Vänsterkyrka eller folkkyrka? – Anna Karin Hammar (S) gör valsedeln till bekännelse.
När prästen Anna Karin Hammar förklarar att en röst på Tidöpartierna strider mot Svenska kyrkans bekännelse då för hon valdebatten från politikens område in i kyrkans lära. Det är ett anspråk som varken biskopar eller domkapitel kan lämna obesvarat.
Anna Karin Hammar får naturligtvis ogilla Tidöavtalet. En präst får vara socialdemokrat, moderat, miljöpartist eller kristdemokrat. Anna Karin Hammar är heller inte vem som helst i Svenska kyrkans offentlighet: hon är teologie doktor, präst, tidigare ärkebiskopskandidat och har suttit i kyrkomötet för Socialdemokraterna. Det är inte här vi finner problemet i detta avseendet. Problemet är att hon inte stannar vid politisk kritik. Hon gör sin politiska bedömning till bekännelsekrav.
Inför riksdagsvalet har Hammar förklarat att en röst på Tidöpartierna är en status confessionis – en bekännelsefråga. Därmed säger hon inte bara att vissa politiska alternativ är dåliga. Hon säger att den kristna bekännelsen drar en gräns genom svensk partipolitik.
I Dagen säger hon att valet utgör en status confessionis för kyrkan och de troende. Hennes slutsats är kategorisk: ”Ingen kan rösta på Tidösamarbetet och samtidigt bejaka kyrkans bekännelse till människovärdet och skapelsens helighet.” I sin replik till Susanna Birgersson i Göteborgs-Posten skärper hon formuleringen ytterligare: frågan blir en fråga om ”att förråda kristen tro eller ej”.
Det började dessutom inte som ett lösryckt citat i en intervju, utan som ett inlägg på Facebook. Därifrån har det vandrat vidare in i kyrklig och offentlig debatt. Och det är inte oväsentligt hur inlägget mottagits: flera ledande kyrkomötesledamöter och emeritusbiskopar har markerat sitt gillande, däribland Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg. Hammars läroanspråk står alltså inte ensamt i ett hörn av sociala medier. Det har fått synligt stöd i den kyrkliga eliten. Och hon har följt upp med att vidhålla detta i efterföljande inlägg på Facebook och i tryckt press.
Facebookinlägget blev ett läroanspråk
Här ligger sakens kärna. Status confessionis är inte ett uttryck för vanlig politisk skärpa, utan ett ord för kyrkans yttersta bekännelsegräns. I Konkordieformelns tionde artikel behandlas frågan om adiaphora – sådant som i sig varken är påbjudet eller förbjudet – men som i en tid av förföljelse och bekännelse inte längre kan behandlas som fria ting, om motståndarna genom dem försöker tränga undan evangeliets sanning. Det är där begreppets allvar ligger: det handlar om situationer där kyrkan måste bekänna eller ge efter.
Det var också i den andan Dietrich Bonhoeffer använde tanken under kyrkokampen i Tyskland, när nazismens rasprinciper hotade att tränga in i kyrkans eget liv. På liknande sätt kom uttrycket senare att användas i kampen mot apartheid, där Lutherska världsförbundet 1977 beskrev situationen i södra Afrika som en status confessionis. Det är alltså inte ett teologiskt utropstecken för skarpa samhällsdebatter, utan ett ord för kyrkans yttersta bekännelsegräns.
Därför blir Hammars resonemang så problematiskt. Kristen tro ger inte något färdigt partiprogram. Kristna kan dela övertygelsen om människovärdet och skapelseansvaret och ändå komma till olika slutsatser om migration, klimat, energi, bistånd eller kriminalpolitik. Hammar säger däremot att en kristen kan rösta på Centerpartiet men inte på Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna eller Sverigedemokraterna – och att gränsen följer av kyrkans bekännelse. Då upphöjs politiska avvägningar till lära.
Bekännelsegränsen går rakt in i kyrkomötet
Om uttrycket status confessionis ska ha egentlig teologisk betydelse innebär det att frågan inte längre kan vara en sådan där kristna legitimt kan komma till olika slutsatser. Hammar gör därmed partipolitiken kyrkogemenskapsskiljande.
