”Med tacksam röst och tacksam själ / min lovsång sjunger jag.” Orden låter först som enkel sommartacksamhet. Men hos Paul Gerhardt är tacksamheten aldrig billig. Den kommer inte från ett skyddat liv, utan från en människa som hade sett Europas stora katastrof på nära håll, förlorat föräldrar, barn, hustru, hem och ämbete – och ändå kunde sjunga om Guds godhet.
Paul Gerhardt föddes 1607 i Gräfenhainichen, inte långt från Wittenberg. Han växte upp i reformationens landskap men också i trettioåriga krigets skugga. Som barn blev han föräldralös. Som vuxen fick han se kriget föröda kyrkor, städer och familjer. Först sent kom han i prästtjänst. Han blev själasörjare, psalmdiktare och predikant i en tid då människor behövde ord att leva och dö på.
Det fanns också en mänsklig värme i hans liv. I Berlin mötte han Anna Maria Barthold, som blev hans hustru. De fick fem barn; fyra dog tidigt. Senare dog också Anna Maria efter lång sjukdom. Den som läser Gerhardts psalmer med detta i minnet hör något mer än fromma ord. När han sjunger om hjärtats tårar, om oro, död och tröst, talar han ur ett liv där sådant inte var bilder utan erfarenhet.
Här finns också en överraskning. En av Gerhardts mest älskade tröstpsalmer, Befall i Herrens händer, har ibland berättats som om den skrevs för att trösta hans hustru under en särskild kris. Men kronologin talar emot den berättelsen. Psalmen fanns före äktenskapet. Det gör den inte mindre gripande. Snarare visar det att Gerhardts förtröstan inte var en tillfällig reaktion, utan en livshållning som redan formats innan de svåraste prövningarna kom.
Hans psalmer är personliga, men inte privata. De är fulla av jag, hjärta, tårar och längtan, men de bärs av kyrkans gemensamma tro. Gerhardt låter den enskilda människans röst sjunga det objektiva evangeliet: Kristus har dött och uppstått, Gud är Fader, skapelsen är hans gåva, döden är besegrad och nåden är ny varje morgon. Därför fungerar hans psalmer fortfarande som församlingssång. De sätter ord på det som människan själv ofta saknar ord för.
Särskilt tydligt blir detta i Med tacksam röst och tacksam själ. Psalmen rör sig från tacksamhet över livet till skapelsen, från vår och skördetid till syndernas förlåtelse och hoppet om Faderns hus. Den är enkel till formen, nästan barnslig i sin upprepade fråga: vem bygger, bär och välsignar? Svaret kommer lika klart: ”Min Gud och Fader, det är du.” Men enkelheten är inte ytlig. Den binder samman skapelse, försyn, frälsning och evighet.
Gerhardts kristna livssyn är därför både jordnära och himmelsk. Han ser vardagen som Guds gåva: morgonen, arbetet, familjen, årstiderna, hemmet och fosterlandet. Samtidigt står allt i evighetens ljus. Döden är aldrig långt borta, men den får inte sista ordet. Den kristna människans väg går mot uppståndelsen och Faderns hus.
Det är därför I denna ljuva sommartid är så viktig. Den svenska formen av Gerhardts stora sommarpsalm börjar i fågelsång, grönska, blomning och ljus. Den första strofen låter skapelsen tala med en nästan genomskinlig klarhet:
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
den store Gudens gåvor.
Se, hur i prydning jorden står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.
Det är mer än naturlyrik. Sommaren blir hos Gerhardt ett tecken. Om jorden redan är så rik, hur mycket större måste då inte den kommande glädjen vara? Det är en psalm som passar särskilt väl i augusti och september, när sommaren ännu dröjer kvar men hösten redan anas. Den lär människan att ta emot det sköna utan att klamra sig fast vid det. Skapelsen är gåva, men också löfte.
Andra psalmer visar samma bredd. O huvud, blodigt, sårat för människan till korset. Bort med tanken, sorgsna hjärta talar till den inre oron och kallar själen tillbaka till Guds nåd. Nu vilar folk och länder gör kvällens stillhet till en övning i att vila i Gud. Jag står vid krubban här låter julens ömhet peka mot frälsningens allvar. Gerhardt skrev för hela kyrkoåret och hela människolivet.
Hans storhet ligger inte i att han förklarar lidandet. Han gör något viktigare: han ger kyrkan ord att sjunga mitt i det. Hans psalmer förenar Bibelns löften, den lutherska bekännelsen, människans tårar och skapelsens glädje. Därför lever de fortfarande, nästan 400 år senare, när mycket annat från samma tid har tystnat.
Det är inte trots sitt lidande som Paul Gerhardt blev en av kyrkans största psalmdiktare – det är genom sitt lidande. Hans psalmer visar hur den kristna tron inte undanröjer livets mörker, men lär människan att sjunga mitt i det.