Dagens evangelium berättar om Jesu förklaring. Hans härlighet uppenbarades på berget som troligtvis syftar på Hermon (men knappast Tabor). Det ligger nära det område (Cesarea Filippi) där han då vistades och där Petrus till slut bekände honom som Messias (Matt. 16:13-16, Mark. 8:27-30). Båda texter hör nära ihop. Evangelisterna tillkännager detta genom en exakt tidsangivelse: Matteus (17:1) och Markus (9:2) meddelar att Jesu härlighet uppenbarades ”sex dagar därefter” medan Lukas informerar sina läsare att uppenbarelsen ägde rum ”omkring åtta dagar” därefter (9:28). Annars använder de motsvarande temporala uttryck endast i sina passionsberättelser. Vad åsyftas nu?
Det handlar här tydligtvis om “lövhyddohögtiden” eftersom Petrus föreslår att göra ”tre hyddor”, en för sin Mästare och två andra för Moses och Elia. Denna judiska fest sammankopplas redan i Gamla testamentet med starka messianska förväntningar (jfr. exempelvis Jes. 32:15-20 och Sak. 14:16-21). Hela Skriften (d.v.s. ”lagen och profeterna”) vittnar om honom som ”skall komma i Herrens namn”. Nu fullbordas äntligen alla löften. Jesus (som den Smorde) står tillsammans med Moses (som representerar lagen) och Elia (som företräder profeterna). Det verkar som om hela Skriften tar en kroppslig gestalt eller – rättare sagt – kroppsliga gestalter som samtalar med varandra om dess huvudinnehåll, nämligen uppfyllelsen av frälsningshistorien. Det talades ju ”om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem” (v. 31).
Till sist försvinner både Moses och Elia. Endast Jesus förblir då kvar. Detta innebär säkert inte att hela Skriften reduceras till honom eller att allt annat i Skriften utom han refuseras. Nej, faktiskt inte. Däremot använder evangelisterna ett ”inkluderande” språkbruk. De menar att både Moses och Elia s.a.s. ”ingår” i Jesus. Han uppfyller deras vittnesbörd om honom. Eftersom lärjungarna ser Jesus allena borde de inse att hela Skriften vittnar om honom. Inte ett enda ord i Gamla testamentet blir om intet. Gud talar inga tomma ord. Han ljuger aldrig. Jesus som själva Sanningen är bevis på detta. Han infriar alla löften i Gamla testamentet.
Lövhyddohögtiden firades under 15.-22. tishri. Sex dagar före, alltså den 10. tishri, firades den stora försoningsdagen (jom kippur, se 3. Mos. 16). Enligt det judiska sättet räknas dagarna på det viset att den första och sista dagen är medräknade i en tidsangivelse. (Därför betyder uttrycket ”på den tredje dagen” samma som ”i övermorgon”.) Följaktligen har Petrus bekänt Jesus som Messias på den stora försoningsdagen. Sedan har Jesus direkt därefter uttalat sin första lidandesförutsägelse. Han har med andra ord tolkat sin kommande korsdöd som ett verkligt försoningsoffer för folkets synder, en tanke som även annars förekommer i Nya testamentet (se t.ex. Rom. 3:25 och Hebreerbrevet).
Senare rapporteras det att ”förhänget i templet brast mitt itu” i samband med hans död (Luk. 23:45). Vägen till det allra heligaste där Gud bor står då helt öppen för alla och inte endast för översteprästen som i sin tjänst just vid jom kippur en gång per året fick inträda i det. Det skall särskilt noteras att både Moses och Elia som under sin egen livstid inte hade tillåtits att se Herrens härlighet (2. Mos. 33:18-23 resp. 1. Kung. 19:11-13) nu kan beskåda den hos Jesus och åtnjuta dess ljuvlighet i honom. Inkarnationen innebär att JHWH blev människa!
Jesu första lidandesförutsägelse förorsakade en allvarlig motsättning mellan honom och Petrus samt alla andra lärjungarna. De har diskuterat frågan med varandra flera gånger därefter. Det finns många bevis på detta i evangelierna. Svårigheten låg utan tvekan i det faktum att Jesu lidandesförutsägelser inte passade ihop med gängse judiska messiasförväntningar. Han läste Skriften på sitt sätt som sammanfaller med det enda rätta sättet. På förklaringsberget diskuterade han saken med Moses och Elia. Då visade det sig att de tre överensstämde med varandra. Hela Skriften, lagen och profeterna, stöder Jesus i hans messiasmedvetande. Han kommer att lida, dö och uppstå såsom det givetvis står skrivet om honom. Inget tvivel om det!
Till sist ingriper Gud i samtalet. Ett moln inleder hans närvaro (v. 34). En röst kungör (v. 35): ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!” Egentligen citerar Gud sig själv. Han har redan förut sagt allt vad han nu säger på förklaringsberget! Hans proklamation är en sammanfogning av (delar av) Ps. 2:7, Jes. 42:1 och 5. Mos. 18: 15, 19 (i denna ordning). Märk väl hur troget han förkunnar sitt ord. Han håller sig till det som han har talat. Det vore katastrofalt om man i gudstjänsten förkunnade hans ord oriktigt och oredligt i enlighet med sina egna mänskliga funderingar. Ärligt sagt kommer sådana predikningar sedan brinna i helvetet.
Det är därutöver värt att notera hur Gud låter Skriften tolka Skriften. Han citerar tre olika texter från tre olika böcker som är skrivna av tre olika författare. De får tolka varandra eftersom de härstammar från en och samme Ande och eftersom de talar om en och samma sak. Gamla testamentet (samt hela Bibeln) är ett enhetligt samlingsverk. Det är uttryckligen Guds ord som aldrig kan komma till korta. Han lämnar en evighetsgaranti för det!
De tre förutnämnda bibelcitaten är dessutom hämtade från tre olika delar av Gamla testamentet. Det består enligt det traditionella judiska sättet att se av lagen, profeterna och skrifterna (eller alternativt av lagen och profeterna som representeras av Moses och Elia, jfr. ovan). 5. Mos. 18:15 företräder då lagen, Jes. 42:1 företräder profeterna samt Ps. 2:7 företräder skrifterna. Sammanlagt återger de således hela Skriftens budskap och sammanfattar det i en messiansk resp. kristologisk utsaga. Evangeliet om Guds Son är Guds ords kärna och stjärna.
Lärjungarna måste alltså bemöda sig om för att lära sig Skriften. Eljest känner de inte sin Herre som sin Frälsare. Det var lärdomen på förklaringsberget: ”Lyssna till honom!”