I den söndagliga gudstjänsten brukar vi be Kyrkans förbön, men i dagens evangelium hör vi ett stycke ur Herren Jesu förbön för sin kyrka. Det är en särskild förbön, som bads under de sista skälvande timmarna innan hans lidande, när han skulle bära fram ett evigt offer till Gud för världens synder. Samtidigt är den en förbön för de kristna i alla tider – också för de kristna i det tidiga 2000-talet.
Jesus och hans egna
I sin förbön badJesus om att de alla skall vara ett. Just enheten de kristna emellan har varit en aktuell fråga åtminstone de senaste hundra åren. Samtidigt som mycket gått fel inom olika samfund när man övergett lydnaden mot Guds ord verkar ändå detta vara någonting gott – någonting i överensstämmelse med Jesu egen önskan och förbön! Tyvärr bär dock våra strävanden och försök ofta en prägel av människors sätt att tänka, liksom Jesu lärjungar kunde brinna för att sprida Guds rike, men inte alltid på det sätt som Jesus ville. Kan det också vara så med ekumeniken i vår tid? Ofta har målet varit att samla de kristna inom samma organisation, men har vi nått målet om alla kristna finns upptagna i samma medlemsregister? Har vi då blivit ett, såsom Jesus bad? Den viktiga frågan är vad det egentligen innebär att vara ett. I Efesierbrevet ges ett tydligt svar: att man delar ett och samma hopp, har en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader. (Ef 4:4–6) Mycket av detta har vi också gemensamt med kristna i andra samfund, men inte allt! När det till exempel gäller vårt hopp, som borde gälla det som enligt Bibeln skall komma – de dödas uppståndelse och det eviga livet – verkar man på många håll mera hoppas på ett bättre liv här i tiden. Det kan handla om att rädda klimatet, förbättra samhället och så vidare. Också i fråga om tron måste man konstatera att det finns stora skillnader i fråga om tro och lära. Det tycks dock som att huvudsaken i vår tids enhetssträvanden många gånger är att visa upp en enig fasad – att visa upp enighet utåt, på bild, samtidigt som man bortser från skillnaderna i tro och lära. För en inre enhet, en enhet på djupet, skulle vi också behöva vara ett i samma tro. Enheten som Jesus ber om är dock någonting stort – mer än en enhet människor emellan: att de (det vill säga de kristna) skall vara i oss. Det det är fråga om att höra samman med Gud – Fadern och Sonen och den helige Ande. Om vi har gemenskap med Gud har vi också samtidigt gemenskap med alla andra kristna.
Man undrar hur vi skulle kunna nå dit. Det som skiljer oss från Gud och från varandra är synden. Gud är helig och vi måste också bli just heliga, ingenting mindre! Just därför säger Jesus i sin bön: för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen (NT81). För att vi skall kunna höra samman med Gud måste Kristus offra sig själv. Bara så blir vi kvitt synden. Genom att lära känna sanningen om Jesu offer på korset helgas vi. Vi blir också verkligen helgade på det sättet. Jämför Paulus hälsning i början av Korinterbrevet: Till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga… (1 Kor 1:2). Den hälsningen låtermärklig med tanke på Paulus allvarliga kritik mot församlingen i Korint. Genom Jesu offer och hans blod blir vi dock heliga. Vi får gemenskap med Gud och varandra och blir ett.
Det finns dock ett hot mot denna enhet, ett hot som kommer från världens sida.
Jesus och världen
Världen, som inte känner Jesus och inte tror på honom, hotar den kristna enheten. Tidigare i sin förbön bönen har Jesus varit noga med att säga att han inte ber för världen, utan bara för sina egna. Världen är nämligen ute efter att så splittring i Kristi kyrka. Ett känt exempel ur närtiden är Svenska kyrkans beslut om samkönade äktenskap, som skedde efter starkt tryck utifrån, från samhället. Man gick ifrån det som den kristna kyrkan tidigare lärt överallt och alltid, och resultatet blev att gemenskapen med andra kyrkor stördes. Samtidigt ledde beslutet till splittring inom samfundet, då somliga anpassade sig till den nya läran, medan andra höll fast vid Guds ord. Världen vill splittra Kristi kyrka och skördar framgångar i det, men trots allt har Jesus inte förkastat världen. Jesu önskan är ändå att världen skall lära känna honom. Just därför ber han att de kristna skall vara ett – med varandra och Gud – för att världen skall tro. Han sänder ut sina trogna i världen, detta fastän de är dyrbara för honom och världen står emot honom.
Men hur skall världen någonsin kunna tro? Svaret kan tyckas överraskande: genom att de kristna håller sig nära Jesus och lever i en nära livsgemenskap med honom. När världen ser hur de kristna är älskade av Gud väcker det en längtan eller avundsjuka att få ha det likadant. När de kristna är ett med Herren kan världen förstå att de är älskade av Gud. Gud älskar oss, såsom han älskade sin egen Son! Kan man ha det bättre? Det märkliga är att när de kristna drar sig undan världen, till exempel för att kunna tala med Fadern i bönen, så stänger de ändå inte ute världen från gemenskapen. Om de kristna däremot börjar leva på världens vis i synd blir deras liv blir inget vittnesbörd för världens människor. De kristnas kallelse är inte att vara något slags ”valarbetare”, som högljutt kampanjar för Jesus. Det är inte som i en valrörelse, där det gäller att synas och höras mest, utan det är genom att leva i nära gemenskap med Jesus – och på så vis skilja sig från världen – som man vittnar om Honom.
Detvå stora frågorna om hur de kristna kan bli ett och om hur världen skall kunna tro har faktiskt ett och samma svar: genom att vi låter oss helgas av Jesus i hans blod, och håller fast vid hans ord, som är sanning, hur tiderna än skiftar.