Bekännelsetrogen kyrklighet kommer också framöver att rymma olika vägval och organisationsformer. Seriens sista del handlar om hur dessa miljöer kan bära varandra, hur samvetet ska respekteras och hur dagens handlingsutrymme kan användas för att bygga kyrkoliv på femtio års sikt.
Den praktiska beredskapen prövas ytterst i hur vi behandlar dem som valt en annan väg. Därför gäller en enkel men provocerande regel: Skjut inte andra motståndsmän i ryggen. Även detta är en metafor. Kyrkans kamp riktas inte mot människor och innebär inte våld. Men bekännelsetrogen kyrklighet har inte råd att förbruka sin kraft på interna konflikter.
Olika avsnitt, samma Herre
Den ene stannar i Svenska kyrkan och kallas kompromissmakare; den andre lämnar och kallas separatist. Någon arbetar genom en missionsförening, en annan genom Missionsprovinsen, en tredje håller en lokal församling levande inom Svenska kyrkan och en fjärde bygger en fristående kyrklig gemenskap. Teologiska och kyrkorättsliga skillnader ska inte döljas eller relativiseras. Men varje strategisk skillnad behöver inte bli ett skäl för misstänkliggörande. Tänk och tala väl om dem som kämpar på andra avsnitt än ditt eget.
Prästen som står kvar kan göra sådant den som lämnat inte längre kan göra. Missionsföreningen kan bevara lokalt kyrkoliv. Den fristående församlingen kan erbjuda en tillflyktsort. Missionsprovinsen och andra kyrkliga strukturer kan bära biskopsämbete, prästutbildning och institutioner som andra senare behöver. Skillnaderna är verkliga. Det är också ömsesidigheten.
För att låna en medvetet drastisk bild från ett helt annat krig: En dag kanske du är beroende av någon annans Tet-offensiv för att själv bli befriad. Bilden handlar naturligtvis inte om våld eller om en värdering av Vietnamkriget. Den uttrycker en strategisk princip: ett genombrott på ett avsnitt kan förändra läget på ett annat. Den struktur man i dag tycker är för försiktig eller för radikal kan i morgon bära de människor, präster, biskopar, lokaler eller institutioner man själv behöver.
Bränn därför inte broarna. Tala inte föraktfullt om dem som gjort en annan strategisk bedömning. Gläds när evangeliet vinner mark också under en annan fana, hjälp när du kan, håll kontakten och be för varandra. Prästen som stannar kan senare föra en församling med sig; missionsföreningen kan bli samlingsplats när församlingskyrkan inte längre fungerar; den gemenskap som i dag uppfattas som alltför radikal kan i morgon bära biskopar, präster och institutioner. Det fria kriget förutsätter att man känner igen sina egna även när de inte finns i samma skyttegrav.
Håll ställningen där den kan hållas
Generositeten måste därför också omfatta dem som står kvar. Att stanna i Svenska kyrkans strukturer är inget ideal, men kan under en tid vara den enda ansvariga möjligheten. Präster bär ansvar för människor som anförtrotts dem. Familjer kan vara beroende av inkomsten eller leva där något kyrkligt alternativ saknas. På många håll finns ännu ett verkligt handlingsutrymme för evangelium och undervisning. Ingen bör från tryggt avstånd göra sin egen väg till regel för andras samveten.
Det betyder inte att kvarstannandet ska beskrivas som gott eller oproblematiskt. Avgörandet måste prövas inför Gud utifrån samvetet, kallelsen och det faktiska handlingsutrymmet. Den som står kvar måste samtidigt använda friheten medan den finns: predika evangeliet, undervisa barnen, konfirmera ungdomarna, lära ut katekesen, urskilja prästkandidater och bygga relationer till andra bekännelsetrogna kristna. Uppgiften är inte bara att förvalta dagens utrymme utan att bygga det som kan bära arbetet när positionen inte längre kan hållas.
Femtio år, inte nästa kyrkomöte
Kyrkomötet 2026, kyrkorätten och biskoparnas agerande spelar roll. Men den avgörande frågan är större: Hur ska evangelisk-luthersk kyrka kunna leva i Sverige om femtio år?
Vilka ska predika? Vem ska undervisa barnen? Var ska gudstjänsten firas? Var ska präster utbildas? Vem äger lokalerna? Vem betalar lönerna? Vilka institutioner ska bära kyrkolivet när de gamla inte längre kan eller vill? Svaren kan inte byggas när krisen redan är här. De måste börja byggas nu.
Vi ger aldrig upp
Då får de gamla orden från Om kriget kommer sin fulla innebörd:
”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.”
Vi vet ännu inte vad kyrkomötet beslutar. Vi ska argumentera, använda de kyrkorättsliga möjligheterna och hålla varje position som ännu kan hållas med rent samvete. Men orden om att motståndet aldrig ska uppges förpliktar. Om linjen bryts ska svaret redan vara klart: Vi fortsätter.
Vi fortsätter att samlas kring Ordet och sakramenten, undervisa barnen, utbilda ledare, söka samband och bära varandra. Vi håller den position som kan hållas och förbereder nästa utan att göra vår egen väg till lag för andras samveten.
Kyrkan har aldrig fått löftet att varje organisation, byggnad eller institution ska bestå. Hon har fått ett bättre löfte:
”Se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Tidigare artikelar i serien:
Det fria Kriget I - Om linjen bryts
Det fria kriget II – Stridsviljan måste byggas
Det fria kriget III – Förbered nästa position