I denna andra del granskar Rune Imberg, präst och teol. dr. i kyrkohistoria, de svenska kungarnas roll i kyrkliga utnämningar. Genom att studera hovpredikanter och överhovpredikanter framträder ett mönster där kungarnas val ofta präglats av större teologisk bredd och självständighet än såväl regeringens som kyrkoledningens. Frågan är vad detta säger om monarkernas omdöme i kyrkliga frågor?
I samband med att jag under slutet på 1980-talet skrev en bok om utnämningar av högre kyrkliga tjänster (Biskops- och domprostutnämningar i Svenska Kyrkan 1866-1989, Lund University Press 1991), försökte jag identifiera ett antal mönster som kännetecknade de utnämningar till biskop resp. domprost som gjordes av regeringen under perioden 1866-1989.
Jag fann ett antal intressanta faktorer som framträdde i diverse kombinationer. Många biskopar hade tidigare varit domprostar, vissa hade haft höga akademiska tjänster, och så vidare. Vissa drag framstod som överraskande tillfälligheter, låt vara med sociala perspektiv: till exempel att av tolv tjänstgörande biskopar 1940 hade sex gått på samma gymnasium i Göteborg. Att ett 15-tal biskopar och domprostar under senare delen av 1900-talet varit höga frimurare och att sex av dem hade tillhört Frimurarlogen i Härnösand var mer anmärkningsvärt. (Imberg 1991:81, 107) Regeringen hade alltså inga problem att utnämna frimurare till biskopar, medan man vägrade utnämna präster, som var kritiska till ordningen med kvinnliga präster…
I detta sammanhang började jag intressera mig för kungarnas agerande i kyrkliga frågor. I och med att regeringsformen ändrades i anslutning till hans tillträde, fick Carl XVI Gustaf som kung aldrig leda en konselj där det förekom biskopsutnämningar. (Den siste biskop som utnämndes vid en kunglig konselj var Sven Lindegård i Växjö, 2/3 1973.) Kungen har därmed inte som sina företrädare, hans farfars far Gustaf V (kung 1907-50) resp. hans farfar (Gustaf VI Adolf, 1950-73) kunnat influera biskopsutnämningar.
Som kung har Carl XVI Gustaf alltså aldrig medverkat vid en biskopstillsättning. Däremot har han med stor frihet kunnat utnämna hovpredikanter. Där framträder två viktiga och intressanta element: dels att han följde i sina föregångares fotspår genom en generös utnämningspolicy, dels att han i årtionden gjorde helt andra bedömningar än regeringen i utnämningsfrågor.
Hovkonsistoriet: Överhovpredikanter resp. e. o. hovpredikanter
I anslutning till de kungliga slotten har Sverige haft ett antal icke-territoriella slottsförsamlingar. Den numera enda kvarvarande församlingen är Kungl. Hovförsamlingen i Stockholm (se ”Hovkonsistorium”, i: Matrikel för Svenska kyrkan 2023, Verbum 2023, s. 370). Arbetet i denna leds av Överhovpredikanten, assisterad av ett Hovkonsistorium med 3-4 ledamöter. Prinsessan Christina, kungens syster, har länge varit en nyckelperson där. Gudstjänstverksamheten i Hovförsamlingen bedrivs framför allt genom att ca 20-25 e.o. (extra ordinarie) hovpredikanter tjänstgör i Slottskyrkan en eller ett par söndagar per år. Kungen personligen utnämner dessa präster, vilket innebär en överhovpredikant (som har en biskopsliknande ställning), några få slottspredikanter samt en skara av e.o. hovpredikanter. Hans praxis, vad gäller de sistnämnda, verkar ha varit att tillsätta ett par präster per stift.
