Den västsvenska kristendomstypen i konflikt med etablissemanget
En av den svenska kyrkohistoriens märkligaste gestalter är kyrkoherden i Kville, Johan Henrik Holmqwist (1801-1879). Holmqwist åhörde Schartau i Lund, bodde under en tid i hans hem och fick under sin tjänstgöringstid en indirekt ställning som ”biskop” i Göteborgs stift för den schartauanska väckelsen. Skarpsinnig som han var hade han inga problem att klara prästexamen och bli prästvigd. För att kunna erhålla fast tjänst som präst krävdes dock även pastoralexamen. Efter några år med kortvariga tjänster trädde han inför domkapitlet i dryga trettio års ålder. Många av hans jämnåriga hade då dragit sig för att avlägga examen. Anledningen var att biskopen Carl F. af Wingård (1781-1851) både var känd som en sträng examinator och engagerad motståndare emot ”ivrarna”, alltså de unga schartauaner som han straffmissiverade i de fattigaste och mest ödsliga församlingarna.
En tid innan Holmqvists pastoralexamen hade biskop af Wingård uttryckt en förhoppning om ett protestantiskt förbund, en föreningen av reformerta och lutherska kyrkor, som kunde bilda bättre motkraft mot de romersk-katolska och samverka i inlands- och utlandsmissionen. Enligt biskop af Wingårds uppfattning rådde inga större läroskillnader mellan reformert och luthersk kristendom. Det är inte minst mot denna bakgrund som Holmqwists teser vid pastoralexamen, som han valde själv, är så märkliga.
I direkt polemik emot sin egen biskop – ja hela det kyrkliga etablissemanget – anförde Holmqwist bland annat:
Många har i våra tider velat förena den lutherska och den reformerta kyrkan. Om dessa människor närmat sig sann kristendom eller likgiltighet är något som med all rätt kan ifrågasättas. Vi tror och försäkrar att de lutherska kyrkorna måste akta sig för varje förening, som inte kan ske i enlighet med Guds ord.[1]
Holmqwist gick alltså upp för pastoralexamen med teser som ifrågasatte och attackerade det kyrkliga etablissemanget. Och hans intellekt gjorde att han kunde försvara sig.
Att strida mot det kyrkliga etablissemanget skulle Holmqwist senare fortsätta med, bland annat då han vid det berömda prästmötet 1846, tillsammans med prästen i Uddevalla, sedermera biskopen, Gustaf Daniel Björck (1806-1888), i direkt polemik emot biskop Anders Bruhn (1778-1856) ifrågasatte sällskapsmissionen.[2]
Holmqwist var länge avskydd av etablissemanget och fick vänta till 52 års ålder innan han fick sin första fasta tjänst. Samtidigt kunde han som härförare bland den första generationens schartauaner och deras lärjungar sätta fromhetsprägeln på ett helt stift i närmare 100 år.
När den västsvenska kristendomstypen hade nått sin kulmen kunde den också kategoriseras med allmänkyrkliga kännetecken: En fast kyrklighet, förenad med kravet på personlig, levande omvändelse. Nådemedlen på högsätesplats i Guds församling och uttryckligt motstånd mot människotillställningar. Kärlek till Guds rena och klara Ord och rädsla för att den andliga maten skulle bli innehållslös. Kristendomens bevisande under troheten i kallelsen utan inträngande i andras ämbeten.[3] Därtill den kritiska hållningen ”gentemot allt som synts gottköpsaktigt, löst och ytligt”.[4]
Vägar vi gått och vägen fram
Om den västsvenska kyrkofromheten på 1920-talet kunde beskåda sin triumf i Västsverige och på andra ställen – till stor del en följd av Holmqwists, Björcks och andra schartaulärjungars verksamhet –, hade situationen redan några decennier senare dock avsevärt försämrats. Göteborgs stift var alltjämt stabilt gammalkyrkligt, men med vikande kyrklighet och lokalt ökad antiklerikalism från liberala och socialistiska röster. Frikyrkligheten hade gjort starka inbrott på många platser, däribland ute på öarna.
Det är kyrklighetens allmänt svaga läge som bildar fond i Viktor Södergrens Vägar vi gått och vägen fram: hundra år av svenskt kyrkoliv (1945). Framlagd vid prästmötet 1945 ger den en unik inblick i svenskt kyrkoliv under flera avgörande skeenden.[5]
Eftersom Södergren primärt vänder sig mot schartauanismen i så starkt kritiserande ordalag, samtidigt som han pekar ut schartauanismen — ”rätt evangeliserad” — som framtidslinjen i svensk kristenhet, skapas den fängslande stämning som sedan följer med i hela boken.
