Varför inlåta sig i kompromisser?
På det politiska området är det en gångbar, ofta använd och närmast självklar inställning att vara villig till kompromisser – om det inte gäller alldeles oförenliga ståndpunkter. Detta för att upprätta fungerande styresformer i ett (demokratiskt) samhälle som inte styrs enväldigt av diktatorer eller kejsare och kungar. Demokratin kräver ett annat förhållningssätt.
Men vad sker i en kyrka som går i detta spår? Är det inte kärleken till en viss politisk styresform eller bundenheten vid en viss kyrklig organisation med dess uppehållande och bevarande som allteftersom har anpassats till. Och snarare följt ett politiskt gångbart mönster än vad Guds Ord. Dessa har ingått en slags förening och så blivit en ”föreningskyrka”. Det måste väl vara – och är tydligen ofta - möjligt att förenas i kompromisser. Ja, så är det i ett rike som är av denna världen. Det blir en nära förening med världen. Med olika motiv för uppehållandet.
Men - är det inte det politiska ledordet ”det möjligas konst” som smugit sig in i försöken att förena helt motstridiga ståndpunkter i den officiella svenska kyrka som vi ser för våra ögon? Det har bit för bit blivit något av Uppenbarelsebokens Laodicea (betyder ”folkvälde”) som tagit form. Det är lätt att bli blind medan de små stegen pågår och vänja sig. Så blev det en ”föreningskyrka” under sken av att ha behållit sina rötter. Dessa har skurits av!
Det ligger nu nära till hands att jämföra med Laodiceas anda när vi märker folkväldets övertagande i de olika kyrkliga instanserna och besluten. Man söker – i likhet med de politiska metoderna också bland ”Kyrkans försvarare” – hålla ihop en kyrklig organisation trots helt oförenliga synpunkter vad gäller såväl dess Grund som ledning som innehåll. Former kan behållas men fasader kan vara vitmålade och nästan prydliga. Och inuti kan där vara sådant som tränger ut när fasaden rämnar. Och vad luktar det?
För ganska många år sedan var man från visst kyrkligt håll beredd att instämma i att det finns ”två hedervärda uppfattningar” i den s k ämbetsfrågan. Man kände sig väl som minoritet ”godkänd” om man godkände ett helt annat, motstridigt förhållningssätt som ”hedervärt”. Men varför denna välvillighet gentemot en främmande lära? Att få finnas kvar och till namnet erkännas som ”hedervärd” betydde väl en del. Kärleken till den kyrkliga organisationen avgjorde. Bekännelsen till Guds Ord blev underordnad ”kyrkan”. Vad förlorade man? Det har blivit uppenbart. Fortsatta kompromisser. Räddades ”kyrkan”? Nej men föreningstänket stärktes.
Nästa steg på samma väg har tagits på genusvägen i det sammanhang som har ett nära samband med ovannämnda. Samliv och äktenskap har kommit att bli alltmer inrättat efter den både lösaktiga och sodomitiska linje som är tydligt i strid med Guds Ord. Det är även här ”förening” med världen som det inrättats efter. Det ser man väl? Tvånget har även här inrättats lite i taget. De liknar i mycket varandra, dessa folkväldesfrågor. Det kyrkligt-politiska folkväldet har steg för steg tagit sig fram till folkväldets Envälde. Bibeln är i verkligheten inte aktuell i Sveriges officiella kyrkosamfund. Ty denna Grund, Guds Ord, har blivit alltmer inaktuell i dess styrelse och dess ledning. Och folket har anpassat sig till dessa ”storheter” vilket beror på att lögnen segrat. Till det har tyvärr den romantiska kyrkokärleken medverkat. Men Han på korset sade: ”Mitt rike är inte av denna världen”(Joh.18:36). Där hör också Hans kyrka hemma.