Det är i detta sammanhang, kungarnas utnämningar av hovpredikanter, som ett intressant mönster träder fram. För min del väcktes min förvåning på 1980-talet, när jag upptäckte att en motvillig (s)-regering 1949 utnämnde Bo Giertz till biskop i Göteborg – men att han, en komminister från bondvischan i Östergötland, redan i sex år, alltså sedan 1943, hade varit e.o. hovpredikant, utsedd av Gustaf V. I själva verket fann regeringen det biskopsförslag som stiftets präster röstade fram 1949 så motbjudande, att man med tiden initierade en förändring av lagstiftningen rörande biskopsval; den nya lagen trädde i kraft 1 jan. 1965 (Imberg 1991:20 f, 106). Lustigt nog var två av kandidaterna vid biskopsvalet 1949 redan e.o. hovpredikanter (Gösta Nelson 1939 resp. Giertz 1943), medan den tredje, Kjell Barnekow, utnämndes längre fram (1961).
Ett annat viktigt faktum: Det är inte särskilt överraskande att ett antal biskopar är e.o. hovpredikanter. Man skulle kunna tänka sig att Kungen handplockat dem ur biskoparnas led, men verkligheten är ofta den motsatta: att ett antal präster, som varit e.o. hovpredikanter, utsedda av Kungen, med tiden blir utnämnda resp. valda till biskopar. Till exempel blev tre av de präster som Gustaf V under åren 1937-43 utnämnt till e.o. hovpredikanter med tiden utnämnda till biskopar: Algot Anderberg, Sven Danell och Bo Giertz.
Samma mönster återkom under Gustaf VI Adolfs tid: Åtminstone fem av de präster som han utsåg till e.o. hovpredikanter blev senare utnämnda till biskopar: Stig Hellsten på 1960-talet, på 1970-talet Olle Nivenius, Sven Lindegård, Lars Carlzon och Karl-Gunnar Grape.
I och för sig är det ett faktum att dessa båda kungar, Gustaf V resp. Gustaf VI Adolf, ledde de konseljer vid vilka regeringen fattade beslut om utnämning av biskopar. Då skulle man kunna tänka sig att kungen vid biskopsutnämningar favoriserade präster som han redan utsett till e.o. hovpredikant. Men med tanke på att regeringens utnämningar i ett tidigt skede blev allt mer politiserade (Imberg 1981:61 f, 69-78, 118-127) minskade med tiden kungarnas möjlighet att påverka biskopstillsättningar. Därmed är denna förklaring inte särskilt sannolik.
Det är intressant att notera, att mönstret från hans farfars far och hans farfar fortsätter långt in på Carl XVI Gustafs regenttid. Kort efter sitt tillträde utnämnde han Bertil Werkström till e.o. hovpredikant (1974); denne utnämndes 1975 till biskop och 1983 till ärkebiskop. Andra e.o. hovpredikanter som blivit utnämnda till biskop (fram till 1999) resp. valts till biskop (från och med 2000) är Christina Odenberg, Caroline Krook, Jan-Olof Johansson samt Åke Bonnier.
Den kyrkliga bredden i kungarnas utnämningar
Kungen har i århundraden haft rätt att i stor frihet utse vilka präster inom Svenska kyrkan som han vill till att tjänstgöra inom hovförsamlingarna. Naturligtvis har har Kungen och hans rådgivare handplockat personer som kunde förväntas fungera väl i dessa speciella miljöer. Samtidigt är det tydligt att många av prästerna varit välkända som framstående förkunnare och/eller för sitt församlingsarbete. Det anmärkningsvärda är dock hur tydligt det är, att åtminstone våra tre senaste kungar medvetet verkar ha eftersträvat en teologisk bredd bland de präster som de utsåg till e.o. hovpredikanter.
Detta faktum kan på ett enkelt sätt bevisas om man detaljstuderar ett antal Matriklar för Svenska kyrkan (förr ofta kallade Statistiska matriklar) och sedan analyserar vilka personer som står listade under Hovkonsistorium (en sektion som brukar följa direkt efter de tolv / tretton stiften).
