Ni har inte fått en ande som gör er till slavar, så att ni måste leva i fruktan igen. Nej, ni har fått en barnaskapets Ande (Rom. 8:15).I dessa ord framhåller aposteln Paulus vilka stora förmåner som Guds barn har. De är fria från slaveriet under synden. De är fria från fruktan och oro över att inte ha kunnat lyda allt i Guds lag. Dagens evangelium är hämtat ur det kapitel (Matt 23), där Jesus bestraffade fariseerna som ville göra andra till trälar under lagen och under de tillägg av mänskliga stadgar som de själva inte förmådde leva efter. Men de som fått barnaskapets Ande står inte under lagen utan under nåden.
Guds barn är uppriktiga inför Gud
Jesus sa om fariseerna: Allt vad de företar sig, gör de för att människor ska se dem. De ville bli ärade av människor. När de bad, var det viktigt att människor såg deras böneremsor och manteltofsar. Det blev en fromhet på utsidan, medan hjärtat var oomvänt. De levde inte inför Gud, som ser till hjärtat.
En kristen ska pröva sig inför frågan, om insidan är densamma som utsidan. Hjärtat kan vara annorlunda än det ser ut att vara. Lär av barnets uppriktighet när det gäller ditt förhållande till Gud. Den som är rädd för att kristendomen bara är ett sken på ytan eller bara ett hyckleri, visar att han vill vara sann inför Gud. Guds Ande vill åstadkomma hjärtats förändring och pånyttfödelse. Detta saknades hos fariseerna. Den som uppriktigt tar till sig Guds Ord märker, att hjärtat aldrig blir sådant som det borde vara. Syndafördärvet kommer mer och mer fram. Det går inte att utrota alla yttringar av denna gamla människa. Men Frälsaren Jesus har tagit med alltsammans upp på sitt kors och lidit för det i vårt ställe. Det är tron på Jesus, som gör hjärtat nytt. Människans synd har Jesus räknat som sin. Och Jesu förlåtelse och rättfärdighet får en troende människa räkna som sin. Då har hon kommit från träldomen under synden till Guds barns frihet.
Guds barn lyder Gud, inte som en börda utan i kärlek
Jesus sa om fariseerna, att de binder ihop tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva rör de inte ett finger för att flytta dem. För dem var det viktigare att fordra lydnad för de äldstes stadgar än att visa barmhärtighet och kärlek. En annan gång sa Jesus, att de gjorde Guds bud om intet genom att ge en offergåva i stället för att visa kärlek till nästan. Deras lydnad blev en börda för dem själva och andra, eftersom de ville göra sig rättfärdiga inför Gud genom sin lagfromhet.
Guds lag är god och nyttig, eftersom den skapar ordning och kärlek i samhället. Aposteln skriver, att lagen är till för de gudlösa, för att förhindra onda gärningar. Det är alltid i enlighet med Guds kärlek att lyda hans bud. Hos Guds barn har lagen visat på synden och skapat ånger över den. Lagen driver dem till Kristus, som har varit lydig i allt i människors ställe. Hos honom finns den rättfärdighet, som kommer från Gud och som en syndare blir iklädd genom tron på honom. Jesu lyfter av lagens börda, när han förkunnar evangeliet, att människan inte kan göra sig rättfärdig inför Guds genom vad hon själv har och gör. Jesus tar emot dem, som är tyngda av bördor. Hans rättfärdighet är tillräcklig att bygga på. Den behöver inte kompletteras med något hos människan.
Lydnaden för Gud blir inte en börda och ansträngning för Guds barn. Den är en självklar följd av tron på Jesus. Däri består kärleken till Gud att vi håller hans bud, och hans bud är inte tunga (1 Joh. 5:3). Ofta får de bekänna hur skröpligt det blir med lydnaden, men då ska de ta till sig Jesu nåd och hans rättfärdighet. Då får de hjälp att bära Jesu rättfärdighet i sina liv i goda gärningar. Den onde är själens fiende och vill säga: Tänk på vad du inte kunnat lyda, se hur ditt hjärta är! Men Guds barn är fria från lagens makt att anklaga och fördöma, för Jesus har blivit anklagad och dömd i deras ställe. Det som är lagt under försoningen räknas som glömt och borta inför Gud. När Guds barn står under nåden, kan de hamna under lagen igen, om de ständigt ängslas för att allt i livet inte blir felfritt. Men Jesu nåd tar bort sådan oro och ger frid.
Guds barn har ödmjukat sig
Jesus pekar på högmodet hos fariseerna. De upphöjde sig och ville bli kallade lärare och fader. De var stränga mot andra och höll efter dem, men menade att de själva hade meriter inför Gud. Sådant högmod ser inte, att alla är värda samma dom, och bara kan bli frälsta genom samma nåd.
Guds barn har ödmjukat sig inför Gud. De är stränga mot sig själva och milda i sina domar över andra. De vet vad de själva kan frestas till och vilka synder de själva skulle kunna göra. De känner igen sig i aposteln Paulus ord om sig själv som den främste bland syndare. Men då blir nåden desto större. De blir ofta förödmjukade, men också upprättade genom Kristus. Inför evigheten gäller Jesu ord: Den som upphöjer sig, ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig, skall bli upphöjd.