Södergren inleder boken genom att berätta om sig själv som barn, i tredje person. Hur ett barns möte med den gamla pietismen i Göteborgs kyrkliga liv satte outplånliga intryck på barnet, då det växte upp. Man anar att detta byggt bilden av vad kristendom, kyrka och prästtjänst ska innebära. Snart frångår Södergren de personliga inslaget och skildrar kristendomens utveckling i Sverige från mitten av 1800-talet och fram till 1945. Men även här är skildringen egentligen biografisk, eftersom den överlappar Södergrens egen livsväg.
Södergren växte upp i Uddevalla och läste i unga år i filosofi i Göteborg. Han studerade därefter teologi både i Uppsala och Lund. Under knappt tio år hade Södergren varit präst i Luleå stift och mött den norrländska lågkyrkligheten. Högkyrkligheten och ungkyrkligheten, liksom Oxfordgrupprörelsen och den ekumeniska rörelsen, kunde han skildra utifrån sin tid som student och senare komminister i Uppsala domkyrka (samtidigt med Nathan Söderbloms verksamhet där). Den diakonala organiseringen och småkyrkorörelsen kände han från sin tid som präst i Stockholms stad. Södergren avslutade sin ämbetsgärning i Göteborg, bland annat i S:t Pauli kyrka.
Södergrens fromhetskaraktäristik
Efter en översiktlig genomgång av vad som kännetecknar sann kristendom och dess motsats i det kyrkliga livet, fariséismen, inleder Södergren elegant med att sätta samman de kyrkliga traditionerna i bibliskt-geografiska termer. Det högkyrkliga (vari schartauanismen i bred mening inräknas) placeras i sydväst-Sverige som vårt Judéen. Det okyrkliga mellan-Sverige (med sin starka frikyrklighet) benämns Samarien. Det lågkyrkliga Nord-Sverige kallas Galiléen, lekmannakyrklighetens land. Redan denna inledning visar att Södergren inte eftersträvar vetenskaplig stringens, utan mer söker sammanfatta allmänna intryck och erfarenheter i en litterär form.[6]
Särskilt Norrlandsläseriet imponerade på Södergren, hos vilken han såg den mest sanna och överlåtna kristendomen: ”lekmannakristendom, vardagskristendom, just det som varje evangelisk kyrka måste syfta till”. Evangeliska fosterlandsstiftelsens verksamhet i Norrland ogillade han dock starkt. Stiftelsen har egentligen allt som överhuvud konstituerar ett kyrkosamfund såsom egna församlingar, ett eget prästerskap, egen prästutbildning, egen inre mission och egen yttre mission. Man kräver också kyrkans fulla stöd och förmåner, men vägrar att ta kyrkans ansvar och skapar samtidigt okyrklighet genom att kritisera prästerskapet. Att stiftelsen ännu inte har egen sakramentsförvaltning är en rent praktisk synpunkt; man vill fortsatt erhålla landskyrkans förmåner. Denna pragmatiska hållning avslöjar i själva verket den ringaktande inställningen till sakramenten, framhåller Södergren. Mot stiftelsen kontrasterar Södergren dock Bibeltrogna vänner – ”den rosenianska väckelsens speciellt gammalkyrkliga arm” –, som med sitt större fokus på fri evangelisatorisk verksamhet motarbetar ett separat präststånd.
Schartauanismen, som i någon mening ska fånga alla de västsvenska gammalkyrkliga traditionerna, ger Södergren en starkt negativ skildring. För den positiva framställningen hänvisar han i förbifarten till sin bok om Henric Schartau, vilken han inte anser sig nödgad att återge på nytt och varför han kan fokusera framställningen på rörelsens brister i omkring 60 sidor (!). Schartauanismens stagnering är dess eget fel, genom dess inskränkthet. Dess fokus på rätta lärare passiviserar lekfolket. Lekmannaförsamlingen omyndigförklaras och kyrkfolket förlorar sin självständighet. Ungdomarnas frånfälle från väckelsen är inte ungdomarnas eget fel, som de inskränkta prästerna själva tror, utan beror på förkunnelsens kyla och de schartauanska prästernas bristande personlighet.
Som ett exempel på en god nutida företrädare nämner dock Södergren Bo Giertz. Giertz var i Södergrens ögon en ”portens proselyt”; en ”schartauan på håll”, som kunnat tillgodogöra sig det goda i den schartuanska traditionen och modernisera den. År 1945 hade Bo Giertz hunnit skriva Kristi kyrka (1939), Kyrkofromhet (1939), Stengrunden (1941), Grunden (1942) och Tron allena (1943).
