”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.”
Orden stod i 1961 års upplaga av Om kriget kommer och hör till de mest citerade formuleringarna från det svenska kalla kriget. De får en särskild aktualitet när människor ur en sammanstörtad bekännelsefront upprepar dem som ett mantra. Men den som säger att varje budskap om kapitulation är falskt måste också svara på den obekväma följdfrågan: Vad betyder det att inte ge upp?
En ledning finns på ett oväntat ställe. Mao Zedongs ord ”Det är rätt att göra uppror” träffar den punkt som kyrklig lojalism gärna undviker: man kan inte förbli lojal mot en struktur som har bestämt sig för att begrava den bekännelse man är satt att värna. När strukturen kräver kapitulation kan troheten mot kyrkans Herre kräva motstånd.
När fronten bröts, förband skars av och sambandet med högre chef upphörde skulle uppgiften inte överges. I svensk militär terminologi kallades detta det fria kriget: mindre enheter fortsatte under rådande förhållanden, utnyttjade de resurser som fanns och sökte åter samband med egna förband. Ett sådant motstånd kan inte improviseras när sammanbrottet redan är ett faktum. Samband, ledarskap, försörjning och handlingsberedskap måste finnas i förväg. Om linjen bryts upphör inte uppgiften.
Om linjen bryts
När detta skrivs har kyrkomötet ännu inte avgjort frågan. Läronämnden säger alltjämt att Svenska kyrkan rymmer olika förståelser av äktenskapet, men kräver samtidigt att också en präst med traditionell äktenskapssyn erkänner samkönade äktenskap som äktenskap. Den särskilda beslutsordningen har inte aktualiserats. Den kyrkorättsliga analysen är gjord. Frågan är nu vad som följer av den.
Kyrkomötet samlas den 29 september–2 oktober och den 16–18 november. Eneroths linje kan få genomslag eller återkomma efter ytterligare beredning i en mer genomgripande form. Den återstående tiden och de kyrkorättsliga möjligheterna ska användas. Men kampvilja får inte bli en ursäkt för oförbereddhet.
Linjen är i praktiken redan bruten. Bekännelsefronten kring biskoparna i Göteborg är överlöpt, och det som nu sker har karaktären av en slutoffensiv. Frågan är därför inte vad vi gör om linjen bryts, utan hur vi handlar när den har brutits. Präster, församlingar, missionsföreningar och familjer måste förbereda nästa position nu. När handlingsutrymmet väl är borta är det för sent att skapa handlingsberedskap.
Detta är varken en uppmaning att lämna Svenska kyrkan på förhand eller en förmaning att stanna. Den som står kvar ska inte kalla läget gott eller oproblematiskt. Men så länge en präst eller lekman med rent samvete kan fullgöra sin kallelse där – predika evangeliet, undervisa barnen och samla människor kring Ordet och sakramenten – kan det vara nödvändigt att hålla positionen. Avgörandet måste prövas inför Gud utifrån samvetet, kallelsen och det faktiska handlingsutrymmet. Samtidigt måste nästa position vara förberedd den dag detta inte längre är möjligt.
Kyrkans fria krig
Krigsbilden är uttryckligen en metafor. Kyrkans kamp riktas inte mot människor och innebär inte våld. Hennes vapen är Guds ord och bönen. Hennes verksamhet är gudstjänst, predikan, sakramentsförvaltning, undervisning, själavård, mission och diakoni. Med den avgränsningen hjälper bilden oss att läsa en kyrklig karta som redan är splittrad.
På vissa platser fungerar kyrkolivet ännu väl: evangeliet predikas, församlingar samlas och barn och unga undervisas. Dessa positioner ska hållas. På andra håll finns redan avskurna förband: missionsföreningar, missionshus, gudstjänstgemenskaper, präster och lekmän som fjärmat sig från den teologiska utvecklingen i Svenska kyrkans centrala organ men fortsätter arbetet lokalt.
På andra orter återstår kanske några familjer, två vänner eller en ensam präst. Också där kan något börja. Jesu ord anger den minsta enheten: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” De utgör ingen fullständig kyrklig organisation, men kan be, läsa Bibeln, lära barnen katekesen och söka samband med andra. Med tiden kan några familjer kalla en präst och en äldre generation bära den yngres utbildning.
Det fria kriget börjar när vi inser att uppgiften består även när den vanliga organisationen inte längre löser den åt oss. Nästa fråga är hur kyrklig ordning och samband kan bevaras genom en sådan nöd.
I nästa artikel går vi till kyrkohistoriens svar på en sådan situation. Patriark Tikhons Ukaz nr 362 visar hur kyrklig ordning kan bevaras när de vanliga sambanden bryts – och varför också stridsviljan måste byggas innan linjen faller.