Antalet överhovpredikanter har varit minimalt sedan 1800-talets slut. Under de senaste 140 åren, sedan Oscar II år 1885 utnämnde biskop Gottfrid Billing till överhovpredikant, har bara 9 personer innehaft denna tjänst. (Det bör dock noteras att Billing uppehöll denna befattning i 40 år, till sin död 1925.) Under det senaste seklet har 8 personer varit överhovpredikanter. Den nuvarande överhovpredikanten, biskop Johan Dalman, tillträdde båda sina tjänster 2015.
Uppenbarligen har kungarna medvetet strävat efter att skapa en bredd i sina utnämningar som, åtminstone till stor del, skulle spegla det kyrkliga landskapet.
Utnämningarna av överhovpredikanter under det senaste seklet ger inget entydigt mönster bortsett från att åtskilliga av dem haft en tydlig Stockholmskoppling, inte minst till domkyrkan (Storkyrkan). Exakt varför just dessa personer utnämnts är svårt att utröna utan detaljerade studier. Däremot kan man inse, att det ofta handlat om personer som kungarna har känt till i många år. Dock sker en drastisk förändring vid millennieskiftet; vi återkommer till den.
Vad gäller utnämningarna av e.o. hovpredikanter framträder ett helt annat mönster under det senaste seklet: att dessa tre kungar (Gustaf V, Gustaf VI Adolf samt Carl XVI Gustaf) haft en tydlig policy. Uppenbarligen har kungarna medvetet strävat efter att skapa en bredd i sina utnämningar som, åtminstone till stor del, skulle spegla det kyrkliga landskapet.
Detta märks redan hos Gustaf V, som utnämnde en brokig skara präster till e.o. hovpredikanter; detta gäller åtminstone under hans sista 15 år, från 1935. Det handlar bland annat om Isaac Béen (son till Peter Isaac Béen!), Algot Anderberg, Olle Nystedt, Gösta Nelson, Dick Helander, Sven Danell, Bo Giertz, Manfred Björkquist, Gerhard Rexius, Nils Bolander och Hans Åkerhielm. Den som studerat svensk kyrkohistoria – eller länge varit en flitig läsare av Kyrka och Folk! – inser vilken teologisk bredd dessa personer representerar. Extra intressant är ett fenomen som redan tangerats: Kungens val resulterar i en bredd som inte alls återfinns i regeringens utnämningar av biskopar resp. domprostar under det senaste seklet (se t. ex. Imberg 1991:48 ff, 59 ff).
De första utnämningarna under Gustav VI Adolfs tid ger ett ganska diffust intryck, men från och med Olle Nystedts tid som överhovpredikant (1959-68) sker en rad anmärkningsvärda utnämningar till e.o. hovpredikant, däribland: Knut Norborg, Kjell Barnekow, Stig Hellsten, Olle Nivenius, Ludvig Jönsson, Gunnar Dahmén, Ebbe Hagard.
De utnämningar som skedde under Hans Åkerhielms tid (1968-87), vilken till större delen inföll under Carl XVI Gustafs första regenttid, är också värda att notera. Åtskilliga av dessa personer har satt olika slags avtryck i Svenska kyrkan, till exempel Lars Carlzon, Sven Lindegård, Karl-Grunnar Grape, Ebbe Hagard, Bertil Werkström, Ebbe Arvidsson (numera mest känd som Gretas mormors far), Pehr Edwall, Mårten Werner och Carl Henrik Martling.
Bakom utnämningen 1981 av den första kvinnliga e.o. hovpredikanten, Barbro Westlund, låg detaljerade avvägningar som på ett medvetet sätt avvek från de trender som dominerade i riket i stort. Martling föreslog den sittande överhovpredikanten, Hans Åkerhielm, att söka ”bland de stilla i landet, de trägna, trogna och mest ansedda och minst spektakulära kvinnliga prästerna” när denne inför Kungen skulle föreslå en kvinnlig e.o. hovpredikant. Agerandet från Kungens (och Överhovpredikantens) sida var en medveten kontrast mot mediernas hantering av ämbetsfrågan. (Carl Henrik Martling, Biskops vederlike. Minnen och reaktioner, GAudete 2015, s. 231 f.)
