Jesper Eneroth och hans medmotionärer vill riva upp 2009 års beslut och slå fast en enda äktenskapssyn i Svenska kyrkan. Läronämnden säger fortfarande att kyrkan rymmer olika förståelser av äktenskapet – men vägrar samtidigt att dra i den konstitutionella nödbromsen. Därmed kan kyrkomötet behandla frågan i vanlig ordning. Samtidigt ger Läronämnden Eneroth ett nytt och potentiellt långt mer användbart besked: också prästen med traditionell äktenskapssyn måste ”erkänna” samkönade äktenskap som äktenskap.
Jesper Eneroth och hans medmotionärer vill att kyrkomötet ska upphäva 2009 års beslut om vigsel för par av samma kön. Syftet är inte att återgå till den tidigare äktenskapsordningen, utan att göra upp med den ordning där Svenska kyrkan har ansetts rymma två olika uppfattningar om äktenskapet. Svenska kyrkan ska, enligt motionärerna, ha en äktenskapssyn.
Nu har Läronämnden yttrat sig. För att förstå betydelsen av beskedet måste man först se varför Läronämndens roll är så viktig i just denna typ av ärende.
Vem får ändra kyrkans ordning?
Det handlar ytterst om normgivningsmakten. Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, men en kyrkomötesmajoritet kan inte behandla varje fråga som vilken organisationsfråga som helst. Kyrkoordningen innehåller därför ett särskilt konstitutionellt skydd för kyrkans tro, bekännelse och lära.
Om Läronämnden finner att ett kyrkomötesförslag strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan biskoparna aktualisera den särskilda beslutsordningen. Då räcker inte ett vanligt majoritetsbeslut. Frågan måste behandlas på nytt efter ett kyrkoval och kräver därefter kvalificerad majoritet.
Läronämndens uppgift är alltså inte att genom ett yttrande stifta ny lära. Dess yttrande blir inte i sig en ny bindande norm för Svenska kyrkans präster. Frågan är i stället vilken normgivningsmakt kyrkomötet har och vilken beslutsordning som måste användas.
Historiken spelar roll
Historiken är därför viktig. När det 2016 föreslogs att viljan att viga samkönade par skulle införas som ett nytt villkor för prästvigning sade Läronämnden nej. De befintliga vigningsvillkoren beskrevs som av ”för Svenska kyrkan konstitutiv karaktär”. Det föreslagna nya villkoret var det däremot inte. Frågan behandlades samtidigt som en lärofråga där den särskilda beslutsordningen kunde aktualiseras. Det var en viktig konstitutionell markering.
Nu drar biskoparna inte i nödbromsen
Den markeringen görs inte nu. Det är den första verkligt stora nyheten i Läronämndens yttrande. Eneroths motion syftar uttryckligen till att förändra den ordning som kyrkomötet etablerade 2009. Ändå säger Läronämnden inte att förslaget strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära på ett sådant sätt att den särskilda beslutsordningen ska användas.
Rent rättsligt är konsekvensen enkel: Kyrkomötet kan behandla motionen i vanlig ordning. Det betyder däremot inte att Läronämnden därmed auktoritativt har fastställt en ny äktenskapslära. Ett yttrande över en motion ändrar inte av sig självt kyrkoordningen, vigningslöftena eller Svenska kyrkans överordnade rättskällor.
Och just här ligger det anmärkningsvärda. Biskoparna undviker att använda det konstitutionella skydd som finns när kyrkomötet rör sig in på trons, bekännelsens och lärans område. Samtidigt gör Läronämnden i själva yttrandet en nytolkning av den samexistens som varit utgångspunkten sedan 2009: saken behandlas inte som en läroförändring, men innebörden av den tidigare läromässiga positionen flyttas.
Två äktenskapssyner – men bara en policy
På ett plan håller Läronämnden fast vid 2009 års ordning. Nämnden säger uttryckligen att ”Svenska kyrkan rymmer olika förståelser av äktenskapet”. Den traditionella kristna uppfattningen – att äktenskapet är förbundet mellan en man och en kvinna – ska alltså fortfarande rymmas inom Svenska kyrkan.
Men sedan kommer slutstycket: ”Det faktum att Svenska kyrkan rymmer olika förståelser av äktenskapet undantar inte ämbetsbäraren från ansvaret att vara lojal med Svenska kyrkans vigselordning. Detta betyder att ett äktenskap mellan personer av samma kön också erkänns som ett äktenskap av den präst som personligen företräder en annan förståelse av äktenskapet.”
