Jesper Eneroth m.fl. vill att kyrkomötet ska slå fast att Svenska kyrkan bara har en äktenskapssyn och att 2009 års beslut inte längre kan användas som stöd för att den traditionella äktenskapssynen ryms i kyrkan. Det låter som en teknisk justering. I själva verket är det en lärofråga. Om motionen går igenom och träder i kraft på nyårsdagen 2027 sker det dessutom i ett märkligt historiskt ljus. Vid riksdagen i Västerås 1527 påbörjades den nödvändiga reformationen av en kyrka som övergett Guds ord och evangelium. Exakt femhundra år senare riskerar Svenska kyrkan att fullborda ett annat slags reformation: inte en återgång till Skriften och bekännelsen, utan ett brott med den lärogrund som en gång gav henne identitet.
Jesus sade: ”Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus”. Den varningen borde nu läsas högt i kyrkomötets sal. För vad återstår av ett kyrkosamfund som river loss sig från den lärogrund som ger det dess identitet?
Den aktuella motionen är därför mer än ännu ett inlägg i Svenska kyrkans långdragna strid om vigsel och äktenskap. Den rör inte främst den praktiska frågan om vilka präster som ska förrätta vilka vigslar, utan frågan om vem som ytterst förfogar över kyrkans lära – och om Svenska kyrkan fortfarande kan göra anspråk på att vara samma kyrka som band sig vid Uppsala mötes beslut.
Motionen vill att kyrkomötet ska slå fast att Svenska kyrkan har en enda äktenskapssyn och att 2009 års beslut inte längre ska kunna åberopas som stöd för att kyrkan rymmer flera uppfattningar i äktenskapsfrågan. Därmed riktas angreppet inte bara mot en kyrkopolitisk kompromiss, utan mot själva påståendet att den traditionella äktenskapssynen fortfarande har hemortsrätt i Svenska kyrkan.
Läronämndens avgörande ansvar
Det första problemet är Läronämnden. När en motsvarande fråga behandlades 2016, då som ett förslag att göra beredskap att viga samkönade par till villkor för prästvigning, var Läronämnden tydlig. De befintliga vigningsvillkoren är av för Svenska kyrkan konstitutiv karaktär. Kyrkans enhet konstitueras av evangelieförkunnelsen och sakramentsförvaltningen, med hänvisning till Augsburgska bekännelsens artiklar V och VII. Kravet att vara beredd att viga samkönade par bedömdes däremot inte vara av samma konstitutiva karaktär.
Det var inte en detalj. Läronämnden markerade att frågan berörde en lärofråga där kyrkoordningens särskilda beslutsordning kunde aktualiseras. Om det 2016 var en lärofråga när man ville göra denna ståndpunkt till ett villkor för vigning, är det svårt att se hur det inte skulle vara en lärofråga när kyrkomötet nu föreslås fastslå att endast den ena uppfattningen är Svenska kyrkans äktenskapssyn.
Läronämnden kan därför inte konsekvent släppa igenom den aktuella motionen utan att förklara vad som i så fall har förändrats. Här har Läronämnden och kyrkomötet ett ansvar som går långt utöver den enskilda motionen. Antingen värnar de den ordning som säger att kyrkan står under sin bekännelse, eller också medverkar de till att Svenska kyrkan i praktiken lösgör sig från sin egen lärogrund.
Kyrkomötet äger inte kyrkans tro
Det andra problemet är att kyrkomötet inte äger kyrkans lära. Ett kyrkomöte kan ändra kyrkoordningen och upphäva tidigare beslut. Det kan besluta om ordningar, bestämmelser och handlingslinjer. Men det kan inte genom majoritetsbeslut ändra den tro och bekännelse som kyrkoordningen själv säger att kyrkan är bunden av.
Detta är också den kyrkorättsliga ordning som Verbums standardkommentar till kyrkoordningen själv utgår från. Kommentaren är ovanligt tydlig om kyrkomötets kompetens: ”För ett evangeliskt-lutherskt trossamfund måste Guds ord och kyrkans bekännelse vara överordnad kyrkorättsliga bestämmelser. Denna grundläggande princip gäller naturligtvis redan när kyrkomötet fattar beslut om kyrkoordningen.” Det är alltså inte en from randanmärkning vid sidan av kyrkoordningen, utan en förutsättning för hela dess uppbyggnad.
Samma kommentar framhåller dessutom att 1 kap. 1 § är medvetet hierarkiskt uppbyggd. Orden ”grundad”, ”sammanfattad och erkänd” samt ”förklarad och kommenterad” markerar rangordningen mellan rättskällorna. ”Denna gradering är fundamental.” Kyrkans normsystem är därför hierarkiskt: Skriften, bekännelsen och de grundläggande bekännelsedokumenten står inte till kyrkomötets fria förfogande.