Så här långt kan man bara konstatera att många av de personer som här nämnts har haft eller med tiden fått en betydande position inom det svenska kyrkolivet. Många av dem har också blivit biskopar eller åtminstone stått på biskopsförlag.
Mot slutet av 1900-talet började utnämningspolicyn att smalna till. Dock blev, under Carl Henrik Martlings tid som överhovpredikant (1988-1997), ett antal personer som företrätt Svenska kyrkans teologiskt konservativa minoriteter ändå utnämnda till e.o. hovpredikanter. Det gäller till exempel Karl-Erik Johansson, Hans-Olof Hansson, Conny Nordin (präst och professor i medicin!), Carl Strandberg, Hans-Göran Karlsson, Sven-Arne Svenungsson.
Lex Carl XVI Gustaf – Kyrkoordningen begränsar Kungens generositet
Då har vi kommit fram till en viktig fråga som egentligen hängt i luften ett tag: hur det går till när kungen tillsätter e.o. hovpredikanter? Processen handlar naturligtvis om att identifiera och välja ut välmeriterade präster, men hur ser själva utnämningsproceduren ut?
Enligt ett meddelande som Kungl. Hovförsamlingen lade ut på Facebook den 4 dec. 2024 tillämpas numera följande principer:
Extra ordinarie hovpredikant är en hederstitel som H.M. Konungen förlänar. Titeln bärs livet ut även om man kan frånträda aktiv tjänst. De extra ordinarie hovpredikanterna föreslås av överhovpredikanten och pastor [i Hovförsamlingen] men Kungen fattar det slutgiltiga beslutet och utnämner dem. I urvalet beaktas representation från alla stift inom Svenska kyrkan, olika fromhetsinriktningar och jämn könsfördelning.
Carl XVI Gustaf fortsatte helt enkelt med den tradition som hans kungliga företrädare tillämpat, när han 1988 utnämnde en av Svenska kyrkans mest meriterade präster, direktor Carl Henrik Martling, till överhovpredikant.
Som nybliven regent tillämpade Kungen med stor frimodighet den praxis som han ärvt från sina företrädare. Till överhovpredikanter hade kungarna hade genom århundradena utnämnt ömsom biskopar, ömsom vanliga men framstående församlingspräster. Under 1900-
talet utnämndes två biskopar, tre församlingspräster (alla tre med höga tjänster i Stockholm) samt en direktor med ett rikskyrkligt uppdrag.
Carl XVI Gustaf fortsatte helt enkelt med den tradition som hans kungliga företrädare tillämpat, när han 1988 utnämnde en av Svenska kyrkans mest meriterade präster, direktor Carl Henrik Martling, till överhovpredikant. Martling hade en oerhört imponerande meritlista: Docent vid Uppsala universitet, t.f. professor i Åbo, kyrkoherde i Fryksände i Värmland, direktor vid Svenska kyrkans centralråd och därefter kyrkosekreterare i Svenska kyrkans centralstyrelse (1985-90). Utöver dessa och en rad andra uppgifter hade han även suttit i kyrkomötet ett par gånger, varit ledamot i Bibelkommissionen i över 20 år och ledamot i Svenska ekumeniska nämnden. Dessutom kom han under sin livstid att ge ut ett 50-tal böcker, varav de flesta berörde kyrkohistoriska eller praktiskt-teologiska frågor.
Men, men – Martling tillhörde även den skara präster i Svenska kyrkan som regeringen medvetet hade förbigått vid biskopsutnämningar på grund av deras inställning i ämbetsfrågan. Gruppen bestod framför allt av tre personer vilka regelbundet stått på biskopsförslag men aldrig utnämndes, bland annat på grund av sin inställning i frågan om kvinnliga präster. – I Martlings fall handlar det om 5 biskopsförslag under åren 1970-80, i Per-Olof Sjögrens fall om 6 gånger under åren 1966-73 och i G. A. Danells fall om 8 gånger åren 1950-62 (Imberg 1981:164-165; för Martlings syn på sin icke-utnämning till biskop, se hans egen bok Biskops vederlike, främst s. 129-146).
