När de vanliga sambanden bryts behöver kyrkan både former som bevarar ordningen och människor som orkar bära den. Denna del handlar därför om två slags beredskap: den kyrkliga ordningen genom nöden och den stridsvilja som gör trohet möjlig när det kostar.
Kyrkohistorien visar att det fria krigets situation inte är ny. Krig, förföljelse, revolution, geografisk isolering och lärostrider har gång på gång skilt församlingar, präster och biskopar från den vanliga kyrkliga ledningen. Kyrkans svar har aldrig varit att kyrkolivet därför måste upphöra.
Ordning genom nöden
Efter bolsjevikrevolutionen ställdes den rysk-ortodoxa kyrkan inför just detta. År 1920 utfärdade patriark Tikhon, den heliga synoden och det högsta kyrkorådet Ukaz nr 362 för stift som skildes från den högsta kyrkliga ledningen eller där ledningen upphörde att fungera. Kyrkolivet fick inte stanna. Den lokale biskopen skulle söka samband med andra biskopar; avskurna stift skulle om möjligt samverka och skapa en provisorisk ordning. När detta inte gick ökade det lokala ansvaret.
Målet var inte permanent självständighet utan att bevara kyrkans liv och ordning genom nöden och återställa sambandet när det blev möjligt. Därför fick Ukaz 362 senare stor betydelse för den ryska kyrkliga organisationen utanför Sovjetunionen. Principen är användbar också för oss: Nöden upphäver inte kyrkans ordning. Den tvingar kyrkan att finna former som bevarar ordningen genom nöden.
Det fria kriget får alltså inte bli individualistisk gerillakyrklighet, där varje präst blir sin egen biskop, varje missionshus sitt eget samfund och varje familj sin egen kyrka. När sambandet bryts ska nytt samband sökas. När någon blir ensam ska han söka de andra. Där fungerande kyrkliga strukturer finns ska nya inte uppfinnas i onödan. Den provisoriska ordningen finns till för att tjäna kyrkans liv, inte för att göra självständigheten till en dygd.
Men inte ens den bästa ordning bär sig själv. Stadgar, kontaktlistor och beslutsvägar hjälper föga om människorna saknar kraft och vilja att stå kvar. Därför måste frågan om organisation följas av frågan om stridsvilja.
Stridsviljan måste byggas
I militärt språkbruk betecknar stridsvilja den inre uthållighet som gör att människor kan fullfölja sin uppgift under svåra påfrestningar. Den uppstår inte ur ett ögonblicks hänförelse och kan inte ersättas av kunskap eller materiel. Den växer genom 1) kunskap och mental förberedelse, 2) kamratanda och sammanhållning, 3) förtroende för ledarskapet, 4) stridsvärde och uthållighet samt 5) meningsfullhet och moralisk grund. Tillsammans gör dessa faktorer människor förberedda och förtrogna med sin uppgift, trygga med dem som står bredvid och dem som leder, rädda om sina krafter och övertygade om att uppgiften är rätt och värd att fullfölja.
Så byggs också kyrkans stridsvilja. Grunden är överlåtelsen till Herren. Beredskap börjar inte med organisation, ekonomi eller lokaler, utan med ett folk som lever nära honom. 1) Kunskap och mental förberedelse är därför bön och bibelläsning, enskilt och gemensamt, men också förtrogenhet med Bibeln, katekesen, bekännelseskrifterna och kyrkans historia. Vi behöver känna de lutherska fädernas tro och de prövningar i vilka den blev bekänd. Den som först i konflikten försöker avgöra vad kyrkan tror står illa rustad.
2) Kamratanda och sammanhållning har sin kyrkliga motsvarighet i de heligas gemenskap: människor som ber och firar gudstjänst tillsammans, bär varandras bördor och påminner varandra om varför de håller fast. Den ensamme blir lätt modlös. Den som vet att andra vakar, ber och delar ansvaret står stadigare.
3) Förtroende för ledarskapet kräver präster och biskopar som vet vad de tror, talar tydligt, visar omsorg om dem de leder och är beredda att bära ansvar när det kostar. Ett otydligt ledarskap förbrukar kraft. Ett pålitligt ledarskap samlar den.
4) Stridsvärde och uthållighet har också en kyrklig motsvarighet. Ständig kyrkopolitisk konflikt, bitterhet, rädsla och interna strider nöter på människor tills de inte längre förmår bygga. Gudstjänst, bön, vänskap, måltider, vila, familjeliv och kristen glädje är därför inte distraktioner från kampen. De är villkor för uthållighet. Den som aldrig får vila från konflikten riskerar till sist att bli formad mer av den än av evangeliet.
5) Meningsfullhet och moralisk grund innebär att det fria kriget inte får drivas av stridslust, nostalgi, bitterhet eller hat mot Svenska kyrkan. Det måste bäras av övertygelsen att den apostoliska och evangelisk-lutherska tro som anförtrotts oss är sann, att våra barn behöver få ta emot den och att Kristi kyrka är värd att bygga också när gamla institutioner inte längre bär.
Vi behöver större bekännelsemod och större bekännelsetro. Men stridsviljan får inte bygga på stridslust. Den ska bygga på förtröstan på Herren, trohet mot hans ord och kärlek till dem som anförtrotts oss. Denna stridsvilja måste byggas innan linjen faller. Därför måste beredskapen få konkret form nu.
Nästa artikel lämnar principerna och går till redskapen: de människor, gemenskaper, samband, ledare, ekonomiska resurser och lokaler som behöver finnas när en gammal position inte längre kan hållas.
Tidigare artikel i serien: