Det finns något befriande med Olof Edsingers böcker. I en svensk kristenhet som ofta präglas av försiktighet, vaghet och rädsla för tydliga anspråk skriver han med övertygelse, allvar och pastoral glöd. Hans två småskrifter Jesus – Guds Son och Följa Jesus är inte akademiska verk utan evangeliserande och lärjungaskapsorienterad populärteologi, riktad till unga kristna och sökare. Och just i denna genre är Edsinger ovanligt skicklig.
Han lyckas tala om klassisk kristen tro utan vare sig cynism eller modern andlig banalitet. Jesus framställs inte som en allmän symbol för kärlek eller mänsklighet, utan som Herre, Frälsare och Guds Son. Korset, uppståndelsen och omvändelsen står i centrum med en självklarhet som känns både klassisk och existentiellt angelägen.
Särskilt stark är Edsinger när han skriver om Jesu anspråk. Han vägrar reducera kristendomen till moral eller inspiration och påminner om något som många moderna människor helst vill slippa: att Jesus faktiskt kräver någonting av människan. Efterföljelse, omvändelse och lärjungaskap är inte frivilliga tillägg till evangeliet utan hör till dess centrum.
Detta gör böckerna ovanligt motkulturella i svensk kontext. Där mycket kristen litteratur tenderar att tona ned konfliktlinjerna mellan evangeliet och samtiden vågar Edsinger tala om synd, självcentrering och behovet av omvändelse. Han skriver med en övertygelse om att kristendomen faktiskt innebär ett annat sätt att leva – inte bara ett annat sätt att tänka.
Samtidigt finns här en viktig balans som hans kritiker ibland missar. Trots den starka betoningen på lärjungaskap är Edsinger noga med att frälsningen inte bygger på prestation. Kapitlet ”Nåd – inte prestation” är ett av böckernas viktigaste. Där betonar han tydligt att människan inte blir kristen genom religiös framgång, moralisk perfektion eller andlig disciplin, utan genom Guds nåd i Kristus.
Det är viktigt att säga, eftersom Edsinger ofta läses alltför polemiskt. Han är inte främst intresserad av moralism utan av lärjungaskap. Han vill återföra svensk kristendom till ett existentiellt allvar där tron faktiskt formar livet.
Och mycket av den kritik han implicit riktar mot svensk kyrklighet träffar rätt. Det finns i dag en verklig risk att kristendomen reduceras till kulturreligion, symbolik eller religiös serviceverksamhet. Mot detta återupprättar Edsinger något viktigt: tron på evangeliets förvandlande kraft och på att Jesus Kristus faktiskt gör anspråk på hela människan.
Just därför blir också böckernas begränsningar intressanta.
Det mest påfallande är hur svagt det sakramentala och liturgiska livet framträder. Tyngdpunkten ligger nästan helt på omvändelsen, den personliga överlåtelsen, bibelläsningen, bönen, den andliga kampen och den medvetna efterföljelsen.
Däremot sägs relativt lite om nattvarden, dopets liv, gudstjänstens formande kraft, kyrkoåret, liturgin, kyrkans objektiva nådemedel.
Detta är inte oviktigt. För i klassisk luthersk kristendom är kyrkan inte främst en gemenskap av religiöst intensiva människor, utan den plats där Gud själv handlar genom ord och sakrament. Nåden bär människan också när hennes tro är svag, trött eller splittrad.
Hos Edsinger hamnar fokus i hög grad på den medvetna efterföljelsen och den tydliga kristna identiteten. Det ger kraft och riktning, men riskerar också att göra kristendomen högintensiv på ett sätt som kan bli socialt och existentiellt krävande.
Här blir Martin Luthers egen nyansering intressant. I Om koncilierna och kyrkan beskriver Luther kyrkans sju kännetecken – evangeliet, dopet, nattvarden, nyckelmakten, ämbetet, bönen och korset. Därefter tillägger han att det också finns andra tecken på den kristna kyrkan: de troendes helgade liv.
Han beskriver hur kristna hedrar sina föräldrar, tjänar sin nästa, lever kyskt, förlåter, talar sanning och hjälper människor i nöd. Men samtidigt gör Luther en avgörande reservation: dessa gärningar är inte lika säkra kännetecken på kyrkan som evangeliet och sakramenten, eftersom även hedningar kan leva moraliskt. Det avgörande är inte intensiteten i människans helgelse utan den helige Andes verk genom evangeliet.
Och kanske är det här som Edsingers böcker ibland blir något ensidiga.
För även om han uttryckligen förnekar prestationskristendom finns en grundton där det kristna livet framför allt framträder som aktiv efterföljelse, tydlig överlåtelse och medvetet motstånd mot samtiden. Kyrkan riskerar då att bli något som främst manifesteras i den explicita lärjungagemenskapen och dess verksamhet.
Men kristen gemenskap kan också ta andra former.
Den klassiska evangelisk-lutherska intuitionen handlade inte bara om medlemskap eller öppenhet, utan om att kristendomen kunde genomsyra hela samhälls- och vardagslivet: familjen, arbetet, vänskapen, högtiderna och kulturen. Kyrkan var inte bara den aktiva församlingsmiljön utan ett folk som levde ur evangeliet också när tron inte ständigt artikulerades eller intensifierades.
Här finns en paradox i vissa former av modern evangelikal och pietistisk kristendom: trots den starka betoningen på att tron gäller hela livet riskerar den i praktiken att koncentrera kristendomen till de explicita religiösa sammanhangen och den medvetna lärjungakulturen.
Det betyder inte att Edsinger har fel i sin betoning av omvändelse och lärjungaskap. Tvärtom behövs den rösten i svensk kristenhet. Men hans perspektiv skulle vinna på att djupare integreras med en rikare luthersk förståelse av kyrkans sakramentala och liturgiska liv – där människan inte bara formas genom sin egen efterföljelse utan först och främst genom det Gud ger i ordet, dopet, nattvarden och gudstjänsten.
Trots dessa invändningar är Jesus – Guds Son och Följa Jesus viktiga böcker. De återför ett kristologiskt centrum, en biblisk tyngd och ett existentiellt allvar som många kyrkor och kristna i dag saknar. De påminner om att kristendomen inte bara är en identitet eller kulturform utan ett verkligt möte med Jesus Kristus.
Och kanske är det just därför de förtjänar att tas på så stort allvar – också där man vill invända mot dem.