Ungkyrkligheten ser Södergren inte som någon fromhet utan mer ett politiskt program för karriärer, särskilt hos Manfred Björkquist. Högkyrkligheten (även kallad nykyrkligheten) är han försiktigt positiv till men varnar för att mässan och inte förkunnelsen hamnar i centrum.
Nathan Söderblom och ekumenismen ansåg han inte heller vara någon fromhet, utan en renodlad kyrkosyn kopplad till landskyrkans nationella nivå. Söderblom får också stark kritik för att sin roll i kontakterna mellan tyska och engelska kyrkor under mellankrigstiden, som enligt Södergrens uppfattning inte alls gick i fredsrörelsens tecken.
Frikyrklighetens olika samfund, som Södergren främst ser som en ny organisationsform snarare än en ny kristendomsform i det starkt pietistiska Sverige, värderas egensinnigt och övervägande vänligt. Överlag visar Södergren i flera avseenden ekumenisk öppenhet. Södergren tycks på något sätt vara av uppfattningen att om de frikyrkliga bara hade varit kyrkliga, så hade de mycket väl kunnat vara goda lutheraner. Laestadianismen omnämns tyvärr endast kortfattat, troligen beroende på Södergrens begränsade egen erfarenhet av rörelsen.
Den enda fromhet som Södergren lyfter fram i enbart postitiva ordalag är den lågkyrkliga, icke stiftelse-anslutna, lekmannarörelsen i Norrland, framför allt bönderna i Västerbotten.
Vägen fram?
Med detta som bakgrund, vad är då vägen fram? För det första räknar Södergren verkligen med den västsvenska traditionen. Ett konkret tecken på att schartauanismen egentligen inte är en samtidsbunden fromhet, ser han i den mest lästa kristna romanen på långa tider, som faktiskt handlar om Schartaus Nådens ordning (Bo Giertz Stengrunden). Men schartauanismen måste våga påverka genom att lägga av sig sin maskinmässiga lojalitet.
Den [maskinmässiga lojaliteten] räkna de makthavande med – och räkna sällan fel. [...] Ingenstädes är den lutherska lojaliteten mot all överhet, även den ogudaktiga, så utvecklad nästan till apati, som här [...] Här blir inga hugenottkrig. Varför skall man ta hänsyn till sådant folk?
Bortsett behovet av ökad stridskraft, hugenottkrig, är det schartauanismens själavårdsbetoning på ett helgjutet kristet liv, nådens ordning och sann omvändelse som hör framtiden till. Södergren håller sig till stororden och utvecklar deras innehåll. Det handlar om betoningen på andelivets och evighetslivets realitet, bibel- och bekännelsetrohet, avgörelsekristendom, väckelse-helgelse och kyrkligheten, den principiella icke-frikyrkligheten.
I Södergrens uppfattning är schartauanismen sann kristendom, men den kan kompletteras. Schartauanismen tillhör ett sidoskepp i kyrkan: ”Där man ser sämre men hör bättre”. Från ungkyrkligheten behöver schartauanismen dock ges en kyrkosyn, för någon egentlig kyrkosyn har schartauanismen inte genom sin renodlade betoning på nådens ordning.
Från den norrländska läsarkyrkligheten ska den lära sig den enskildes ansvarstagande. Från högkyrkligheten, den bibliskt grundade, kan schartauanismen finna ett korrektiv mot sin ängsligt själviakttagande, subjektiverande känneteckenskristendom, genom framhållandet av det objektiva i sakramenten. Från Oxfordgrupprörelsen kan den lära sig, åter, lekmannaengagemanget, men också den personliga gemenskapskristendomen.
En sådan schartauanism, rätt evangeliserad, är kristendomens framtid i Sverige.
Giertz som schartauansk hugenottledare
Den rörelse som Holmqwist och Björck var drivfjädrar för och som i början av 1900-talet hade segrat ihjäl sig ville Södergren förnya. Södergren hade efterfrågat den rätt evangeliserade schartauanismen som en framtidsväg och på ett par ställen i sin avhandling antydningsvis pekat ut Giertz som schartauanismens arvtagare. Att han därmed inte menade sin samtids schartauanism, den partisinnade, utan en rätt evangeliserad — alltså framåtsyftande — sådan framgår bland annat i ett brev från Södergren till Bibeltrogna Vänners ledare Axel B. Svensson den 25 september 1949.[7] Södergrens analys av den kyrkliga situationen möttes samtidigt med kyla av en majoritet av stiftets präster, och på samma sätt möttes även Giertz i sin biskopsgärning med viss kyla från schartauanerna.[8]
Precis som under 1800-talets kyrkliga strider var det särskilt förhållandet till de friare kyrkliga organisationsformerna utanför gudstjänsten – ungdomsarbetet och sällskapen – som utgjorde konfliktpunkten.Alltså just dessa friare riktningar som Södergren hade sökt sammanjämka eller velat inordna i kyrkans liv.