Upprördheten i vissa kyrkopolitiska kretsar över att Kungen hade utnämnt Martling, en ledande företrädare för den bekännelsetrogna minoriteten i Svenska kyrkan, till Överhovpredikant fick drastiska effekter. För att förhindra att Kungen längre fram skulle göra om detta ”misstag”, såg vissa kyrkliga och politiska krafter till att en speciell paragraf, en Lex Carl XVI Gustaf, togs in i den nya Kyrkoordning som började gälla 1 jan. 2000. Där sägs: Ur kretsen av biskopar utser Konungen en överhovpredikant. (Kyrkoordning 2000, 8 kap., 4 §) På detta sätt inskränkte man Kungens utnämningsrätt och indirekt även hans utnämningsmöjligheter.
Även i detta sammanhang, valet av e.o. hovpredikanter, verkar alltså slätstrukenheten ha tagit över i Svenska kyrkan. Men notera att det inte är på grund av Kungens eget val utan genom ett system som påtvingats honom.
Naturligtvis har detta kyrkopolitiska agerande med tiden lett till tydliga konsekvenser vad gäller utnämningar av e.o. hovpredikanter. Av jämställdhetsskäl är numera hälften av denna grupp präster av vardera könet (vilket framgår av Matrikel för Svenska kyrkan 2023, s. 370 f). Den teologiska bredd bland prästerna som kunde noteras bland de präster som utnämndes under 1900-talet lyser nu med sin frånvaro.
Även i detta sammanhang, valet av e.o. hovpredikanter, verkar alltså slätstrukenheten ha tagit över i Svenska kyrkan. Men notera att det inte är på grund av Kungens eget val utan genom ett system som påtvingats honom. Hans omdömesförmåga, så länge han kunde utöva den fritt, överträffade den som kännetecknat såväl kyrkoledningen inom Svenska kyrkan som regeringen under statskyrkotiden.
Vad säger detta utnämningsmönster?
Det utnämningsmönster som beskrivits ovan, och som fram till nyligen överlag fungerat bättre än i Svenska kyrkan i stort, är knappast en lycklig tillfällighet utan torde snarare återspegla en utvecklad bedömningsförmåga. Det skulle därför vara intressant att även studera våra kungars utnämningar i andra sammanhang, till exempel uppdragen som riksmarskalk och förste hovmarskalk. Även i dessa sammanhang verkar de personer som utnämnts av våra monarker ha kunnat sitta länge, fungera väl och avgå under ordnade former.
Det kan alltså mycket väl tänkas att kung Carl XVI Gustaf, liksom hans föregångare, även i sådana sammanhang har visat prov på bättre urskillningsförmåga och bättre principer vad gäller utnämningar än åtskilliga av våra (senare) statsministrar. Men det är en annan historia…
Det finns ännu ett intressant faktum som på olika sätt styrker ovanstående resonemang, nämligen den globalt uppmärksammade krisen i Svenska Akademien mot slutet av 2010-talet. Läget var kaotiskt och inga tydliga lösningar stod att finna. Då ingrep Kung Carl XVI Gustaf, till allmän förvåning, och lyckades i egenskap av akademiens Höge Beskyddare lösa de flesta knutar. Han gjorde det bland annat genom att kalla de olika parterna till samtal, men även genom att själv ändra sällskapets stadgar. Det kunde han, som efterträdare till akademiens grundare Gustaf III, göra på eget bevåg. Det finns även andra exempel då han som monark, och på regeringens önskemål, har agerat med personliga kontakter för att bidra till lösningar på problem som regeringens agerande lett till i utrikespolitiska frågor.