Kungaparets guldbröllop förvandlade Stockholm till en färgsprakande folkfest som engagerade både närvarande och tv-tittare i hela landet. Rune Imberg, präst och teol. dr i kyrkohistoria, visar i sin artikel hur firandet väcker inte bara minnen från bröllopet 1976, utan ger också anledning till eftertanke kring monarkins roll, drottning Silvias betydelse och kungens ofta underskattade ledarskap.
Andra lördagen i juni gick hundratusentals personer – stockholmare respektive mer tillfälliga besökare – ut på gatorna i vår huvudstad, Stockholm, för att beskåda guldbröllopsparet, Kungen och Drottningen, eller som de mer populärt kallas: Kungen och Silvia.
Vi, som inte befann oss i Stockholm, fick nöja oss med att följa begivenheterna via TV. Dock måste man konstatera att Sveriges Television i sådana sammanhang visar en oerhörd professionalitet. Vilken färgprakt, vilken musik, vilken blomsterprakt lyckades de inte förmedla och inte minst: vilken upplevelse det var för oss tittare att följa kungaparets förflyttning igenom Stockholm, både i kungaslupen och i den kungliga kaleschen med militäreskort. Händelserna i år lyckades faktiskt ge en återklang av atmosfären det år då det verkligen begav sig, kungaparets bröllopsdag 19 juni 1976.
I anslutning till begivenheterna, som man faktiskt har lättare att följa per TV än i verkliga livet – inte ens medlemmarna i den kungliga familjen har kunnat få den överblick som vi tittare haft – har man haft anledning att göra en rad reflektioner.
Till att börja med kan man konstatera att det blev en verklig folkfest. Stora skaror av människor har kantat gatorna och hyllat kungaparet. Det var gripande att se 900 scouter göra honnör när ”deras kung” passerade – Kungen har varit engagerad scout i mer än 60 år. Marschmusiken ger en folklig inramning och den militära precision som behövs både vid rodden på Stockholms ström och vid förflyttning med den kungliga kaleschen genom storstadens gator skapar sin alldeles speciella atmosfär, som till och med känns via tv-rutan.
Det är också några saker som sticker ut vid firandet. Till att börja med kan även yngre människor förstå vilken enorm betydelse Drottning Silvia haft för Sveriges utveckling under de senaste 50 åren. När hon kom till vårt land var monarkin ett penndrag bort från att avskaffas, med Olof Palmes berömda uttryck. Nu är läget ett annat. Vårt kungahus har en stark folklig förankring. Drottningen har inte bara haft en viktig roll för den kungliga familjen; även det faktum att vårt kungapar nu firar 50 år som gifta, har en stor symbolisk betydelse för landet. Vi har också fått ett nytt kungligt uttryck (1976 var det att det ”sa klick” när de möttes), nu har vi återigen fått höra Kungens uppmaning: Håll i och håll ut. Han använde det redan vid pandemin, men nu har det blivit ett allmänt uppskattat ledord för långa och lyckliga äktenskap.
Man kan också konstatera, att de offentliga begivenheter som vi kristna har lättast att bejaka, och som man kanske också har lättast att minnas, snarare är gudstjänsterna än konserterna. Ärkebiskop Olof Sundbys sätt att leda vigseln 1976 var en stark upplevelse. Årets Te Deum, tacksägelsegudstjänsten, var även den på många sätt en fin gudstjänst, låt vara att Biskop Johan Dahlman, överhovpredikanten som ledde gudstjänsten, har en tendens att ta ut svängarna lite väl mycket. Men psalmerna och inte minst den sjungna vigselbönen visar vilken kraft det finns i vår kristna liturgi och i vår psalmskatt.
Det finns ytterligare ett fenomen som det här finns anledning att notera, att våra senaste kungar – vilket gäller både på Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) och Carl XVI Gustaf (kung från 1973) – har haft en förmåga som ofta underskattats: att välja sina medarbetare.
Redan i slutet på 1980-talet började jag inse att Kungen besitter ett ovanligt gott omdöme i en rad frågor, och under åren som gått har detta intryck bara bekräftats. Till slut ledde hans vidsynta agerande i kyrkliga frågor till att kyrkopolitikerna i Svenska kyrkan beslöt att begränsa hans valfrihet.
Om man rannsakar sitt minne, kan man konstatera att man i den politiska världen ofta kan identifiera ett antal ”stolpskott”: att regeringen eller myndigheterna efter kort tid tvingats avskeda personer som varit omdömeslösa eller odugliga. Som det verkar, har dessa problem snarare ökat än minskat under senare årtionden. Men av någon anledning har både allmänheten och medierna underskattat Kungens kompetens som chef. Kanske spelar hans dyslexi in, vilket gör att vissa formella framträdanden kan ge ett lite stolpigt intryck. Och han har inte samma intellektuella utstrålning som hans farfar (Gustaf VI Adolf, kung 1950-73) resp. hans kusin, Drottning Margrethe II i Danmark (regerande drottning 1972-2024) haft.
Men redan i slutet på 1980-talet började jag inse att Kungen besitter ett ovanligt gott omdöme i en rad frågor, och under åren som gått har detta intryck bara bekräftats. Till slut ledde hans vidsynta agerande i kyrkliga frågor till att kyrkopolitikerna i Svenska kyrkan beslöt att begränsa hans valfrihet. De gjorde detta genom att på 1990-talet förse den Kyrkoordning som skulle börja gälla år 2000, och som fortfarande gäller, med en begränsningsklausul riktad mot Kungen.
Deras agerande var ett slags kyrkorättslig lex Carl Gustaf och handlade om att inskränka hans valmöjligheter i utnämningsfrågor.
Vi återkommer till detta i nästa artikel.