Troligen spelade Södergrens stil och attityd en stor roll. Vägar vi gått och vägen fram är en imponerande litterär framställning, proppfylld med mustiga citat och märkliga analyser. Sådant imponerar på många, men inte på präster med skepsis emot det som framstår som gottköpsaktigt, löst och ytligt.
Samtidigt är tanken på Giertz som schartauanismens arvtagare i Göteborg, ja som en hugenottrörelses ledare, attraktiv. Giertz knöt inte näven i fickan när samhället och kyrkan sekulariserades utan beväpnade sig i någon mening i ett kyrkligt La Rochelle. Han protesterade öppet, tog debatterna och var också redo att lida för sina övertygelser.
På äldre dagar var Giertz åsikt att den svenska landskyrkan hade upphört att vara en apostolisk kyrka. Giertz var också övertygad om att folkkyrkoidén – som förfäktades av det kyrkliga, samhälleliga och mediala etablissemanget – var feltänkt. Folkkyrkan är inte ett evangelisationsmedel utan förutsätter att den ger något som folket vill ha. Annars vill folket inte vara med. Om folket inte vill ha sann kristen tro, kan folkkyrkan inte vara ett verktyg för evangelisation. I de linjer gick Giertz tankegång.
När Giertz blev biskop hade han redan deltagit i flera kyrkliga samlingar i Göteborgs stift och sökte aktivt förnya den äldre pietismen. Det lär inte vara någon slump att Giertz kallade sin konfirmandbok för Grunden, precis som Schartaus katekesutveckling hade kallats just detta. Giertz program var i stora delar just de linjer som Södergren pekade ut i sin prästmötesavhandling: kyrklighet men öppenhet för de mindre, levande gemenskaperna (ibland kallad ecclesiola, den lilla kyrkan), uppvärderingen av sakramentsfromheten, lekmannakristendomen.[9] Giertz lärofader Gösta Nelson (1890-1958) var också Holmqvists store levnadstecknare och den ambitiösa förmedlaren av den västsvenska kyrkotraditionen. Min uppfattning är att Giertz storhet som biskop förutsatte att han var biskop just i Göteborg. På något sätt går det en linje från Holmqwist till Giertz och det kunde Södergren redan tidigt i Giertz ämbetsgärning notera.
[1] ”Ecclesiam Lutheranam et Reformatam nostris temporibus multi voluerunt conjunctas. De quibus hominibus, num propius ad verum Christianismum, an ad Indifferentismum accesserint, optimo cum jure quaeritur. Ecclesiae Lutheranorum ab omni cavendum esse conjunctione, quae Verbo Divino convenienter fieri non possit, credimus et profitemur.” Återgett i Nelson, G., Den västsvenska kristendomstypen: dess uppkomst och första utvecklingsskede (1933), s. 257ff. Disputationens teser gällde därutöver bland annat ett avståndstagande från den nya bibelexegetiken, motstånd mot kristendom som ett socialt evangelium och lämplig undervisnings- och predikostil. Enligt Gösta Nelson framgår inte av protokollet till disputationen hur den fria diskussionen i domkapitlet förlöpte.
[2] Se min artikel ”Ett fäste med oöverstigliga murar”: Biskop Gustaf Daniel Björck inför lekmannaförkunnelsen. Kyrka och Folk, september 2023.
[3] Carl Thölén, Kyrkohistorisk hembygdskunskap. V Göteborgs stift 1780-1850 (Julhälsningar till Göteborgs stift 1922)
[4] Herdabrev till prästerskapet i Göteborgs stift, Carl Block, 1929.
[5] Jfr. Viktor Södergren, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell). Boken utgör också i sin litteraturlista en formidabel guldgruva i teologiskt material för fördjupning med många titlar som inte är så lätt åtkomliga eftersom de är publicerade i äldre tidskrifter, men i bokens litteraturförteckning systematiskt kategoriserade.
[6] Å andra sidan är ju fromhetstyper i hög grad pastorala praktiker som upplevs och erfars. Det är just genom mötet med subjektiva omdömen om dessa som man kan nå fram till en bredare bild av vad dessa kyrklighetstraditioner kan betyda i praktiken.
[7] Axel B Svenssons arkiv, Landsarkivet i Lund.
[8] Se Lundberg, E., Biskop Giertz och schartauanerna, i Talet om korset – Guds kraft, Imberg, R. (red.).
[9] Jfr. Jarlert, A., Ämbete och tro (1984), s. 290 n 16