Man får alltså hålla fast vid en annan teologisk förståelse av äktenskapet – men måste samtidigt erkänna den samkönade relationen som ett äktenskap. Det finns två äktenskapssyner – men bara en policy.
Vad betyder ”erkänna”?
Det finns en välvillig läsning. Läronämnden kan försöka skilja mellan äktenskap de iure humano och äktenskap de iure divino – mellan vad som är äktenskap enligt den mänskliga rättsordningen och vad som är äktenskap enligt gudomlig instiftelse.
En präst skulle då fortfarande kunna hävda att äktenskapet enligt Skriften, kyrkans tradition och Guds skapelseordning är förbundet mellan man och kvinna. Samtidigt erkänner prästen att två män eller två kvinnor enligt svensk rätt är gifta och behandlar dem som sådana i de sammanhang där deras civilstånd har betydelse.
Prästen ska alltså inte diskriminera dem eller behandla dem som om de civilrättsligt vore ogifta. Det vore en begriplig distinktion. Problemet är att Läronämnden inte skriver så.
Den säger inte bara att prästen ska respektera människors civilstånd. Den säger att också den präst som har ”en annan förståelse av äktenskapet” ska erkänna ett samkönat äktenskap som ett äktenskap. Och den fortsätter:
”Den teologiska mångfalden ska inte ta sig uttryck i ett underkännande av människors äktenskap.”
Då blir frågan ofrånkomlig: vad består egentligen den tillåtna andra äktenskapssynen i? Om den traditionella äktenskapssynen innebär att äktenskapet enligt gudomlig instiftelse är förbundet mellan man och kvinna – vad återstår av denna uppfattning om dess företrädare samtidigt måste erkänna förbundet mellan två män som ett äktenskap?
Pluraliteten finns kvar på papperet. Men hur mycket finns kvar av den i praktiken?
Icke bindande – men långtifrån betydelselöst
Här skulle man kunna invända: Om Läronämndens yttrande inte skapar någon ny bindande norm, varför är formuleringen då så viktig? Svaret är att Svenska kyrkan inte bara styrs genom formell normgivning.
Biskoparna är inte akademiska betraktare av kyrkans lära. De spelar en avgörande roll vid antagningen av prästkandidater och beslutar om prästvigning. De utövar tillsyn. Domkapitlen prövar prästers ämbetsutövning. Och Läronämndens uttalanden kommer att åberopas när innebörden av Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära diskuteras.
Dagens försiktigt formulerade läronämndsyttrande kan därför bli morgondagens självklara utgångspunkt. Därför måste två frågor hållas isär: rättsligt har Läronämnden inte genom detta yttrande infört ett nytt vigningsvillkor; kyrkopolitiskt och praktiskt har Läronämnden levererat argumentet för att ett krav på erkännande redan följer av vigningslöftet. Det senare kan få betydligt större konsekvenser än vad yttrandets formella rättsliga status antyder.
När otydligheten blir ett verktyg
Det är svårt att komma ifrån intrycket att Läronämnden har försökt lösa en kyrkopolitisk knut. Biskoparna har tidigare ställningstaganden att förhålla sig till. Det finns de som vill värna samexistensmodellen från 2009. Samtidigt finns Eneroth och andra socialdemokrater som vill göra den nya äktenskapssynen allenarådande. Och det finns kritiker – däribland Kyrka & Folk, Svensk Pastoraltidskrift och åtskilliga enskilda skribenter – som länge har pekat på motsägelsen i att formellt bevara två äktenskapssyner samtidigt som handlingsutrymmet för den ena successivt begränsas.
Resultatet är inte i första hand ett yttrande som öppnar för två verkliga praktiska tolkningar. Den välvilliga läsningen är att Läronämnden fortfarande vill bevara 2009 års samexistensmodell genom att upprepa att Svenska kyrkan rymmer olika förståelser av äktenskapet. Men i praktiken pekar yttrandet bara i en riktning. När också prästen med traditionell äktenskapssyn måste erkänna samkönade äktenskap som äktenskap har den klassiska uppfattningen förlorat sitt praktiska handlingsutrymme. Otydligheten skapar därför inte främst tolkningsutrymme för den enskilde prästen, utan döljer att Läronämnden i sak har flyttat positionen.
