Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. 86:e psalmen i Psaltaren är inte den enda som talar om den rätta vägen genom livet. ’Vägen’ som en bild för livet var vanlig i biblisk tid, och är ju så fortfarande. Alla förstår vad vi menar med livsväg och med vägval som måste göras.
Så det är lätt att förstå vad Jesus menar, när han i sin Bergspredikan talar om en bred och en smal väg. Han manar oss allvarligt att se till att vi är på rätt väg genom livet. Man kan alldeles för lätt komma in på fel väg, avsiktligt eller genom ouppmärksamhet. Det är tydligt att Jesus menar att den breda vägen är behaglig, kräver minst ansträngning att gå. Att vika in på den smala, besvärligare vägen kräver att man medvetet beslutar sig för det.
Det viktiga med en väg är att den leder till målet. När Jesus manar oss att välja den smala vägen, är det därför att den leder till livet. Han varnar oss för väg som leder till fördärvet. Vid en vanlig resa slår vi upp kartboken eller ser efter på kartan i mobiltelefonen för att finna rätt väg dit vi skall. Den karta vi använder för vår resa genom livet är Bibeln. Där anges hur en god väg kan formas, och där varnas för avvägar som kan vara lockande.
Den väg som leder till livet är den som vi vandrar tillsammans med Herren Jesus. Han har ju också sagt: Jag är vägen, sanningen och livet. Och han fortsatte: Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Nog för att vi av oss själva kan ana Gud och ha någon uppfattning om hur vi kan söka oss till honom. Men den ende som kan visa den rätta vägen till Gud, är han som Fadern har sänt till oss. Att Sonen vid sin himmelsfärd återvände till sin Fader, innebär att han också för oss har banat vägen till livet med Gud.
När Jesus mötte människor, skildras ofta att de följde honom. Den notisen växer till att allmänt gälla. Vår väg fram genom livet blir den rätta, om vi följer Herren Jesus. Det är inte alltid en lätt väg. I söndagens epistel ur Romarbrevet betygar aposteln att vi är Guds barn och Kristi medarvingar. Men då blir den ofrånkomliga följden att vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.
Vi kan inte undvika lidande. Det gäller rent mänskligt, sjukdom och olyckor, sorg och missräkningar drabbar oss. Till detta kommer vad det kan innebära att gå i Jesu fotspår. Vi är förskonade från mycket av det som drabbar alltför många av våra medkristna runt om i världen. Att följa Jesus kan bli en fråga om liv och död. Men även i vårt land kan vi som tror på Jesus bli marginaliserade, både i samhället och i en tidsanpassad kyrka.
Aposteln talar om att ”ledas av Ande från Gud”. Skall vi kunna finna vägen med Jesus och förmå att vandra på den, behöver vi den Helige Andes hjälp. Så är också en av beteckningarna på honom Hjälparen. I sin lilla katekes säger Martin Luther att Anden kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten, och att han bevarar henne hos Jesus i en rätt tro. Och ’tro’ handlar då inte bara om att tro och förstå, utan också om att vara trogen.
Det är lätt gjort att vid ett vägskäl välja fel väg. När vi upptäcker det, är det omvändelse som gäller. Vi har att erkänna, inför oss själva och inför Gud, att vi kommit på avvägar. Vi har att ta oss tillbaka till den rätta vägen igen, så att det är mot det goda målet vi vandrar.
För vår livsvandring behöver vi vägkost. Under sin vandring genom öknen på väg mot det land Gud utlovat, fick Guds folk manna, det märkliga ”brödet från himlen”. Nu ger Jesus oss det ”sanna brödet från himlen”. Det är nattvarden han talar om. Så inbjuder oss kyrkan att, gärna ofta, ta en rast och få andlig föda för vår vandring genom livet. Eftersom det är Frälsarens kropp och blod som räcks åt oss, förs vi till förening med honom som är den väg vi skall vandra på.
Visa mig, Herre, dina stadgars väg, och jag skall följa den till slutet, ber vi i 119:e psalmen. Ja, de anvisningar Guds Ord ger oss vill vi följa. Men till detta kommer de löften som Skriften, och tydligast Herren Jesus, ger oss. Det är meningsfullt att uthärda mödan, att kämpa vidare, när det är in på vägen till livet vi förs. Hebreerbrevet ger oss Sara som förebild: Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast.
När Paulus en gång begav sig till Damaskus, tänkte han se om han kunde finna några som tillhörde Vägen, och skulle i så fall fängsla dem. Tidigt såg de kristna sig som ’de som tillhörde Vägen’, de som vandrade på den väg som Jesus anger, den smala väg där han leder de sina till livet. Ja, Herre, sänd din Ande, så att vi bevaras bland dem som tillhör Vägen!