Anne-Berit Ekström svarar Rolf Ahlzén, vars debattartikel finns här.
Jag tackar för ett sakligt och respektfullt inlägg. Att frågan om dödshjälp engagerar läkare med lång erfarenhet är naturligt, och jag hyser stor respekt för att vi kan dra olika slutsatser trots en gemensam vilja att minska människors lidande.
Min intervju syftade inte till att ge en fullständig genomgång av hela dödshjälpsdebatten, utan till att förklara varför jag motsätter mig en legalisering. Min hållning grundar sig både på min erfarenhet som läkare och på min kristna övertygelse om människolivets okränkbara värde.
Jag delar uppfattningen att de flesta länder med dödshjälp har infört lagstiftningen med ambitionen att den ska vara strikt reglerad. Däremot delar jag inte slutsatsen att erfarenheterna därför är oproblematiska. Min oro gäller inte i första hand olagligt missbruk, utan hur synen på vilka situationer som kan berättiga till dödshjälp förändras över tid.
I den kritiska granskning som Mikaela Luthman och jag har gjort avseende Oregonmodellen lyfter vi fram hur de fastställda kriterierna har kunnat kringgås (En kritisk granskning av Oregonmodellen, s. 275–290, i Dødshjelp i Norden? Etikk, klinikk og politikk, DOI: 10.23865/noasp.96.ch14). Situationen i Kanada visar också att kriterierna för dödshjälp har utvidgats sedan lagen infördes 2016. År 2021 togs bland annat kravet på att den naturliga döden skulle vara rimligen förutsebar bort, vilket innebar att personer vars död inte var rimligen förutsebar kunde omfattas av regelverket. Huruvida denna utveckling ska beskrivas som ett sluttande plan kan diskuteras, men förändringen av kriterierna är ett faktum och förtjänar att tas på allvar.
Jag vill också framhålla att jag i mitt arbete möter människor med omfattande funktionsnedsättningar och deras familjer. Där blir frågor om människovärde, autonomi och samhällets ansvar mycket konkreta. Jag möter också en oro hos människor som fruktar att deras liv i framtiden ska betraktas som mindre värda när beroende och vårdbehov ökar. Den oron kan vi inte avfärda.
Jag instämmer helt i att den palliativa vården inte kan undanröja allt lidande. Men just därför blir den etiska frågan så svår: vad ska vården göra när lidandet inte kan botas eller helt lindras? Jag menar att svaret inte bör vara att ge vården uppgiften att avsluta liv.
Här finns också en principiellt viktig skillnad mellan att avstå från eller avsluta en medicinsk behandling som inte längre gagnar patienten och att aktivt ge en behandling i syfte att orsaka patientens död. När en utsiktslös eller meningslös behandling avslutas accepterar man sjukdomens fortsatta förlopp och avstår från en behandling som inte längre är till patientens bästa. Vid dödshjälp är avsikten en annan: att patienten ska dö till följd av den åtgärd som vården vidtar. För mig är detta en avgörande etisk skillnad.
Vårdens uppgift är, som det klassiskt har uttryckts, att bota när det är möjligt, lindra när bot inte är möjlig och alltid trösta. Jag vill inte att denna uppgift ska utvidgas till att också omfatta att avsiktligt orsaka patientens död.
Att yngre läkare ofta resonerar annorlunda än tidigare generationer är en iakttagelse, om än oroande, inte ett argument för att den ena uppfattningen är mer riktig än den andra. Jag betvivlar inte deras engagemang eller medkänsla. Tvärtom hoppas jag att de, liksom vi andra, får möjlighet att fortsätta pröva dessa svåra frågor i ljuset av medicinsk erfarenhet, etisk reflektion och omsorg om de mest sårbara.
Vi kommer sannolikt inte att bli eniga i denna fråga. Men just därför är det viktigt att samtalet fortsätter med ömsesidig respekt. För mig handlar frågan om betydligt mer än enskilda önskemål vid livets slut. Den handlar ytterst om vilken människosyn och vilket vårduppdrag vi vill att framtidens hälso- och sjukvård ska vila på.
Min djupaste oro gäller därför inte enskilda läkares intentioner och inte heller om vi ska ta människors lidande på allvar – det ska vi. Min oro gäller den långsiktiga förändring av vår syn på människovärdet som kan följa när samhället accepterar att vården under vissa omständigheter ska kunna avsluta en människas liv.
Om det väl har blivit en accepterad del av vårdens uppdrag att avsluta liv, har vi också flyttat en viktig etisk gräns. Frågan blir då inte längre bara om en enskild människa vill dö och om hennes lidande är tillräckligt stort. Frågan blir också vilka livssituationer samhället anser kan motivera att vården medverkar till döden – och hur dessa gränser kommer att förändras över tid.
Ett humant samhälle kännetecknas inte främst av hur stor frihet den starkaste har, utan av hur väl det skyddar den som är mest utsatt. För mig är det inte ett argument mot autonomi. Det är ett argument för att människovärdet måste vara starkare än människans förmåga att försvara sitt eget värde.
Anne-Berit Ekström