Otydligheten blir därmed inte bara ett problem i texten. Den blir ett kyrkopolitiskt verktyg. Den gör det möjligt att säga att inget formellt har förändrats, samtidigt som de praktiska konsekvenserna av den traditionella äktenskapssynen begränsas på ett avgörande sätt. Här finns något för alla: de som vill lugna debatten kan peka på orden om olika förståelser av äktenskapet, medan de som vill gå vidare får formuleringen om erkännande att arbeta med. Men den egentliga effekten är att den klassiska uppfattningen görs möjlig som privat teologisk markering – och omöjlig som faktisk kyrklig position.
Biskoparnas försök att vinna handlingsutrymme
Manövern kan förstås som ett försök från biskoparnas sida att skapa handlingsutrymme gentemot kyrkopolitikerna. Genom att formulera sig så kan de hålla fast vid att 2009 års samexistensmodell består och samtidigt visa Eneroth och hans meningsfränder att den traditionella uppfattningens praktiska konsekvenser har en gräns. Problemet är att detta knappast kommer att minska det politiska trycket. Tvärtom blir nästa krav att dra ut konsekvenserna av vad Läronämnden själv har sagt.
Det är här biskoparna sviker sin egentliga uppgift. Deras uppgift är inte att vara skickligare politiker än kyrkopolitikerna. De ska vaka över kyrkans tro, bekännelse och lära och, när det behövs, markera gränsen för kyrkomötets normgivningsmakt. I stället undviker de den konstitutionella striden och producerar en kompromissformulering som kyrkopolitiken omedelbart kan arbeta vidare med.
Eneroth kan förlora motionen och vinna striden
Det märkligaste är därför att Jesper Eneroth kanske inte längre behöver få bifall till sin motion. Han kan förlora omröstningen, till och med konstatera att motionen genom Läronämndens yttrande i någon mening blivit överspelad – och ändå ha vunnit något betydelsefullt. För Läronämnden har nu själv formulerat satsen att det följer av prästens vigningslöfte och lojalitet med Svenska kyrkans ordning att ett samkönat äktenskap ska erkännas som ett äktenskap, också av den präst som personligen företräder en annan äktenskapsförståelse.
Nästa fråga skriver sig själv: Kan Svenska kyrkan prästviga någon som säger att han inte kan göra det som Läronämnden säger följer av vigningslöftet?
Det är där yttrandets verkliga sprängkraft ligger. Inte därför att formuleringen redan utgör ett nytt vigningsvillkor – det gör den inte – utan därför att den erbjuder argumentet för nästa steg.
Vi känner igen orden
Det finns dessutom ett historiskt eko som bör tas på allvar. I frågan om kvinnliga präster gick utvecklingen från uttryckliga försäkringar om att den avvikande uppfattningen skulle få finnas, vidare till formuleringar om att den nya ordningen inte fick ”underkännas”, därefter till krav på att den skulle ”erkännas” och till sist till ett uttryckligt villkor för prästvigning.
Processen tog årtionden. I äktenskapsfrågan går utvecklingen betydligt snabbare.
Nu använder Läronämnden båda de historiskt laddade orden i samma stycke: den traditionella prästen får inte ”underkänna” och måste ”erkänna”.
Man behöver inte vara profet för att förstå vilken fråga som kommer härnäst: om erkännandet redan sägs följa av vigningslöftet, varför skulle kyrkan då prästviga den som inte kan ge detta erkännande?
Det är därför biskoparnas kyrkopolitiska manöver kan visa sig vara ett allvarligt misstag. De kunde ha markerat att frågan berör gränsen för kyrkomötets normgivningsmakt och därmed tvingat fram den konstitutionella diskussion som Eneroths motion kräver. I stället har de försökt hålla ihop två äktenskapssyner genom att göra skillnad mellan teologisk pluralitet och praktisk lojalitet.
Resultatet riskerar att bli det motsatta: två äktenskapssyner får finnas kvar – så länge den ena i praktiken erkänner den andras definition av äktenskapet. Eneroth kanske inte fick det beslut han begärde. Biskoparna kan ändå ha gett honom något bättre: argumentet för nästa steg.
För Svenska kyrkans kyrkfolk och prästerskap är detta en signal att notera.