtelse och en nådig kärleksfull Gud? Palliativläkare Mikaela Luthman vid Stockholms sjukhem säger att ”väldigt få vill ju dö, de flesta vill fortsätta leva men inte med svårt lidande”.
En viktig dimension är också förtroendet för en dödshjälpsbejakande läkare hos en patient som vill få hjälp att leva. Och vad händer egentligen med den inre människan hos en läkare som medverkar vid dödshjälp? Vidare finns det studier som visat att läkarens bedömning förvrids när det finns laglig möjlighet till terapeutiskt dödande. Samtidigt har man noterat att holländska läkare sett behovet av dödshjälp som mindre när de blivit mer kunniga i palliativ vård.
Idag är det viktigt att en patient ska vara välinformerad om olika åtgärdsalternativ och om möjligt vara delaktig i beslutet. Det blir en hemsk situation att ha med dödshjälp bland det läkaren nämner som alternativ. Vidare framstår läkaren då som tjänsteperson som helt enkelt expedierar den handling som efterfrågas.
Om dörren öppnas på glänt för dödshjälp är det sannolikt så att det till slut blir möjligt med dödshjälp för alla som önskar. Med individens frihet som argument och i rättvisans namn. Vilket skulle vara det avgörande skälet emot? Att en lagstiftning slutar med att individen kan begära har vi tidigare sett i abortfrågan. Att en person kan bestämma sitt ”officiella” kön är ett annat exempel på vad alla har ”rätt” till.
Bland dödshjälpsförespråkarna hävdas rätten till att själv få välja, men individualismen innebär paradoxalt nog att den rätt man kräver förutsätter att man måste bli ”betjänad” av någon. Självbestämmande måste ha en gräns, antingen med hjälp av egen återhållsamhet eller med hjälp av lagen, detta för att bevara andras frihet. Alla påverkar varandra i en gemenskap och en människas autonomi kan inte betraktas enbart för sig själv. Ingen människa är en ö.
Det mest aktuella i Sveriges riksdag är att socialutskottet har behandlat motioner från olika riksdagsledamöter om bland annat krav på en parlamentarisk utredning om dödshjälp. En majoritet i utskottet avslog samtliga motioner. Riksdagen röstade ja till utskottets förslag 22 april i år. Majoriteten bestod av Tidö-partierna (dock ej av samtliga liberaler) och av socialdemokraterna.
Ett lands utveckling beror mänskligt sett på enskilda individers tankar, idéer och övertygelser. Varifrån näringen hämtas till tankar är en central fråga. Som kristna har vi på ett särskilt sätt möjlighet och uppdrag att på olika sätt stå upp för sanningen, medmänniskan och livet. Och liksom judarna i Babel sökte stadens bästa, får vi söka vårt lands bästa.