Här kolliderar hon med Augsburgska bekännelsens sjunde artikel. Kyrkans sanna enhet består i enigheten om evangeliets lära och sakramentens förvaltning. Den får inte villkoras av att kristna gör samma partipolitiska bedömningar.
Konsekvenserna stannar inte vid riksdagsvalet. Den bekännelsegräns Hammar drar går rakt genom Svenska kyrkans eget kyrkomöte, där det finns ledamöter och nomineringsgrupper med band till de partier hon placerar utanför bekännelsens gräns.
En status confessionis upphör nämligen inte vid kyrkporten. Om en viss politisk hållning är bekännelsevidrig i riksdagsvalet kan den knappast vara teologiskt betydelselös när den företräds i kyrkomötet.
Frågorna kan låta drastiska. Men det är inte frågorna som är drastiska, utan premissen. Om Hammar menar allvar måste bekännelsegränsen dras också inom kyrkan.
Det är här misstanken om en vänsterkyrka får ny näring. Kyrkan måste kunna tala om fattigdom, flyktingar och klimat. Men då måste hon också hålla isär kristen bekännelse och politisk bedömning. När den skiljelinjen rivs blir kyrkogemenskapen beroende av rätt partipolitisk slutsats.
Biskoparna kan inte låtsas att detta bara är debatt
Därför måste biskoparna svara. En präst talar inte alltid på Svenska kyrkans vägnar, men prästämbetet är inte heller ett privat opinionsbildaruppdrag. När en präst hänvisar till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära och säger att ett visst politiskt handlande inte kan förenas med bekännelsen, gör hon ett läroanspråk.
Menar Svenska kyrkans biskopar att en röst på något av Tidöpartierna strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära?
Om svaret är ja bör det sägas öppet. Då har Svenska kyrkan gett bekännelsen en konkret partipolitisk konsekvens. Om svaret är nej bör Hammars agerande bli föremål för kyrklig tillsyn. Problemet är inte att hon har politiska åsikter, utan att hon som präst har försett dem med bekännelsens auktoritet.
Kontrasten mot behandlingen av statsministerns fru Birgitta Ed är svår att bortse från. Hon har nyligen fått löpa offentligt gatlopp för sin prästgärning, sina nätverk och för viljan att utveckla en reträttverksamhet. Frågan har blivit nationella nyheter och vävts in i en större politisk berättelse. Om en präst på borgerlig mark granskas på det sättet för sina sammanhang och sina initiativ, hur ska Svenska kyrkan då förhålla sig till att Anna Karin Hammar – teologie doktor, kyrkomötesledamot och socialdemokratisk företrädare – gör ett partipolitiskt ställningstagande till fråga om Svenska kyrkans bekännelse?
Det är Hammar som skapar krisen
Problemet är kanske inte att Anna Karin Hammar har upptäckt en status confessionis. Problemet är att hon själv håller på att skapa en.
Hammar kunde ha sagt att Tidöpartiernas politik enligt hennes bedömning strider mot kristen etik. Hon kunde ha argumenterat mot regeringen och uppmanat kristna att rösta annorlunda. Men hon valde status confessionis. Hon drog bekännelsegränsen genom valsedeln.
Därför är biskoparnas tystnad inget neutralt alternativ. Om Hammar har rätt bör Svenska kyrkan säga det öppet och biskopsmötet bör säga att man representerar en kyrka där endast de som stödjer en socialdemokratisk statsministerkandidat har rum inom kyrkans enhet. Om Anna Karin Hammar har fel ska hennes läroanspråk prövas. Det sker genom offentliga uttalanden och genom tillsynsvägen. Och om inget av detta sker, är det kanske den tydligaste domen av alla: bekännelsegränsen används när den passar politiskt, men bevakas inte när den missbrukas teologiskt. Man är gärna biskopar när man kan agera i linje med kyrkomötets majoritet – men aldrig emot den.