Eneroths motion kan falla – men dess intentioner förs vidare
När Läronämnden yttrade sig över Jesper Eneroths motion skrev vi att biskoparna hade laddat hans pistol: motionen kunde avslås och ändå ge honom argumentet för nästa steg. Nu börjar det argumentet användas.
Tillsyns- och uppdragsutskottet föreslår visserligen att kyrkomötet ska avslå motionen. Men samtidigt vill utskottet ge kyrkostyrelsen i uppdrag att utreda frågan ”i enlighet med motionens intentioner” och med Läronämndens yttrande som utgångspunkt. Utredningen ska vara klar snarast, senast 2028. Om kyrkomötet följer utskottet faller alltså motionen som beslutspunkt, medan dess syfte förs vidare i en institutionellt starkare form.
Detta visar hur det kyrkopolitiska maskineriet arbetar: även om motionens konkreta yrkande faller kan dess långsiktiga syfte föras vidare genom utskottsberedning och ett nytt utredningsuppdrag. Utfallet i kyrkomötet är ännu inte givet. Men Socialdemokraterna innehar ordförandeposterna i sju av kyrkomötets åtta utskott, och genom beredningen kan motionens syfte drivas vidare även om den inte vinner i november.
Biskoparna har återkommande beskrivit sig som bakbundna av de förtroendevalda. Just därför borde de ha angett den läromässiga och konstitutionella gränsen medan de ännu kunde. Genom att inte sätta ned foten lämnade de fältet öppet för politiken och gav samtidigt den fortsatta processen det teologiska språk den behövde.
Eneroth kan förlora motionen och vinna striden
Läronämnden slog fast att Svenska kyrkan fortfarande ”rymmer olika förståelser av äktenskapet”, men tillade att också den präst som företräder en annan förståelse måste erkänna ett äktenskap mellan personer av samma kön som ett äktenskap. Den teologiska mångfalden får inte innebära ett ”underkännande” av människors äktenskap. Därmed finns två äktenskapssyner – men bara en policy.
Läronämnden införde inget nytt vigningsvillkor. Men frågan skriver sig själv: Om detta erkännande redan följer av prästens lojalitet med Svenska kyrkans ordning, varför skulle kyrkan då prästviga någon som säger att han inte kan ge det? Biskoparna levererade argumentet för nästa steg, och utskottets förslag visar hur snabbt det kan börja arbeta.
Biskoparna gav politiken verktyget
Utskottet behöver varken bifalla motionen eller formulera en ny teologi. Det kan avslå den och låta intentionerna leva vidare genom en utredning vars teologiska grund Läronämnden redan har levererat. Biskoparna kunde ha dragit i den konstitutionella nödbromsen och markerat att frågan rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. I stället försökte de förena teologisk pluralitet med gemensam praktisk lojalitet. Kompromissen blev ett verktyg för kyrkopolitiken.
Motionen kan falla – processen fortsätter
Förloppet är tydligt. Först läggs en långtgående motion om att göra upp med 2009 års ordning. Därefter bevarar Läronämnden pluraliteten i ord men begränsar dess praktiska innebörd. Till sist föreslår utskottet avslag, samtidigt som frågan ska utredas vidare ”i enlighet med motionens intentioner”. När frågan återkommer gör den det inte bara som Eneroths motion, utan som resultatet av ett uppdrag från kyrkomötet, berett av kyrkostyrelsen och grundat på Läronämndens formuleringar.
Ett uppskov är inte en seger
Det är därför förhastat att beskriva utskottets förslag som en seger. Posks ordförande Victor Backström talar enligt Dagen om både lättnad och problem, eftersom uppdraget redan från början försöker styra vad utredningen ska komma fram till. En verkligt öppen utredning hade frågat vilket faktiskt utrymme som måste finnas för den traditionella äktenskapssynen. Här anges i stället riktningen genom motionens intentioner och Läronämndens yttrande.
Det som erbjuds är framför allt tid. Om kyrkomötet följer utskottet avgörs frågan inte i sin mest långtgående form i november, utan förs in i en process som ska vara avslutad senast 2028. Ingen vet vad utredningen eller ett framtida kyrkomöte kommer att besluta. Men kärnfrågan kvarstår: kan Svenska kyrkan långsiktigt prästviga den som inte kan ge det erkännande som Läronämnden säger följer av lojaliteten med vigselordningen?
År 1957 fick motståndarna i ämbetsfrågan ett års respit. Kyrkomötet avvisade förslaget, men frågan var inte död. Regeringen återkom redan året därpå, och 1958 gav ett nytt kyrkomöte sitt samtycke. Nu får vi måhända något år mer på oss att förbereda oss. Historien lär åtminstone detta: ett uppskov är inte detsamma som ett avgörande.
Den som nu drar en lättnadens suck riskerar därför att missförstå vad som har hänt. Ett uppskov är inte en seger. Det är, om Gud vill, en förberedelsetid.
Vi har fått en förberedelsetid
Vi bör därför se utskottets förslag som en möjlig förberedelsetid, inte som en anledning till panik eller ett generellt krav att lämna Svenska kyrkan. Positioner där evangeliet fortfarande kan predikas och barn undervisas ska hållas. Men präster, familjer, församlingar, missionsföreningar och fria kyrkliga strukturer måste samtidigt förbereda sig för att dagens handlingsutrymme kan försvinna. Sådant byggs före krisen, inte när den redan är ett faktum.
Förbered det fria kriget
Det är detta vi tidigare har kallat det fria kriget. Krigsbilden är en metafor: kyrkans kamp riktas inte mot människor, utan förs med Guds ord och bönen. Poängen är att samband, ledarskap, församlingar och ekonomisk uthållighet måste byggas innan de gamla kyrkliga linjerna bryts. Vad detta konkret innebär har vi utvecklat i den tidigare artikeln Det fria kriget.
Frågan kan dessutom inte längre betraktas som en rent intern kyrkopolitisk angelägenhet. Om Svenska kyrkans egna organ förändrar innebörden av den evangelisk-lutherska identitet som lagen om Svenska kyrkan förutsätter, väcks till sist också frågan om statens ansvar för den lagstiftning staten själv har beslutat. Men de kristna kan inte lägga sin framtid i riksdagens händer. De måste samtidigt förbereda det fria kriget.
Femtio år – inte nästa kyrkomöte
Det avgörande perspektivet är varken november 2026 eller 2028, utan hur evangelisk-lutherskt kyrkoliv ska leva i Sverige om femtio år. Vem ska predika för våra barnbarn, döpa deras barn, utbilda deras präster och bära de församlingar och institutioner som behövs? Det kan inte byggas den dag behovet uppstår. Det måste byggas nu.
Om Gud ger oss två år, fem år eller tjugo år är varje sådan dag en nådatid att använda.
Det är inte tid att slå sig till ro. Det är tid att förbereda sig.
”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.”
Vi ger aldrig upp. Förbered det fria kriget.