Frågor om rätt och fel är vanliga samtalsämnen i många sammanhang: i barnuppfostran, i församlingen, på arbetsplatsen samt inom inrikes- och utrikespolitiken. Det är viktigt att skilja mellan det som gäller mig som människa och vad som gäller stater och deras styresmän.
1. För mig som människa
Två tydliga kategorier – rätt och fel
Som bibelläsare är vi vana vid att Bibeln tydligt och återkommande talar om gott och ont. Det onda mot det goda, ljuset mot mörkret och inte minst rätt mot fel. Skapelsen börjar med att det upprepade gånger sägs att det var gott. Sedan från tredje kapitlet så kommer ondskan: syndafallet, Kains mord och sedan det kategoriska uttalandet före syndafloden: Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (1 Mos 6:11–13).
Detta mönster återkommer genom hela Bibeln, och när vi kommer till Johannesevangeliet används ljus och mörker genomgående för att beskriva det goda och det onda. Som kristna är vi vana vid att bedöma mänskliga uppsåt och handlingar som goda eller onda, och det är i grunden bra. I varje gott skriftetal uppmanas vi att aktivt granska oss själva, våra uppsåt, tankar och handlingar.
Gråzoner i Bibeln
Det är lätt att glömma att det många gånger inte är tydligt om handlingar är goda eller onda. När vi läser om kung Davids liv, från 1 Samuelsboken 16 och framåt, möter vi många handlingar som endast rapporteras av den bibliske författaren utan att uttryckligen bedömas som goda eller onda.
Vi lämnas att själva fundera över mycket. David hade åtta hustrur, men det är endast när det gäller Batseba som det tydligt framgår att hans handlande var fel. Hur skall vi tänka om de andra? David blir arg men straffar inte sin son Amnon för hans våldtäkt av sin halvsyster Tamar. David uppmanar Salomo att döda Joab, som var Davids systerson och general. Många fler exempel finns att hitta.
Gråzoner i vardagen
Genom kristenhetens historia har syndakataloger varit vanliga. Dessa praktiska försök att dela upp tillvaron i gott och ont har ofta lett till att man silat mygg och svalt kameler, precis som Jesus anklagade fariséerna att göra i Matt 23:24. Det är notoriskt svårt att skapa kompletta listor över vad som är rätt och fel, därför att så mycket också handlar om hjärtats inställning. Som Jesus säger i versen innan, så försummar fariséerna: ...det viktigaste i lagen: rättvisan, barmhärtigheten och troheten (Matt 23:23).
2. Den goda staten
Bibelns beskrivning av goda stater
Paulus brev är fulla av förmaningar om ett heligt liv, men när det gäller hur stater ska agera är han i det närmaste tyst, trots att han levde i det hedniska romerska riket.
Här är det viktigt att göra en distinktion. Ingenstans i Bibeln sägs det att buden har getts till stater. Budet ”Älska din nästa som dig själv” är inte riktat till stater, utan handlar om hur vi som människor ska handla.
Bibeln har egentligen bara en huvudprincip för stater som återkommer och det är att vara rättvis. I Jesaja 10:1–2 hittar vi ett typiskt uttryck: Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver orätta skrivelser för att förvrida rättvisan för de nödställda och beröva de förtryckta i mitt folk deras rätt, för att göra änkor till sitt byte och plundra de faderlösa.
Vi är vana vid att leva i en välfärdsstat, men vi måste konstatera att det inte är något direkt bibliskt påbud bakom detta.
Barmhärtighet institutionaliserad
Fattiga har alltid funnits, och kommer nog alltid att finnas, och Nya testamentet tar vid flera tillfällen upp frågan och vi förstår att där organiserade församlingarna fattigvård. Paulus menar att den fattiges anhöriga har det primära ansvaret, men också att den som saknar anhöriga ska kunna få hjälp av församlingen.
Den fattigvård som organiserades i de tidiga församlingarna kom att bli normerande för den kristna kyrkan. I Sverige finns det redan i Upplandslagen 1296: ”Den fattige har rätt att bli omhändertagen i varje hushåll under ett dygn i taget”. Det som började med att de olika hushållen ansvarade (som goda kristna) i tur och ordning för de fattiga organiserades mer effektivt i Kyrkolagen från 1686, där det rekommenderades att församlingarna skulle centralisera fattigvården till fattigstugor.
Dagens socialtjänst är en direkt fortsättning av den kristna undervisningen att ta hand om de fattiga i församlingen. Det är säkert mer effektivt, men knappast något som en stat måste göra.
Konsekvenser av välfärdssamhället
Konsekvensen av att kopplingen mellan den kristnes kallelse till barmhärtighet mot de fattiga har övertagits av staten har blivit att barmhärtighet som dygd primärt krävs av staten. Människor som ömmar för fattiga i Sverige eller andra länder kräver plötsligt att den svenska staten, som deras ombud, ska visa barmhärtighet mot dem.
Andra känner en stark personlig omsorg om människor som har haft en svår uppväxt och hamnat på en kriminell bana och kräver att staten som deras ombud skall hantera dem med nåd. Det hade i somliga sammanhang kunnat vara rimligt att inte kräva sin rätt gentemot den som handlat illa mot mig, men när det krävs av staten så blir det på bekostnad av rättvisan.
Statens övertagande av medborgarnas ansvar för barmhärtighet har förvisso haft effektivitetsvinster men att göra det goda är inte längre frivilligt utan staten tar med tvång pengar till barmhärtighet. Statens nådiga inställning mot vissa har däremot skett på bekostnad av Bibelns princip om rättvisa.
Jag ska inte, likt Platon, försöka beskriva en idealstat, men vi kan konstatera att den personliga barmhärtigheten ledde till det opersonliga välfärdssamhället. Däremot kan man fundera över vad som händer om välfärdssamhället skulle kollapsa.