Låt oss be: O du helige Ande Kom! Fyll trons hjärtan. Tänd hos oss alla din levande kärleks låga. Du som med hjälp av olika språk och länder församlar folken i vår Herre Jesu Kristi tro, endräktliga! Halleluja, halleluja.
Med den korskrönta himmelska gemenskapen för ögonen!
Evangelisten Lukas markerar tydligt att härifrån handlar allt i evangeliet om Jesu upptagande till himlen. Det är ett extra välkommet klargörande i ett land och på ett språk som vårt där det snart ett sekel varit ett uttalat syfte att tänka bort det som ligger bortom det materiella (om du vill få mer grepp om detta – sök på namnet Axel Hägerström som i hög grad satte tankeramarna för det svenska folkhemmet). Såväl politiker som akademiker kan ännu ha svårt att förhålla sig till det hinsides (bortre/på andra sidan). I diktningen och framför allt sångerna hörs det ibland på nytt.
Jesus följer det spår som David la upp när han tog staden Jerusalem i besittning. Jesus gör som Salomo som förde in arken i templet och fick formulera Bibelns stora böneskola, näst efter Herrens egen bön. Nu har så Josef och Maria – Herrens mor, den nya Arken – fört fram den verklige Sonen till templet och evangelisten Lukas har insett att det denna gång handlar om ett långt större uppdrag. Det handlar om fullbordan. Det som är av Gud förs nu åter till Gud genom lidande och död och uppståndelse och himmelsfärd i Jesu namn. Uppdraget är inte färdigt förrän Sonen, och med honom Guds folk, är hemfört. Det är Lukas klar över när han också får samla materialet till det som blir Apostlagärningarna. Om påskdagen präglades av osäkerhet och chocktillstånd efter Jesu död är det en tydlig kontrast till jublet och glädjen Kristi Himmelsfärds dag. Det är fortfarande ett tankesprång för oss med Kristi Himmelsfärds dag, för evangelisten var det utgångspunkten, från början.
Det handlade inte om en exklusiv grupp på väg till himmelen, alla skulle med, också samaritanerna som de första utanför Jerusalem (Apg 8)! Evangelisten Johannes markerar detta ännu tydligare med Jesu samtal med den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn. Två tydligt rivaliserande grupper drogs med på vägen mot det himmelska!
Jesus samlade tolv lärjungar för att markera återupprättandet av egendomsfolket, de tolv stammarna. Där dominerade då de som hörde till Juda stam, stamområdet närmast Jerusalem, likaså Levi och Benjamins stammar. Stammarna i norr hade för länge sedan förts bort i fångenskap, vem väntade sig något gott från norr? Men det var därifrån norr som Jesus hämtade sina lärjungar! Och på vägen därifrån, söderut, passerade de Samarien, området som hörde till Josefs två söner Efraim och Manasse.
Men hur tänkte man i kretsen närmast Jesus? I dagens evangelium förmanar Jesus tre personer som han möter på vägen – tre typer: den jordiskt korttänkte, den jordiskt ansvarstagande, och den halvhjärtade.
För den jordiskt korttänkte
Den förste kanske i något liknar oss svenskar. Vi vill gärna göra något avgjort men inte sällan är perspektivet för kort. Jesus förtydligar att denna efterföljelse inte ger några fasta ramar, målet är något mycket större, en klang som evangelisten Lukas markerade med inledningen. Djurens naturbundna liv är mer förutsägbart än det kristna livet.
För den jordiskt ansvarstagande
En annan får ett direkt tilltal: Följ mig, säger Jesus. Vi svarar att vi först måste lösa det som är vårt ansvar. Bredvilligheten att begrava sina föräldrar var och är ännu en hederskvalité i de flesta kulturer. Jesus säger att Guds rike är viktigare än alla jordiska förpliktelser, återigen en markering av den himmelska prioriteringen. Guds rike handlar om himmelskt liv!
För den halvhjärtade
Det tredje exemplet låter som det första men med känsla för sin familj. Men att inte se framåt i sysslorna, särskilt i plöjandet av en åker riskerar såväl att välta saken/plogen som att få sneda fåror/resultat. Huvudfrågan i efterföljelsen är frågan om det hela hjärtat. Så ofta splittras våra hjärtan såväl i det vardagliga som i de mer avgörande vägvalen. Med ett tydligt riktmärke kan vi orientera på ett helt annat sätt. Evangelisten gav det riktmärket redan i upptakten: på väg mot det himmelska, inget annat har betydelse.
Aposteln Paulus är solklar i episteltexten: för att få med så många som möjligt på vägen har han gjort sitt yttersta såväl för dem som står under lagen, egendomsfolket, som för dem utom lagen (oss hedna-kristna), dock inte laglöst utan i Kristi lag. Inte för att visa sig stark, tvärtom, utan för att våga visa sig svag för att nå fler.
Dagens evangeliums spets, att kontrastera det himmelska och jordiska betyder ändå inte att skippa relationerna vi står i. Den gammaltestamentliga läsningen om Elisas kallelse är samtidigt radikal och hänsynstagande och innehåller en påminnelse om den himmelska vägen, den som Elia följde.
Men när det gäller Jesu frälsningsverk syns få sådana eftertankar vad gäller Jesu egen person. I Jesu frälsningsgärning finns bara kärleken till sin himmelske Far och kärleken till nästan. De som väljer den vägen gör som Jesus själv. Men här gäller rannsakan och självkännedom. Alla är inte kallade till radikal efterföljelse. Alla är dock kallade till att leva av Jesu fullkomliga korskrönta lydnad inför det himmelska. Det är i den välsignade lydnaden och kärleken som vi får förstånd och kraft i Jesu efterföljelse.
Give Gud att du får finna den vägen, fullfölja det loppet och var dag leva i denna himmelska gemenskap, i Jesu Namn och Närvaro.