Det är alltså inte 2009 års kyrkomötesbeslut som ytterst avgör Svenska kyrkans lära om äktenskapet. Frågan måste prövas mot kyrkans fundament: Guds ord, den oförändrade Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut. Det är där, och inte i en senare kyrkopolitisk kompromiss, som kyrkans lära har sin grund.
Denna äktenskapslära är inte svår att identifiera. Den kommer till uttryck i Stora katekesens förklaring till sjätte budet, där äktenskapet beskrivs som ett av Gud instiftat och skyddat stånd, grundat i att man och kvinna skapats för att hålla samman, vara fruktsamma, föda barn och uppfostra dem till Guds ära. Samma lära sammanfattas i 1878 års katekesutveckling, särskilt i frågorna 56–57, där äktenskapet anges vara instiftat av Gud för att en man och en kvinna ska leva tillsammans såsom äkta makar, till inbördes bistånd samt till släktets förökande och barnens uppfostran. Hänvisningen är viktigare än citatlängden: den visar att läran inte bygger på en senare opinionsbildning, utan på kyrkans egen kateketiska och bekännelsemässiga tradition. I den traditionen är äktenskapet förbehållet man och kvinna.
När grunden överges
Det tredje problemet är konstitutionellt. Svenska kyrkans evangelisk-lutherska identitet är inte bara en intern programförklaring. Den är också fastslagen i lagen om Svenska kyrkan och hör till grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund. Just därför omges den av en särskild stabilitet. Lagstiftaren ville att Svenska kyrkan efter relationsändringen skulle fortsätta vara samma kyrka, inte ett religiöst samfund vars grundläggande identitet kan göras om efter varje kyrkopolitiskt skifte.
Om det motionen eftersträvar i praktiken innebär att Svenska kyrkan lämnar den lära som följer av hennes evangelisk-lutherska bekännelse, räcker det därför inte att kyrkomötet röstar om saken. Då aktualiseras själva grunden för Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund. Ett samfund som överger sin lärogrund kan behålla namn, kansli och organisationsnummer, men förlorar sin legitimitet som bärare av just den kyrkliga identitet som lagen och kyrkoordningen förutsätter.
Men inte ens staten når till problemets botten. Kyrkans lära hämtar inte sin auktoritet från riksdagen. Den vilar på kyrkans eget fundament. Uppsala möte 1593 var just det beslut genom vilket Svenska kyrkan band sig vid den evangelisk-lutherska bekännelsen.
Kyrkomötet finns därför inte till för att tillverka en ny tro när majoriteten önskar det. Dess uppgift är att förvalta, ordna och värna den tro som kyrkan har mottagit. Med Judasbrevets ord handlar det om ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”.
Äktenskapssynen - ett historiskt vägval
Det är därför den aktuella motionen är så allvarlig. Den är inte bara ännu ett försök att förändra reglerna om samkönade vigslar. Den angriper den ordning som säger att kyrkan står under sin bekännelse. Antingen gäller fortfarande det Läronämnden sade 2016, eller också måste nämnden visa vilken överordnad rättskälla som har förändrats. Om inget sådant svar finns, blir höstens kyrkomöte mer än ett beslut i en enskild fråga. Det blir ett historiskt vägval där Svenska kyrkan riskerar att komma i strid med sig själv, just när femhundra år av evangelisk kyrkohistoria står bakom henne.
Det var detta som biskop Anders Nygren såg redan 1958. När kyrkomötet då fattade beslut i ämbetsfrågan reserverade han sig och varnade för att Svenska kyrkan hade slagit in på ett för henne främmande spår, i riktning mot gnosticismens och svärmeandarnas åskådning. Orden lät då för många överdrivna. I efterhand framstår de som klarsynta, närmast profetiska. 2009 var det många som öppet gjorde klart att äktenskapsfrågan skulle komma att vandra samma väg som ämbetsfrågan: först försäkringar om samexistens, därefter stegvis marginalisering, till sist anspråk på att endast den nya linjen ryms i kyrkan.
Mänskligt sett framstår detta som den mest sannolika utgången av höstens kyrkomöte. Men konsekvensen är då också att Svenska kyrkan fullbordar det spårbyte Nygren varnade för. Kyrkan kan behålla sitt namn, sina protokoll och sina ämbetsbärare. Ändå upphör hon att vara den kyrka hon en gång var. Den rätta arvingen till det löfte våra fäder gav vid Uppsala möte får då sökas någon annanstans än i Svenska kyrkans kyrkomöte och biskopskonferens. När 500 år går i graven står huset kanske ännu kvar. Men grunden är övergiven. Och då faller hus på hus.